Det surrade om strålkastarna i regnet. Ljuset slog över den döda kroppen. Utöver detta ett oändligt mörker.

Asfalten var blodig och runt djurets huvud låg en gloria av krossat glas. I telefonen hade jag blivit ombedd av polis att gå ur bilen och vänta i närheten. Mina skor blev bruna i det blöta gruset.

Det skulle komma en eftersöksjägare till olycksplatsen för att ta rätt på det påkörda djuret. Jag kände mig dum då jag inte visste vad det innebar, men eftersom allt detta snart var över så ställde jag inga motfrågor utan gjorde istället som jag blev tillsagd. Vädret hade gjort vägen hal. Bromsarna på bilen slöa.

Igår på jobbet tänkte jag på dig igen. Jag plockade ur en diskmaskin och staplade glas för att bära ut i restaurangen, varav två hade fastnat i varandra. När jag försökte lossa dem gick istället båda två sönder i mina händer. Jag petade in en av glasbitarna i handflatan innan jag städade undan resten. Stämplade ut vid tjugotre.

Vägen gick genom en mörk och tät skog. Från den knakade och prasslade det och jag visste att jag inte var ensam i natten. Myggor och andra insekter hade börjat samlas kring djurets kropp. Då och då ryckte den till, i nacken och i de brutna bakbenen. Vem jag väntade på eller hur länge det skulle dröja visste jag inte.

Strålkastarnas ljus färgade allting i gråskala. För att slippa undan oönskade tankar uppehöll jag mig genom att gå närmare djuret.

Jag fantiserade om vad ta rätt på innebar. Jag var säker på att djuret redan var dött, jag hade kört fortare än vad jag hade erkänt för polisen och motorhuven på min bil såg numera ut som en hopknölad servett.

I mörkret blänkte två glaskuleögon. De stirrade ut i allt som var ingenting och ur djurets mun rann det klumpigt blod. Mellan ögonen satt det en en bit glas inkilat från bilens framruta.

På avstånd hörde jag hur någon närmade sig. Jag ryckte till och skyndade mig tillbaka till min bil. Som om jag blev påkommen med att göra något som egentligen inte var tillåtet.

Personen på andra sidan vägen syntes dåligt och bar varken reflex eller ficklampa. Det första jag fick syn på var en ballerinasko. Den satt fäst på ett långsmalt ben iklädd vita jeans. Jag blev överraskad när jag förstod att personen jag väntat på var en kvinna, en tanke jag sedan kom att skämmas över.

Hon gick med oplanerade steg åt mitt håll. Jag blev osäker på ifall det verkligen var henne jag väntade på, men ingen annan människa skulle ha vägarna förbi vid den här tiden. När hon fick syn djuret avbröt hon sin kurs mot mig och gick rakt ut till kroppen på vägen.

Jag hälsade och uppgav mitt namn. Kvinnan hade ingen jacka och i handen höll hon sin mobiltelefon. Jag tänkte att hon måste ha blivit störd i något annat för att komma och hjälpa mig.

Hon satte sig på huk vid djuret och jag började redogöra för vad som hade hänt. Kvinnans bil syntes inte till och jag undrade hur hon skulle få med sig kroppen därifrån. Kanske skulle det komma en till jägare eller någon från polisen och möta upp henne. Hon undersökte djuret en stund och jag gjorde tafatta försök till småprat som inte besvarades. Jag var trött på att försöka kommunicera med någon som inte svarar. Efter att ha försäkrat mig om att hon inte behövde mig längre så gick jag istället för att ringa en taxibil. Min trasiga lämnade jag kvar för att hämta en annan dag då allting kändes mindre.

Jag klev in i taxin och andades ut. Genom bakrutan kunde jag se olycksplatsen slukas i mörkret. När taxin kommit ut på E4:an så ringde det i min mobiltelefon. Det var en eftersöksjägare skickad av polisen som undrade vart jag var. Jag svarade att jag var på väg hem och att jag redan hade fått hjälp. Han berättade att det inte kunde stämma. Ingen hade varit förbi olycksplatsen än, han hade nyss kommit dit och väntade vid min parkerade bil och den påkörda kvinnan.

Det syns i hans blick att han skulle kunna döda för mig. Eller jag tror det i alla fall.

Det är svårt att avgöra eftersom jag inte tittar på honom utan i min telefon under bordet. SL-appen säger att nästa buss går om en halvtimme. 

Han kommer bort mot mig och lägger sin hand på mitt lår. Eller han siktade nog på låret. Men eftersom jag kastar mig åt sidan när han närmar sig så hamnar handen istället på min stol. Han drar handflatan fram och tillbaka längst mitt ben. 

