En sak som jag reagerar på när jag läser bloggar – och jag läser MÅNGA bloggar varje dag – är det här smått hysteriska socialiserandet.
Det går inte en dag utan att det ska mötas upp med vänner för både frukost, lunch och middag. Helgerna ska spenderas – antingen – hemma hos sig själv med en massa vänner eller hemma hos någon annan eller ute på restaurang. Är det inte spelkvällar så är det mastodontmiddagar på Kasai som alltid slutar i en spontan utgång som varar fram till morgonen i goda vänners lag.
Jag kan inte låta bli att känna mig som en riktig kuf när jag läser detta.
Jag älskar mina vänner men jag har också ett enormt behov att bara vara på tu man hand med M i våra barnfria veckor.
Så mycket som de generella storbloggaren socialiserar på en vecka gör jag på ett år tror jag.
Det finns inget bättre än att komma hem och bara ”va”…
Först tänkte jag att det berodde på att man inte riktigt har några kollegor och en arbetsplats som bloggare men de flesta HAR ju faktiskt det.
Kenza går till Ivyrevel varje dag, Forni och Tunis delar ju kontor med ett gäng andra bloggare så det är ju inte som att de sitter hemma ensamma hela dagarna och bara längtar efter mänsklig kontakt?
Gud, man kan ju få prestationsångest för mindre men jag orkar verkligen inte bry mig om det och låta det påverka mig.
Mår de bra av det så är det ju skitbra men jag kan tänka mig att vissa läsare kan få viss prestationsångest över att deras sociala liv inte riktigt kan mäta sig med detta.
Och det andra som jag reagerar på – HUR HAR MAN RÅD?
Jag undrar hur mycket pengar de lägger på att äta ute, dricka vin och liknande? Eller att bjuda alla man känner på tryffelpasta – aka bloggarnas nationalmåltid?
Hur socialiserar ni?
CamCamstyle eller bloggstyle?
CamCamstyle.
Jag blir alldeles svett och stressad ibland när jag är inne på Sandra Beijer eller Elsa Billgrens blogg och så räknar de upp 5-6 grejer och sen står det ”Och sen gick jag och åt lunch”. Jag fattar inte hur de orkar.
Men så är jag introvert också 😀
Jag har jättelänge känt att det varit ”ett misslyckande” att vissa helger inte orka/inte ha lust att umgås med en massa folk och hitta på en hel rad aktiviteter.. Men det gör jag inte längre, vilket känns som en befrielse. Man ska ju ha ett socialt liv som man själv mår bra av 🙂
Jag tänker mig att det här bloggfenomenet har att göra med två saker:
1) Ha något intressant till bloggen i form av material (och matbilder är ju alltid kul) #not
2) Jag tror de flesta bloggare är extroverta och därför inte känner så ofta att de vill sitta hemma i lugn och ro, ensamma
Själv tycker jag liksom det räcker att gå till jobbet och sitta där i 9-12 timmar och umgås. Sen vill jag bara hem och mögla sönder & läsa bloggbevakning i mjukiskläder 🙂
Råd har dem, ersättningarna för samarbeten på blogg/inst har ju verkligen skjutit i höjden, speciellt det sista året. Alex S sa nyss i podden att ersättning för samarbeten på instagram är antal följare x 0,5 kr. Så har Du 100.000 följare är det 50.000.
Fast Dom får ju inte ut den summan. Det ska faktureras (använder man coolcompany tar dom ca 5℅) sen är det skatt och moms på det.
Man drar ca 50% från summan vilket blir 25 000kr. Vet inte vad du tjänar men tycker du inte att det är mycket att få ut? For ETT samarbete och vi säger att de har minst ett i veckan då pratar vi 100 000 på en månad. Vet att Therese L tar 150 000kr för samarbeten på sin youtubekanal och hon gör minst ett i veckan. 75 000 gånger fyra….. ja hur har de råd?! (Ironi)
Det är ca 60% man drar. 29,något i egenavgifter. Och sen på det är det skatten på ca 30% alternativt 50%.
Sen ska de väl betala moms också, eftersom det är tjänster de säljer?
Summa summarum, det mesta går till staten.
För enkelhets skull:
Överenskommen summa: 100 000 kr
Utgående moms 25 % 25 000 kr
Det är vad bloggaren fakturerar.
Bloggaren får in 125 000 Kr
Momsen på 25 000 kr betalas in till SKV.
Kvar har bloggaren 100 000 kr.
Bloggaren tar ut 50 000 kr i lön.
Arbetsgivaravg 31.42% = 15 710 som bolaget betalar in. Bolaget har då kvar
50 000 – 15 710 = 34 210 kr. Om det sen blir vinsten i bolaget beskattas det med endast 22 %.
