Vidrigt.

”Jag älskar att resa” måste vara den vanligaste raden bland världens alla tinderprofiler. Du ska älska att resa. Att du vill upptäcka världen säger att du är en härlig, spontan och liggbar person. Jag levde själv i den här lögnen tills jag insåg: att resa är grovt överskattat. Vi lever i en kollektiv lögn, ett falskt medvetande, där resande på något märkligt sätt blivit höjden av att leva.

För vad innebär det att resa? Med att resa menar jag att lämna Sverige. För att göra det måste man i regel flyga och det är bland det mest ovärdiga vi människor gör. Helt frivilligt packas vi som sillar i gigantisk container som på något sjukt sätt flyger 10 000 meter över marken.  Det enda som förenar sillarna ombord är viljan att så fort som möjligt komma av. Under några timmar förlorar vi allt vad hyfs heter och blir sådär äckligt torra i munnen men kan inte göra något åt det för du får inte ta med egen dricka ombord och en vattenflaska kostar 45 kronor.

Väl framme är du turist. Vilket betyder att du är en idiot. Hur mycket du än researchat, vilka coola barer du än hittat så ser du ut som ett fån. Ta en sväng i Gamla stan eller något annat turiststråk i Sverige. Där skrattar vi åt turister, vi ser ner på dem. Varför skulle vi själva vilja bli behandlade så??

Och till sist har vi språket. Om du inte är i ett engelskspråkigt land ska du antigen ta dig fram på det lilla du minns av det där tredje språket du läste i skolan eller på knackig engelska. Det är omöjligt att ha meningsfulla konversationer och om du såg ut som en idiot innan du öppnade käften så blev det inte bättre nu.

”Men att resa är utvecklande för oss, vi behöver möta främmande kulturer för att utvecklas som personer”. Ja, så kanske det är. Men varför skulle man älska att göra det? Det är som att älska att plugga. Vem fan gör det? Det är klart att det kan finnas ett instrumentellt värde i att resa men att det skulle vara så härligt och underbart som vi målar upp det är inget annat än idioti.

/ Filip

Det kanske är för sent att skriva den här texten. Men jag tror att det är många med mig som blev särskilt berörda av att Tim Bergling tog sitt liv. När jag såg dokumentären om Avicii blev jag inte bara illa berörd utan också arg. Hur kunde människor runt omkring honom helt och hållet missa det uppenbara?

Men vad vet vi egentligen om Tim Berglings psykiska problem? Dokumentären gör det klart att han inte var en person som var menad för megakändisskapet. Dessutom verkar han ha haft ett management som inte var i stånd i att bedöma hur det hela påverkade honom. Men vi vet egentligen ganska lite om vad som verkligen försiggick i hans huvud.

Jag tycker att Caroline Ringskog uttryckte det så jävla vasst på Twitter:

Vi människor är rationella kring känslor så länge de inte är våra egna. Vi kan med enkelhet berätta för andra personer vilka beslut de ska ta i relation till sin partner, baserat på vad som är rationellt. Men vi kan aldrig ta de rationella besluten själva. På samma sätt vill vi hitta en logisk förklaring varför Tim Bergling tog sitt liv. Vi tittar på dokumentären och det logiska blir att Tim Berglings vänner och management drev honom till att ta sitt liv.

Men jag tror att mänsklig interaktion är mer komplicerat än så. Vi letar efter tydliga kausala samband i något som är oändligt mycket mer invecklat. Jag vill inte ens föreställa mig stämningen på Tim Berglings begravning.

/Filip

Många partier har nu släppt sina valfilmer. Livets ord har recenserat utifrån den nyfikne väljarens perspektiv. Liberalerna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet har inte släppt någon film ännu, i alla fall inga som går att hitta. Så håll till godo.

Socialdemokraterna

Flygbilder över miljonprogramsområde. Rostade mackor (vit långfranska) poppar upp ur en brödrost. En liten flicka borstar tänderna. Mamma tar bilen till jobbet. Pappa gungar med barnen i lekparken. Redan i inledningen på Socialdemokraternas första valfilm förstår man vad det handlar om: vardagen. Socialdemokratin ska lösa människors vardagsproblem. Välfärden ska gå att lita på i hela landet. Trygghet och polis går före skattesänkningar. Filmen avslutas med bilder på ett barn som springer och Stefan Löfven som säger att “vi ska framåt – tillsammans.”