Eller längst stolens ben. Och hela jag bara

SMÄLTER. 

Han beställer in två öl på min, nej vår, nota och fimpar i min hamburgare. Sen flyttar han sin stol närmare min. 

Men eftersom jag har rest mig och står och stirrar ut över parkeringsplatsen istället så förblir avståndet mellan oss ungefär detsamma.

Markisen över oss slår hårt i vinden. 

Då frågar han varför jag gråter. Eller han ber mig lägga av. Lägg av då, säger han. 

Jag kan verkligen inte dölja någonting från honom. Han ser mig. 

Så säger han att han börjar lessna på den här skiten och frågar om vi inte bara ska gå hem till honom istället. Han bor i korvkiosken säger han. Eller kanske sa han bakom.

Jag hör inte riktigt för jag har höjt musiken i mina hörlurar och står med ryggen vänd mot honom.

Vinden har tröttnat på markisen och rycker tag i mitt hår.

Jag råkar nästan skrika JA.

JA, det är såklart jag säger JA ÄLSKLING! 

Men när jag vänder mig om så är han försvunnen.

Baby var är du – baby kom tillbaka. 

Varje sekund utan dig är en oändlighet. 

Och mirakel slår in. Han kommer tillbaka. Med ena handen stänger han gylfen och med den andra drar han med mig ut på parkeringen.

Han trampar av misstag på min fot så jag skriker rakt ut.

Han skrattar. Det är verkligen typiskt honom, han har ett stort sinne för humor. 

Jag tackar för att han tog notan. Han svarar inte utan puttar mig istället framför sig. 

Han kan knappt vänta. Han vill verkligen ha mig. 

Han försöker kyssa mig medan vi går men hans panna slår i min haka och jag råkar istället bita mig hårt i tungan. Jag sluter ögonen och säger baby. Baby är det inte konstigt. Jag älskar dig och jag kan inte ens ditt namn. 

Men han svarar fortfarande inte och släpper istället taget om min arm. Jag öppnar ögonen och ser hur han försvinner bort från mig, in bland buskarna vid busstationen. 

Då tar en ny hand tag i min långa bleka arm. Det är servitören från restaurangen.

Ur min mun rinner det rött blod. Jag står inne vid kassan och betalar vår nota. På parkeringen ser jag min buss lämna stationen. 

Då frågar servitören om jag behöver papper.

Oj.

Hur kunde jag vara så blind. 

Han bryr sig ju verkligen om mig. 

Jag ska precis tacka ja och ge honom allt men han är försvunnen. På golvet framför mig ligger en skrynklig servett. Den har rött läppstift på sig och en snus inklämd i mitten. Jag tänker att den måste vara från honom. 

Jag sätter mig på en stol inne på restaurangen och trycker pappersservetten hårt mot ansiktet. 

En farbror längre in i lokalen ler mot mig. Jag tror i alla fall det. Men jag ser inte riktigt för jag kräks ner under bordet. 

Han skriker från sin pall 

hallå sluta håll på med din gamla servett så sticker vi hem till mig. 

Och jag kan liksom inte sluta le. Han måste vara helt galen i mig.

Och mitt hjärta bara brinner.

Jag är på tunnelbanan påväg hem från jobbet första gången jag ser dig. Du är mycket kort och har tunt, flygigt hår. När dörrarna öppnas och stängs fladdrar det i blåsten och ibland hamnar det i dina ögon. Du är det vackraste jag någonsin sett.

Jag tittar på dig länge innan våra blickar möts. Dina ögon är runda och vakna. Efter bara en kort stund tittar du bort. Du är blyg. Jag är knäsvag. Jag ler och låtsas tittar ner i telefonen. Känner med handen på min egen kind. Den är glödhet. Vad gör du med mig egentligen? Jag kikar upp igen och du ser på mig. Nej – du ler till och med. Ett snett leende jag aldrig någonsin kommer att glömma. 

Jag kan inte minnas att någon någonsin har fått mig att känna såhär. Hemma bråkar vi bara. Min sambo och jag har det mycket dåligt. Något jag känner att jag vill berätta för dig, för jag vill berätta allt för dig. Samtidigt vill jag också skydda dig från det. Ingenting ledsamt ska någonsin komma dig nära igen. Jag lovar att ta hand om dig så länge vi båda lever.