Bloggaren har lön 50 000 kr.
Bloggaren betalar runt 16 000 i skatt på det. Beror på vart man bor osv.
Så bolaget har 34 210 i kassan, som tex kan gå till aktieutdelning.
Bloggaren har ca 34 000 skattat och klart i sin plånbok.
Så funkar det ungefär.
Moa
Räkneexemplet ovan.
Två saker:
1) Om bolaget vill dela ut måste beloppet först beskattas med 22%. Det blir alltså 0,78*34 210 = 26 684 kr som är bolagets nettovinst.
2) Många bloggare har naturligtvis högre skatt än 25-30% på sin sammanlagda lön under året.
Tjänar man tillräckligt mycket tillkommer statlig skatt med 20/25% och jobbskatteavdraget planar ut. Effektiv skatt på en högre inkomst kan då bli 40-45%.
@Anton
Jag försökte göra det lättbegripligt utan några om och men för dem som inte riktigt har koll.
Men tack för ditt klargörande om att även du, minsann kan. Duktig pojke!
*suck*
Moa
Från fakturerade 125 000 kr får du ut på sin höjd 34 000 kr. Ingen reagerar på att den goda staten äter upp 91 000 kr eller nästan 72% på vägen. Det är sinnessjukt, låt oss hoppas att alla unga insta/yt/bloggstjärnor aldrig lär sig räkna 🙂
@Hehe
Njae, riktigt så blir det ju inte.
Bloggaren har 34 000 efter skatt att roa sig med och bolaget har ungefär lika mycket, innan bolagsskatten på 22 % är betald.
Momspengar är ingenting bolag ”tjänar”. Det är något man överför till SKV. Innan man gör det så har man dessutom dragit av ingående moms för ”kostnader för såld vara/tjänst”. De enda som egentligen betalar moms är du och jag, som privatpersoner.
För att ta ex bloggare så har de antagligen en verksamhet där man behöver viss rekvisita/representation osv. Det är ju avdragsgillt innan bolaget beskattas. Man kan ha bilar, åka taxi, köpa kameror, datorer osv, osv i bolaget. Allt som verksamheten kräver för att ”rulla” är okej, i princip.
Det finns, så klart även regler för det. Representation är begränsad, bilar ska förmånsbeskattas även om de ägs av företaget osv
Så, nej någon 90 % skatt har då jag aldrig varit med om att någon egenföretagare betalat. Ingen privatperson heller, för den delen.
Dessutom är 22 % i bolagsskatt att betrakta som väldigt lågt om man ser det globalt.
Moa
Dessa siffror publicerades hösten 2016 och grundar sig på uppgifter från USA (Captive8):
Snittintäkterna för en influencer med 100 000 till 500 000 följare:
YouTube: 110 000 kr
Facebook: 55 000 kr
Instagram: 44 000 kr
Snapchat: 44 000 kr
Snittintäkterna för en influencer med 500 000 till 1 miljon följare:
YouTube: 220 000 kr
Facebook: 110 000 kr
Instagram: 88 000 kr
Snapchat: 88 000 kr
Det är de där pengarna Catrin Hedlund vill åt. Problemet är bara att de är utom räckhåll. Hon är för gammal och ointressant. Enda sättet skulle vara att slänga kläderna, men jag tror inte någon vill se hennes hängpattar och ärr efter kejsarsnitt. Sorry, Catrin, det blir till att jobba och göra rätt för sig. Som Metallica sjunger: Sad but true.
Jag tror att om man har ett ganska slappt jobb som en blogg och tjänar 100.000kr per månad så har man tid och råd.
Jämför med Kenza. Förut hade hon tid. Nu jobbar hon så mycket så hon hinner/orkar inte lika mycket.
L
Fast jag tror det har lite med ålder och livssituation att göra. När jag var mellan 22-25 och singel levde jag ett liknande liv. Fest, middagar, alltid ute och flängde. Satt sällan eller aldrig hemma själv utan umgicks ständigt. Nu som 29 år, man och barn varken orkar eller har man samma tid för det. Haha blev medbjuden på bio till veckan som börjar 21, och min första tanke var om jag skulle orka hålla mig vaken hela filmen. Hur kufig och trist har man hunnit blivit då? Haha ?
Varför känner du behovet av att sätta en stämpel på dig som trist? Varför är mindre sociala människor tråkiga?
Det gäller alla faktiskt, varför känner så många ett behov av att kalla folk för tråkiga bara för att de somnar mitt i en film, inte alltid vill umgås, eller vill vara med sig själv? Att säga att en sådan människa är tråkig är för mig att likställa den personen som ett problem, och det hoppas jag verkligen att ingen menar, även om det låter som om det är ett problem.