Bedömning: “Rösta på S så blir det som vanligt, fast lite bättre. En rostad macka med Lätt&Lagom är kanske inte så kul, men det slinker ner. Borgarna vill sänka skatten, vi vill att det ska vara som det alltid har varit.” Ungefär den känslan får man av S valfilm. Och det är väl helt okej. Det var länge sedan Socialdemokraterna hade några storslagna visioner.

Betyg: 3/5

Film

Moderaterna

M börjar i norra Sverige, med vackra bilder över fjäll och granar. Efter några fina naturfoton går filmen över i tecknat (ska den trotsige pojken i grön slips som räcker ut tungan föreställa Gustav Fridolin?) där Ulf Kristersson myndigt talar om att det behövs fler vuxna. En man och en kvinna tittar på teve där det rapporteras om bilbränder, gäng och så vidare. Kristersson säger att vi måste förstå allvaret. Efter det följer närbilder på ansikten (ej tecknade). Sedan går det över till tecknat igen, och Kristersson pratar om att jobb är bättre än bidrag. Det hela avslutas med en bild på en schtekig partiledare (ej tecknad), fina naturbilder och partiets slogan: ett land för hoppfulla.

Bedömning: Filmen är lite hoppig rent visuellt. Tecknat, naturbilder, tecknat igen, random människor… Man blir förvirrad. Budskapet är klassiskt moderat. Plus för Ulf Kristerssons vackra stämma. Han verkar snäll men bestämd.

Betyg: 2,5/5

Film

Sverigedemokraterna

Filmen börjar, likt sossarnas, med en flygbild över ett miljonprogramsområde. Dock är det kväll och inte morgon, och musiken är betydligt dystrare. Jimmie Åkesson inleder med att säga att Socialdemokraterna, Moderaterna och “ni i svensk media” hade fel. Genom ett grått filter visas bilder på brinnande bilar och otrygga miljöer. Partiledaren pratar om att invandringen lett till stora problem. Musiken stegras, Åkesson kommer in i bild och pratar om att S och M inte tagit ansvar. Tonen är allvarlig.

Bedömning: Budskapet går fram tydligt. Problemen är stora och de andra partierna har inte tagit ansvar. Man fattar grejen. Ett minus är att SD inte kommer med några lösningar. Ska det vara mer eller mindre bidrag och skatter, vad ska pengarna läggas på? Det vet man inte.  “Vi kan – och vi måste – lösa det här”, säger Åkesson, men han säger inte hur och nämner inga förslag, vilket drar ner betyget.

Betyg: 2/5

Film

Miljöpartiet

MP inleder, likt många andra, med fina naturbilder. Partiets kvinnliga språkrör Isabella Lövin talar om miljöproblemen, som luftföroreningar, plast i haven och torka. Bilderna klipps snabbt, från den ena sekunden till den andra. Det blandas friskt mellan vackra skogar och söta barn. En dyster bild målas upp. Vice statsministern påminner oss om hur människan förstör planeten. I slutet av filmen kommer dock positiva budskap om hur kommuner och människor ställer om till hållbarhet.

Bedömning: Miljöpartiet satsar på sitt säkraste kort. Hela filmen handlar om miljö och klimat. Det är nog bra för partiet, eftersom det kommer att locka de väljare som har just detta som sin viktigaste fråga. Dock är bilderna röriga. Det går lite för fort. Partiets korta slogan “nu” är lite märklig. Man tänker hela tiden på den där finska snapsvisan: “Int nu, men nu.” Och varför börjar filmen om igen när den är slut, fast med det manliga språkröret Gustav Fridolins röst? “Hallå Isabella jag vill också vara voice-over på filmen!” “Okej då, du får göra en egen, som kommer efter min.” Besynnerligt.

Betyg: 2/5

Film

Feministiskt initiativ

Filmen börjar med bilder på en väg och sedan en kristallkrona. Efter det dyker en demonstration upp. Gudrun Schyman syns lite hastigt. Sedan en ensam bil på en väg. Människor möts. Körer och mustiga ackord.

Över allt detta talar en skånsk kvinnlig röst. Hon säger “i bakrutan går tiden isär i välvande kamp”. “Vi föds alla skinande rena med nåd i våra ådror.” “Ännu en gåva ger ännu en dag.” Och så vidare.