Då höjer du din hand och vinkar. Jag måste hålla för munnen på mig själv för att inte skrika rakt ut. Är det verkligen mig du vinkar till? Jag pekar frågande mot mitt eget bröst och då ler du instämmande. Din hand ser så mjuk ut. Jag måste få hålla i den. Jag vänder handen långsamt och vinkar tillbaka. Det brinner om kinderna på mig. Jag tror att du ser att jag rodnar för du ler ditt sneda leende igen och det känns som hela tunnelbanan ska fatta eld. 

Jaha – vad gör man nu då? Du är där och jag är här. Vi är båda så blyga. Jag försöker se tillgänglig ut, men jag vet också att det är jag som måste våga ta första steget. Men tänk om jag bara inbillat mig alltihop. Ifall du inte alls känner som jag. Hade du  varit ensam hade jag kanske vågat gå fram men nu blir jag osäker. Och självklart hade du aldrig varit själv. Hur skulle någon nånsin kunna lämna dig ifred? Men dessa tankar gör mig osäker. Kanske vill du inte ha mig, så som jag måste ha dig.

Jag blir mycket ledsen. Som om jag redan har förlorat dig. Som om du varit min, jag varit din och att allting redan är förbi. Den känslan gör att jag måste greppa tag i sätet för att inte trilla ner på golvet av sorg. Jag tappar istället ut min öppna cola-burk ur innerfickan och du ser plötsligt äcklad ut. Mina byxor blir blöta.

Men då säger du något och jag kan inte låta bli att titta upp. Trots att jag precis lovat mig själv att aldrig möta din blick igen. Jag lyfter blicken och dina små stenkuleögon stirrar rakt i mina. Älskling. Du har förlåtit mig.

Tåget stannar in vid nästa station. Jag reser mig och går rakt mot dig. Jag hälsar snabbt men artigt på resten ditt sällskap som tittar frågande tillbaka. Så lyfter jag upp dig ur vagnen och vi försvinner ut på perrongen. Bakom oss hör jag hur dom bankar på de stängda tunnelbanedörrarna. Jävla idioter som inte fattar någonting. Ingen förtjänar dig. Knappt ens jag själv.

I en veckas tid har du spenderat dina dagar med att brottas med andra trasiga själar på Drottninggatan. Ni ska alla fram till samma hylla och titta på samma fula grej som ska bli en dålig julklapp som ingen egentligen vill ha. Om det här inte gjort att du hamnat i en riktigt god julstämning så vet jag inte vad. 

Nu ska du på julbord. Du kommer först för du är duktig men det är det bara du som bryr dig om. Du har sprungit från bussen och står och eftersvettas med din mamma och pappa i hallen. Mamma har bakat i fyra dagar. Hennes ögon är röda av sömnbrist och vetemjöl.

Pling plong. Nu kommer din storebror och hans nya flickvän. Och din lillasyster och hennes nya pojkvän. De glada paren försvinner in i matsalen. 

Tur ett: Brännvinsbord  

Du tycker sill är skitäckligt så du äter bara knäckebröd med smör på under julbordets första tur. Detta beteende räknas som lågstatus i din familj. Din lillasyster äter inte heller sillen vilket gör det hela ännu värre. 

Ni dricker snaps. Du dricker hela på en gång. Det var förstås fel. De tre paren ger dig alla varsin menande blick. En besviken, en orolig och en ömmande. De andra ställer ner sina halvfulla snapsglas. Du fyller på ditt igen. 

Bredvid dig är det dukat för en till person. Du frågar vem mer som kommer men din mamma skrattar bara och sen börjar din storebror och hans tjej sjunga räven raskar över isen. Det finns tydligen trehundra verser. Du får en till snaps. Alla som är ihop älskar att sjunga. 

Tur två: Kalla fisk- och äggrätter 

Du går ut i kvinnorummet även kallat köket ihop med de andra kvinnorna för att duka av och duka in. Tillsammans med de andra jämnduktiga kvinnorna diskar ni jättefort. Viktigt att hålla käften så jobbet blir gjort. Precis så som baby Jesus ville ha det. 

Ni skrubbar rödbetssallad från småfat och plockar fram mer snaps. Från matsalen hade det kunnat komma cigarrök men det gör det inte för ni har brandvarnare där inne och så röker ingen i din familj. 

Pling plong igen. Din mamma försvinner ut i hallen och skriker till som en stucken gris (julskinka serveras inte förrän i nästa tur). När hon kommer in i köket igen så står det en långsmal man bredvid henne. Han frågar om det är bra med dig. Du säger japp hur är det själv medan du bläddrar i huvudet efter namn som skulle kunna tillhöra det intetsägande ansiktet. Pär? Håkan? Ingen aning. Han har på sig en likadan kappa som din farmor.

