Vaknade idag, torsdag 24 juni, och kände mig lite sjuk, och kom på en bra sak jag skulle kunna använda min lilla förkylning till – BANTA :P

Det är svårt att jämföra med en kropp som inte finns, men jag brukar försöka. Jag tror livet hade varit annorlunda. Det känns som att jag tänker på min kropp för ofta. Varje gång en mobil åker upp. Varje gång jag träffar en person jag känner tänker jag på om den sett mig när jag var smal. Det känns mycket bättre med dem som inte gjort det, för vikt är en vanesak. Det är avgörande för om jag passerar eller inte – om man ser min vikt som konstant eller som något som borde rättas till. Jag tänker på menscykeln utifrån vikt, hungerkänslor, förstorad livmoder och vätskesamling. Jag tänker på att maten jag lagar till kompisar inte ska vara som jag ser ut. Jag tänker på fettet när jag känner det. Jag trodde att man bara tänkte på vikt när man såg den, men man kan också känna den, när den viker sig dubbelt eller när jag tar mig i ansiktet. Jag tänker mycket på kläder. Min klädstil är främst att dölja. Men man kan också dölja en kroppsdel genom att framhäva en annan. Det är en stor konst som jag inte vet om jag lyckas med. Eller om det spelar någon roll, för man ser väl ändå.  

Eftersom vikt är en vanesak skulle det innebära samma slags problem att bli smal. Om det inte finns en naturlig förklaring ser det inte friskt ut. Om det är bättre att se nerbantad ut eller att väga 10 kg för mycket, har jag fortfarande inte kommit fram till. Det är en liten del i att jag aldrig riktigt försökt bli smal igen. Men framförallt har jag inte varit ambitiös i mitt bantande för att det är svårt och jobbigt. Det är svårt att äta mindre eller äckligare och det är svårt att träna mycket. Och kanske det allra svåraste: att gå in i tanken att nåt är fel och måste fixas, för det gör dagarna och självkänslan sämre. Att öppna upp för självföraktet som rör utseendet känns som en stor risk, för jag har ingen aning om hur stort det kan bli. 

Festsammanhang är en genre för sig. För tjejer brukar att klä upp sig innebära att klä av sig. Eller att visa kroppen med hjälp av tajta passformer. Jag brukar välja det senare alternativet, det som är motsatsen till skandinaviskt mode, ungefär. Det finns en del fördelar: H&M är billigare än Our Legacy. Jag kan äta ganska mycket utan att det gör skillnad, för en större kropp verkar bränna mer. Jag bidrar kanske till och med till att vidga kroppsnormer, genom att finnas? Och den väldigt befriande tanken: det hade kunnat vara värre. 

Jag lägger stor vikt vid att va på rätt sida om BMI-skalan, så att det inte ska finnas medicinska argument för att jag är fel. Jag vet inte exakt vad det är som känns jobbigt med att gå runt i kroppen jag har. Det kanske kan vara min och världens syn på kvinnor som på något sätt äventyrar sin högsta valuta. Att nån ska tycka synd om mig eller se ner på mig. Att jag känner att jag måste väga upp med andra kvalitéer för att jag inte lyckas med det allra viktigaste. De kvaliteérna har jag inte, jag är exakt lika bra och lika dålig som en smal tjej, men med 10-20 kg extravikt (jag vet inte hur mycket).

Eller att folk ska tänka på det, så som jag själv ser det: Övervikten som ett bevis på andra, mycket värre brister. Fettprocenten som den synbara toppen av ett isberg ;).

När vi skulle segla över atlanten första gången var jag 14 år gammal. Hela sommaren och hösten gick åt till Europa. Sen blev det november och det är då man åker över till Karibien. Det finns ett stort community för svenska familjer med äventyrs-komplex. Pappa sa att båten skulle hålla. I efterhand vet jag att han inte var så säker som han sa, och att det inte alls var särskilt chill när masten gick av utanför Bermuda eller när han släppte åskledarna ur händerna precis innan blixten slog ner. Jag tänkte mycket på livflotten de där 15 dygnen på atlanten. Vad man skulle ta med ner i den. Hur man lösgjorde den från båten och hur den blåser upp sig själv. Som en bomb smäller den upp. De sa att man överlever på den, för att den har tak, nödraketer och choklad. Och så tänkte jag på hur min syster, som ibland på nätterna struntade i att sätta fast sig i livlinan, skulle halka och vara 30 sjömil bort och 3000 meter ner när nästa person vaknar. 

Varje natt kl 03 väckte jag min andra syster. Och varje gång började hon gråta. De var av ganska olika karaktär, mina systrar. Jag var av noll karaktär. Vissa nätter fick jag dåligt samvete och stannade uppe i sittbrunnen med henne. Och det var en av dem gångerna vi höll på att krocka med en kryssningsfärja.

Det var jag som slarvade. När jag såg färjan första gången, förstod jag inte vad det var, det hade lika gärna kunnat vara ett isberg. Fartygets för var liksom över oss. Jag petade på min syster bredvid mig. Och hon verkade förstå för hon gjorde ett läte jag aldrig hört en människa göra, varken tidigare eller senare. Det var ett långt skrik från nedersta botten i hennes kropp. Pappa slängde sig upp. I kalsonger. Jag skrek inte för jag har sett honom naken förut. Jag skoja. Jag skrek inte för jag förnekade fortfarande fartygets existens. Men efteråt frågade min syster mig om jag hade flashbacks, för det hade hon. Jag återupplevde hur det upplysta fartyget bländade mig och hur motorerna dånade och skräcken satte sig i kroppen igen. Ingen frågade pappa hur han upplevde det men han har sagt i efterhand att han aldrig skulle göra om en sån resa med barn.

