Som vanligt så satte jag mig bara rakt på den där presstexten som alltid ligger på stolen och lurar. Den en kan läsa för info om kollektionens tema, inspiration osv. Så, den lilla spaningen jag gjorde (som jag tyckte var å så smart efter mina två/tre/fyra glas Cava) blev extremt banal i relation till vad som stod på den denna gång.

Vad jag reagerade på, som jag tyckte var så fint, var att visningen inleddes med att det skred ut ett gäng vita klänningar (brudklänningar), följt av en klarröd klänning och sedan några svarta- de två färger du absolut inte får bära på ett bröllop. Då om du bär rött antyder att du legat med någon i brudparet och svart att du bär på sorg. Sen kanske det här inte är lika viktigt nuförtiden, men ja.

Idas tanke med det hela lyder:

”Belladonna of Sadness is a breathtakingly beautiful yet disturbing tale about a young innocent woman who after being raped on her wedding night, makes a pact with the devil in order to take revenge on her perpetrators. By doing so her sexuality and power grow, while the men around her weaken – and in the end this inevitably leads to her ruin. The sad implication being that the power of feminine sexuality is essentially demonic.”

Vilket var en betydligt mer djup och intelligent innebörd/story bakom det hela.

Jag älskar Ida, hon har jobbat med stereotyp ”femininitet” från dag ett. Har sitt språk. Släpper det aldrig. Jag älskar henne för det. Särskilt för att det funnits där under perioder när modebranschen tyckt att det varit löjligt. Att det är fjantigt att gå klädd som en tjej, att en sett/ser ner på det. Och det känns så underbart att fler och fler hoppat på Idas tåg på sista tiden. Att snävt och rosa och glitter och spets i överflöd är något som glädjer oss, kanske till och med vad vi helst vill titta på. Att vi alla börjat rusa till Idas visningar och väntar spänt på att vi ska få se det.