Den lediga platsen mittemot din tas i besittning av den okända människan. Han täcker hela sin tallrik med gravlax och äggsallad och ler mot dig. Två saker man absolut inte bör utföra samtidigt. 

Tur tre: Kallskuret kött och patéer 

Du tänker att mannen mittemot dig kanske din mammas kusin. Dom är ganska lika och du har för dig att hon har en sådan. Du överväger att fråga honom men alla andra verkar finna hans närvaro självklar så du törs inte. Han har ägg i skägget men du väntar lite med att säga något om det. 

Du äter upp din paté och frågar om din lillasyster kan komma med ut i vardagsrummet. Just när du ska fråga henne vem fan som sitter bredvid dig så kommer hennes pojkvän lufsande efter. Han sätter sig som en jättebebis i hennes knä. De båda ler. Du lämnar rummet. 

När du återvänder till matsalen så tar din mamma bilder på sig själv ihop med den okända mannen. Ägget i skägget tindrar i blixten från kameran. Du undrar om du blivit tokig.  

Tur fyra: Det småvarma

Mamma frågar vad du ska göra i höst när din skola tar slut. Alla kring bordet slutar lyssna och du säger att du funderar på att sälja din ena njure. Den okända mannen säger att du klarar precis allt medan han tar den sista prinskorven. Du har ägg i skägget säger du som svar. Han fnissar och sträcker fram hakan mot dig, som om du förväntas dyka in och peta bort det. Du förstår att det inte är du själv som blivit tokig utan mannen vid din sida. Efter en oändligt lång stund drar han tillbaka hakan med ägget. 

Tur fem: Ostar och portvin

Att vara kvinna är att leva med en omättlig hunger efter att vara riktigt skicklig på att ge bra paket. De ska vara personliga och roliga och gärna för dyra. Du har köpt jättebra grejer till alla förutom äggmannen. Du säger att du inte visste att han skulle komma och alla vid bordet skrattar. Du har aldrig känt dig så ensam. 

Din mamma har köpt en tröja till dig. Hon säger att det finns kvitto ifall den är för liten. Eller för stor, fyller din storebrors tjej i. Plötsligt blev det ett feministiskt julbord. 

Du tittar ner och ser hur äggmannens skrynkliga servett bredvid tallriken sakta viks upp och inuti avslöjas en bit kött han inte lyckats tugga igenom. Du tittar på hans tänder och kan inte äta upp den sista biten Roquefort på din tallrik. 

I utkanten av ditt synfält kommer ett litet skakigt kuvert åkandes. Det är han bredvid dig som sticker fram ett knöligt paket med ditt namn på. Du tar frågande emot det. Ditt namn står följt av äggmannens namn. Du tittar dig omkring och paren kring bordet tittar alla mot ditt håll. Det är bara du som fått ett kuvert. Alla tittar förväntansfullt på medan du öppnar ditt biokort med 300 kr.

Tur sex: Dessert 

Mannen hoppar närmare med stolen så era ben snuddar vid varandra. Du tittar på honom och han ler tillbaka med sina små tänder. Nu har du till och med hans namn men kan ändå inte placera honom och det har gått alldeles för lång tid för att fråga. 

Du sätter din Ris à la Malta i halsen när han lägger sin kallsvettiga hand på ditt lår. Nu orkar du inte utsätta dig för detta längre utan tackar alla för en underbar kväll. Det är synd att den måste ta slut så tidigt säger du. Han bredvid dig säger att han håller med. Du får inte ens ha dina egna åsikter i fred längre. Du reser sig och går direkt till hallen.  

Tur sju: Konfekt

Med ena handen sätter du på dig dina kängor och med andra tar du emot knäck, polkagris och ischoklad som din mamma insisterar om att du ska ta med dig på bussen. När du ska stänga ytterdörren är något i vägen. Det är en långsmal sak. Det är din bordsgrannes sko. Du ursäktar den klämda foten och han försöker skratta bort det. Han försöker småprata hela vägen till bussen och när du förstår att ni båda ska ta 4an säger du förlåt men jag måste verkligen ringa min polare. Han säger ja visst och du sätter dig två säten bort. Du låtsas prata i telefon tills bussen stannar vid Tekniska Högskolan och du går av. Han ler mot dig och följer dig av bussen. Du småspringer hela vägen hem. När du kommer fram till din ytterdörr blir du påmind om något du lyckats förtränga hela kvällen. Där står inte ett namn utan två. Äggmannen ler när han låser upp och släpper in dig.