Är snart 24 och är helt slut efter att ha först jobbat och sen även träffat en vän. Räcker gott för mig att göra det en gång i veckan typ… resten av dagarna vill jag sitta i mjukiskläder och umgås med sambon /introvert_deluxe
Jag har ofta tänkt på det där. Hur har folk tid att hela tiden träffas och ha så himla roligt? Hur orkar man? Jag måste få vara ensam, bara vara ensam och ful i mina myskläder utan bh. Orkar inte och har inte tid till att alltid vara trevlig och social. Jag är väl en enstörig jäkel 🙂
Och när man läser om bloggare (eller vanlig folk) som är ute och äter middag kl 21. Vafan? Kl 21?! Herregud då sitter jag med filt och popcorn halvsovandes 🙂
Det är ett ”spel för galleriet”, en önskan att passa in och inte missa något. Sedan står ”du” där o undrar var din riktiga vänner tog vägen…jo de är hemma i soffan med familj o katt o hund o äter tacos.
Jag gillar att vara igång och träffa vänner, göra saker, ut och äta, gå ut, dricka vi osv, en hel helg hemma ger mig typ dödsångest haha. En ledig söndagseftermiddag själv med min sambo går absolut bra men jag känner att jag får mer energi av att hitta på saker än att sitta hemma och mögla ?
http://WWW.JOHANNAGRAHN.SE
Men snälla sluta va överallt
Ge henne ett brejk! Hon försöker bli ett bloggnamn 😀 då måste man kommentera överallt och verka superduperjätteintressant.
Dödsångest? Really?
Då kan du ju ta och blogga om din ”dödsångest”?
Men guuuud, take a break nu va??? Haha
http://WWW.JOHANNAGRAHN.SE
Jag är helt jävla död varenda dag efter jag jobbat (jobbar på skola) sedan går fredagen ut på att sova (är död kl 21) lördagen är jag skit seg, sover till typ 13 och söndagen laddar man upp för måndagen igen. Så jag jobbar, äter, duschar, sover jobbar, äter osv osv – hemskt att man har 40 år kvar till pension. Vad fan går folk på som ORKAR?! Med ”normala” jobb – man gör väl inte av med så mkt energi av att blogga så kanske man orkar mer då.
Åh, vad jag kan relatera till det här! Jag kan inte för mitt liv förstå var människor får all extra energi ifrån som möjliggör allt detta häng med vänner. Men sen tror jag att det beror väldigt mycket på vad man jobbar med. Missförstå mig inte, jag tror absolut att alla jobb är krävande på sitt sätt men jobbar man med människor (skola, vården, LSS) och är social heeela dagen på jobbet så finns det ingen energi kvar att socialisera på kvällen heller. Både jag och sambon jobbar inom LSS och när vi kommer hem orkar vi knappt prata med varandra. Ah, the sweet life.
Det är ett helvete att jobba i skola eller förskola, jobbar själv 8-17 och sista timmen är man nära svimningsgränsen. Jag kommer hem runt 18 och är för trött för att ens äta något, duschar och kollapsar för att orka gå upp 06. Det kan gå veckor mellan att jag orkar tvätta, gör avstickare in på h&m efter jobbet för skaffa nya trosor och strumpor för att ha nåt till nästa dag. På helgerna sover jag eller är så emotionellt utmattad att jag bara tittar upp i taket i timmar. Jag träffar nån enstaka kompis ca en gång i månaden. Det var flera månader sen jag var på dejt, helt enekelt för jag är för utmattad. För detta får jag 95 kr i timmen efter skatt. Stor komik att läsa om bloggares ”stressiga” vardag och hur jobbigt det är att ”jobba” som bloggare…
Det beror nog på flera olika saker, som de flesta här över redan har nämnt. Många av bloggarna är antagligen extroverta, vilket gör att de vill komma ut och träffa folk för att få energi. De vill ha content till bloggen och andra sociala medier, de tjänar bra med pengar och har inget 9-17 jobb så de kan välja sina timmar själva och gå på lunch/fika/ett glas cava när det passar dem.
Jag själv som är introvert hade varit helt utmattad efter det där, för mig räcker den med en social grej om dagen sen är det raka vägen hem för lite egentid 🙂
Jag var sån som bloggarna förut när jag inte hade familj och bodde mitt i stan. Fyllde helgerna och kvällarna med häng och tyckte inte alls det var kul att vara hemma själv. Men nu bor jag i en villa i en Stockholmsförort och är mamma och gravid och älskar att vara hemma med familjen 🙂 vill jag ha lunch eller brunch på stan drar jag helst med maken hehe. Sedan är det kul med parmiddagar, men lite jobbigt och meckigt när man har småbarn.