Bedömning: Detta måste vara historiens mest obegripliga valfilm. Kanske inte så mycket för bilderna, men för manuset. Vad i hela fridens namn är det hon säger? Det låter som något religiöst väckelsemöte, inte en film från ett parti som vill komma in i riksdagen och sitta i utskott och mangla riksdagsmotioner. Den som vill veta vad Fi kommer att driva för politik lämnas med fler frågor än svar. “Kan vi ge makten och lika härlighet till alla en evighetens dag?” Förlåt, men vad i helskotta betyder det? Och varför är allt på rim. Störigt.

Betyg: 0/5.  

Film

Det är omodernt med monogami. Att välja att leva exklusivt med en partner är förvisso den överlägset vanligaste formen av partnerskap men tvåsamhet attackeras från alla håll och kanter. Det är tråkigt, en kvarleva från när vi fortfarande gick i kyrkan och har inte ens plats i vårt modääärna nya samhälle. Eller som StockholmDirekts nöjesredaktör skrev: ”Projekt kärnfamiljen: The killer of fun”.

Den här kritiken har lett till att fler och fler prövar så kallade öppna förhållanden. Det öppna förhållandet har ibland olika regler, man måste berätta när man har legat eller när man ska ligga, man ligger inte med varandras kompisar och så vidare. Sök på ”Regler för öppet förhållande” och du får 411 klickbaits med förslag på regler.

Problemet med öppna förhållanden är att de vilar på en falsk föreställning om jämlikheten mellan partners i ett förhållande. Förhållanden är till stor del ett maktspel. Redan från första dejten börjar det: man väljer att inte svara på sms, likear inte för mycket på Instagram, försöker att inte vara för på etc. Någon spelar alltid det här spelet bättre och har på så sätt överhanden i förhållandet. Sen är det inte konstant på något sätt. Vem som har mest makt i ett förhållande varierar över tid och särskilt kriser kan vända upp och ner på det. Men i princip är det alltid någon som har mer makt än den andra.

Det här är ingenting man bara kan skita i. Det är inte bara ett resultat av samhällsnormer, det är hur vi människor fungerar. Visst, du kan välja att skita i det och skicka sms:en direkt och likea alla bilder på Instagram men gissa vart det tar dig.

Vad gör ett öppet förhållande med maktbalansen i ditt förhållande? För det första förutsätter ett öppet förhållande att det råden en perfekt maktbalans mellan dig och din partner, vilket i princip är omöjligt. För det andra, om ni nu har en perfekt maktbalans och din partner ligger med någon annan, då blir ju allt skevt? Då måste ju du också ligga med någon annan för att återupprätta balansen? Trots att du kanske inte vill det?

Jag fick häromdagen höra om en bekant som prövade ett öppet förhållande och nu var DESPERAT efter att ligga eftersom hennes kille precis berättat att han legat med sin första sen deras förhållande öppnats upp. Hur jävla soft låter det?

Ett öppet förhållande är som kommunism. Kanske en fin tanke men förödande i verkligheten. Om du nu är i ett förhållande som känns tråkigt, förutsägbart och du inte är kär längre, då har jag en annat revolutionerande förslag – gör slut.

/ Filip

Så fin bild!!!!

Idag är det alla hjärtans dag. Av någon anledning verkar mitt sociala-medier-flöde (mitt absolut favoritord här i världen) därför fyllas av folk som ska gnälla på parrelationer. Överhuvudtaget tycker jag det blir vanligare och vanligare med folk som hatar på parrelationen som fenomen. 

Men nu får ni fan ge er. Okej att ni inte gillar alla hjärtans dag men parrelationer (eller om du är en av de 0.000002% som lever i polyförhållande) är fan bland det bästa vi människor kommit på.

Jag tror att alla behöver en partner här i livet. Någon att dela uppgångar och motgångar med. Någon som ställer upp för dig och någon som utvecklar dig. 

Det här betyder INTE att du ska ta en partner bara för att. Inte heller menar jag att du ska vara kvar i ett förhållande som du inte vill vara i eller värre – som är destruktivt för dig.

Men att sträva mot att träffa någon man vill dela livet med, eller i alla fall delar av det, är så jävla rimligt att jag ibland blir chockad av hur många som kritiserar parrelationen. Sluta gnäll. Vem försöker ni lura??

/ Filip