Foto: Mattias Nordgren

Johan Lindeberg gränslade en pall på “the runway” (eller vad kallas den? catwalken? kattvandringen på svenska kanske?) och hade en lång utläggning om “den starka kvinnan”. Om hur han vill stärka kvinnan, hon ska ta över världen. Om hur han varit feminist sedan födseln, blablablabla.

Suck.

Ett: vad är ens den starka kvinnan? Hur/vem är då den svaga? I relation till den starka.

Två: känner mig spontant lite trött på alla män som ska välsigna oss med att de är feminister. Som vill hjälpa oss. Vi klarar oss själva.

Tre: jag förstod inte riktigt vad poängen med själva “talet” var över huvud taget, men jag kanske missade något. Hängde inte riktigt med den hackiga engelskan. Han skulle berätta om hans vision för J.Lindebergs framtid..? Men jag hörde bara bullshit.

Den här kollektionen är den första han gör sedan hans återkomst till märket, hans debutkollektion Vol.2, och den gick i äkta debut-anda. Tafatt. Jahapp. Was this it?

Jag hade inte direkt stora förhoppningar, och har väl aldrig varit särskilt JL-frälst men hade kanske hoppats på att han skulle komma med något nytt. Eller blicka bakåt och “ta tillbaka” JL, använda sig av hur det såg ut när han grundade märket, när det slog, och därifrån gå framåt.

JL loggan är ju underbar och det känns som att den ligger väldigt rätt i tiden? De där underbara skärpen vi alla(?) en gång bar hade gärna fått komma tillbaka i nytt format. Det blev liksom bara platt med de där enstaka logo-skärpen i modest storlek. I vitt och svart med silverspänne. Allt föll bara platt.

Det fanns inget jag inte sett förut. Och jag som stark kvinna kände mig inte inspirerad och stärkt av att måla upp en bild av mig själv eller några av mina vänner i det där.