Det var mammas idé från början. Hon hade varit på nån workshop med jobbet och ritat upp en livskurva. Mitt liv har blivit ett streck, sa hon. Men om man ska vara ärlig var idén hennes för att pappa bar det slutgiltiga ansvaret. Inte i vardagen, men när det gäller liv och död var det honom man räknade med.

Men när pappa kom upp i sittbrunnen gjorde han bara samma läte som min syster. Han skrek ordet hjälp. Det var att jag inte kände igen honom som gjorde att jag tänkte: nu är det över. Hans totala desperation och förstelnade kropp. Och jag hatade det där ordet. Mamma och syster nummer 2 hade också kommit upp nu och det var då han sa ”vi klarar det”. Jag trodde inte på det, men det var hopp, och jag höll hårt i det. Efter ytterligare några sekunder hade vi passerat framför kryssningsfärjan och den försvann i horisonten ganska snabbt. Men jag hann se att semesterpassagerarna tittade ner mot oss. Sen blev allt rätt normalt igen den natten, förutom min syster med panik.

Det kändes konstigt att de möjliga utgångarna var så svartvita, allt eller inget. Båten var så intakt. Vi grävde inte mer i det där sen. Mamma och pappa frågade aldrig mig vad som hände. Jag tror det var deras sätt att försöka ta på sig ansvaret. Pappa hade teorier om vad som hade hänt om den kört in i oss, döden ingick inte i nån av scenarierna. När vi kom fram gjorde jag en synundersökning och köpte glasögon av märket Chanel, med -2 i styrka. 

”Gör en teckning kanske, han blir glad”. Man vet att nåt är fel när en förälder ber om en teckning. Så vi gjorde mer än en teckning. Nån slags figur i kartong. Med ögon, svans, öron och en jättestor glad mun. Det va ballonger på den och jag va orolig att vi inte skulle hinna fram innan luften gick ur. Han behövde den för att kunna bli frisk, det visste jag. Man vet att nåt är fel när det är sköterskor i rummet, men man inte är på sjukhus. Och när männen gråter för första gången. Och när paniken blivit lugn och lugn blivit väntan. Kartongfiguren låg på hans bröstkorg. Hans bröstkorg låg ovanpå kroppen, för det fanns inget kvar som kunde bära upp den. Hans kropp låg på en 120 säng i ett enkelt sovrum. Sovrummet låg i ett radhus. I radhuset låg min mammas uppväxt. På riktigt, i kartonger i källaren. I mammas uppväxt låg allt han gjort och inte gjort för henne. I allt han gjort och inte gjort för henne låg hans uppoffringar, humor, temperament och omsorg. Nu låg han på sängen i svart kostym och kostymen låg på ett lik. Så låg puls att den inte fanns. Och den obefintliga färgen längs ögonlocken, munnen, fingrarna, fötterna, livet, rummet. Och snart skulle han ligga under jord.

Distansen till Göteborg är antalet timmar på tåget. Dagarna har gått här också. Pocketshop har öppnat långt före min entré. Hampus liv pausades när jag försvann. Och mina vänner gör ingenting när jag inte är med. Rikards liv ska vi inte ens tala om, så länge han har tjej har det inte börjat. Kvinnan på pocketshop har inget val än att fråga om jag letar efter nåt särskilt. Det är jag som väljer, när jag svarar nej tack. Jag ska kliva in och kliva ut här och min nummerlapp visar 50. Eller kanske 100. Väntar på ”taxin” utanför stationen. Pocketshop-kvinnan hade sagt: det är din tur. Klampa in, klampa ut. Välja, välja bort. Hampus fick ett barn sen, det är helt sant! Det måste gått flera år för ungen ser stor ut. Kanske en till på gång. Jag tror jag valde bort, men jag är inte säker. Allt här svarar med högkänsligt lugn när jag är stressad. Han snäll och jag hård. En dag skrev han välkommen hit, en dag skrev han vgd, en dag skrev han ingenting. När jag lämnar igen på snabbtåget är det jag som ska få lugnet, det är bestämt. 3 timmar lugn och han 3 timmar stress. Ska du va med på bloggen då? Innan jag är klar ska det bli drama av dig också.

Södermalm är min trädgård och min syster bor granne. Jag träffade en bekant vid årstaviken, hon skulle kunna vara en nära vän, men någon annan blev det istället. Husen står här för att de måste, men utan dem är söder en plätt, och alla samlas vid vattnet för att tvätta sig. Mina fiender är där, men de har inga åsikter om mig. Kroppen är bara hur den känns och mitt ansikte kan jag inte se. Jag går till ett jobb för att tjäna pengar. En kollega visar en bild på sin son ”Julian” där han gråter i en skidbacke. Jag har aldrig funderat på vem jag är, men jag vet att jag inte har några barn och jag vet att jag jobbar på kontor. På kvällen ska jag gå på en ”dejt”. Han frågar vad jag jobbar med, var jag gick i skolan, säger att han gillar min tröja. Bakom honom finns en spegel som jag tittar på mig själv i. Jag har på mig min uppväxt, mina åsikter och mitt utseende. Bär min yrkestitel som läppstift. På vägen hem lägger jag upp en story för mina 244 följare, minus 2 fiender med för starka åsikter om mig, som jag dolt den för.