Amanda

give me 5 feelings that describe your collection

Andreas

fear, guilt, happiness, desire, irony

Josef

yup!

Jag känner känslan fear. Jag känner känslan guilt. Jag känner åtrå. Jag känner ironi. Och jag känner definitivt lycka.

De där fem känslorna som Josef Lazo och Andreas Schimdl sa beskriver deras Fall Winter 2017-kollektion är så väldigt närvarande. Jag ser direkt, och jag känner det.

De finns i look ett- i läderjackan med leopardpälsdetaljer, i de (vad som ser ut att vara väldigt obekvämt) tighta byxorna, i chokern, i den snäva toppen. De finns i look fyra- i den genomskinliga överdelen med den hjärtformade urringningen som flyter ut och faller ner över axlarna. De finns i look sju- i det ljusblå slinkiga linnet, i den lilla fluffiga ljusblå kragen, de lila sammetsbyxorna och i den lilla ljusrosa spetsdetaljen ovanpå dem runt låret. En sån som jag tror för de flesta konnoterar ett väldigt väldigt litet plagg(?) vars funktion är att hålla en smutsig sedel på plats. De finns överallt. I lacket, i chapsen, i det skrikande röda, i printet som får mig att tänka på den typiska bordellväggstapeten, i det tighta, i den blottade huden.

Kollektionen talar ett mycket tydligt språk, det är rakt på. Enkelt att läsa utan att det blir platt.

Det är smart och fängslande. Väldigt fängslande. Unikt. Jag vill liksom se om och om och om igen. Sitta på visningsstolen igen, dra lite i den silkiga blusen backstage, scrolla bland bilderna. För att få känna det om och om och om igen.

Speciellt lyckan, för det är så sällan den infinner sig sådär på riktigt.

Och det är så häftigt, att känna den lyckan.

Att se de där ”fittlåga” (kanske dags att mynta begreppet kuklåga) byxorna och bli genuint glad. Alldeles varm inombords. Euforisk. Vem vill inte ha dem på sig?

Vem vill inte ha kläder som får en att känna så?

Ah, fan vad magiskt att få ta del av Lazoschmidls underbara språk.