Legend, ikon, hjälte. Bara det är ord som kanske i många fall blir till överdrifter, men aldrig när det kommer till David Bowie och den musik han på något abstrakt dimensionellt vis han lyckades ta till jorden. En karaktär med många karaktärer som på ett kompromisslöst sätt inte bara banade vägen för ett friare artisteri, utan även för att människor skulle våga finna frihet genom att utmana de normer samhället hade byggt upp – de normer Bowie raserade.
Därför är det knappast chockerande att många igår sörjde artisten vars bortgång under måndagsmorgonen blev officiell, bland annat med en kortfattad men ändå så pass hjärtskärande tweet från sonen och regissören Duncan Jones. Efter en 18 månader lång kamp med cancern lämnade Bowie oss för stjärnorna, 69 år gammal och med en karriär vars längd sträcker sig över ett halvt sekel.
Ja, det är sjukt och höra att en artist, som alltid utstrålade något större än självaste livet, har gått bort. Från Ziggy Stardust till Thin White Duke – vi såg många personas komma och gå, ofta om inte alltid redo att utmana binära könsroller, alla odödliga likt den gränslösa fantasi de härstammade ifrån. En artist vars nästan utomjordliga inflytande över de artister som efter honom skulle följa, ett avtryck likt en big bang av stjärnstoft, spritt över galaxer.
Nu börjar dock denna text likna mer av eulogi än vad den egentligen är menad att vara. Det finns en rad personer bättre lämpade för att skildra Bowies storhet, jag är bara en som råkade uppskatta hans musik under diverse perioder i mitt liv. Största avtrycket gjorde han kanske hos mig i tidig ålder, Space Oddity var förmodligen den första klassiska rocklåten jag förälskade mig i. Tillsammans med min då bästa vän Christoffer lärde jag mig den utantill. Christoffer var ground control, jag var Major Tom.
Nu efter beskedet om David Bowies bortgång har många börjat spekulera kring huruvida hans senaste album Blackstar kan tolkas som artistens avskedsbrev. Mörka teman likt döden lyser i ett nytt sken, och ja, den trogna samarbetspartnern och producenten Tony Visconti har bekräftat att albumet var menat som artistens svansång. I ett meddelande på Facebook säger Visconti att Bowie ”gjorde Blackstar för oss, hans avskedsgåva” och berättar att han hade känt till detta under ett års tid: ”Jag visste för ett år sedan att det var på detta sätt det skulle det vara. Jag var dock inte beredd på det… Han gjorde alltid vad han ville göra. Och han ville göra det på sitt sätt och han ville göra det på bästa sätt.”
Få artister har fått chansen att göra ett sista album med vetskapen att det faktiskt kommer bli deras absolut sista. Detta gör Blackstar till en lyssnarupplevelse lik ingen annan, och till en närmast andlig upplevelse för Bowie-fans. Flera låtar ges en helt ny mening, till exempel Lazarus där han sjunger – uppbackad av vemodig rymdjazz – om att stirra ner på oss från himlen, ”oh I’ll be free, just like that bluebird, ain’t that just like me”. Eller det avslutande spåret I Can’t Give Everything Away där ljudbilden känns nästan gudomlig, och Bowies bitterljuva ord om att inte ges möjligheten till att ge allt, det är uppenbart en stor artists sista dräpande andetag.
Blackstar är ett tappert adjö med en förtvivlad önskan om ett annat slut. Som sagt ges få artister chansen att göra detta för sig och sina fans – för den egensinniga människan David Bowie rådde det nog aldrig någon tvivel, och han tog chansen. Det är därmed tydligt, att även efter att han har lämnat oss för något annat, var Bowie unik. Som ett perfekt avsked i musikvideon till Lazarus, backar han nu tillbaka in i garderoben. Vad som väl väntar där, molntäcken eller en dörr till andra galaxer, kan endast vår egen fantasi berätta – och det var nog precis så David ville ha det.