Asså jag HATAR att sitta hemma själv, får verkligen ångest av det. Tyvärr jobbar min sambo ute på veckorna, så han är hemma torsdag kväll till söndag kväll. Dom dagarna han inte är hemma ser jag till att fylla med mina… Tre kompisar varav en nyligen blivit mamma. Känner mig som en belastning många gånger, som tränger mig på osv. Men samtidigt har jag inte alltid orken att ta mig ut, lider av depression, social ångest, splitting och borderline. Känner mig många gånger väldigt hatad och malplacerad i olika sammanhang men samtidigt är jag så otroligt social och öppen och KAN inte låta bli att synas och höras. Så kommer ångesten krypandes igen, att jag är för mycket och att ingen egentligen orkar med mig och att mina vänner/sambo kommer dumpa mig och då drar jag mig tillbaka igen.. Tar verkligen på krafterna det där.
Haha oj, det svaret skulle vara till J här nedanför ??
Jag skulle gärna hitta på något med kompisar nästan varje kväll i veckan, men har tyvärr inte så många nära vänner. Min kalender är nästan alltid tom.
Är extrovert, men lider av social fobi/ångest, vilket har gjort att jag har svårt för att skaffa vänner. Konstig kombination låter det kanske som, men det finns nog många sådana som jag.
Här har du en till! ? hade en svår depression för 4 år sen vilket ledde till isolation, ångest och social fobi, trots att jag sedan barnsben klassats som världens pratkvarn och social. Förlorade vänner pga det och att jag slutade höra av mig och min kalender ekar också tomt. Vet inte hur jag ska komma upp på hästen igen.
Vill så gärna återfå kontakt med vissa men skäms konstigt nog?
Jobbar med ett yrke som kräver att man är social och har märkt att min sociala fobi (som jag försöker få bort) har gjort att jag inte pratar lika naturligt länge. Stammar, mumlar, glömmer ord, grammatiken är försämrad m.m. och är typ så jäkla beige.
Hur fan får man bort det liksom? Så jag är nog en av de som mår dåligt när jag ser dessa människors sociala liv, såpass att jag gråter mig till sömns flertal gånger i veckan och har en ständig klump i magen.
Sorry för utläggningen här, men you got me going 🙂
Trevlig söndag på er!
Det här kändes så tråkigt att läsa. Det är så stor skillnad på att vara ensam för att man valt det själv och vet att om man inte vill vara det så behöver man det inte, mot att vara i ofrivillig ensamhet.
En bra grej med Sverige är studiecirklar och liknande. Ni kan starta upp en själv eller bara smyga in på en annan. Silversmide, yoga, teckna, måla, bokklubb etc.
Börja spela bridge, boulle eller bara vara med på en tipspromenad.
Gå med i en syjunta, (där fikas det mest 😉 ) fotokurs, dreja mm.
Det finns så många grejer ni kan vara med på till en låg kostnad och där ni bara kan smyga med och prata först när ni känner att ni är redo för det. Ni behöver inte vara två för att gå dit utan det vanligaste är att man kommer dit själv.
Ett sätt att bara inte sitta hemma men samtidigt låta en ny vänskap få ta tid. Har ni något kul för er så har ni något att prata om och blir då intressantare vilket gör det lättare att få nya vänner.
Förlåt om jag förklarade något som reda är självklart för er. Inte menat att förolämpa utan bara peppa er att våga ger er ut från hemmet även om ni är ensamma.
PS Flera gånger när jag varit ny i ett främmande land och främmande stad så har jag gått på bio själv. Det är rätt intressant sätt att komma iväg från sitt hem på också. 🙂
Jag är ännu en som fastnat i ofrivillig ensamhet, dock inte pga depression eller social fobi. Men jag har testat flera olika kurser, och är också medlem på ett gym och det som händer är att folk liksom inte verkar intresserade av att umgås med nån ny. De kanske går på kursen för att lära sig vaddetnuär och sedan räcker det. Och då tappar man lätt sugen.
Vill dessutom inte gå på massa kurser (som oftast kostar ordentligt med pengar) och bokklubbar o syjunta som du nämner är ju oftast i gäng där folk redan känner varandra, det är ju inget som anordnas och meddelas offentligt liksom . Min dröm är att ha några tjejkompisar som jag kan gå på bio med, ta ett glas vin med.
Tråkigt att ni är så många som är ofrivilligt ensamma.
Min tanke med att gå på kurs var nog mindre att lära känna någon som att komma iväg hemifrån. Ett sätt att fylla sin tid med.
Jag tror att mångas radar är på om någon verkar ”desperat” för att få nya vänner. Superrädda att råka ut för ett plåster som man inte har något gemensamt med. Går man dit för att träffa vänner fört och främst så tror jag man går dit i fel syfte.
En bokklubb eller en syjunta behöver inte alltid vara bland dem som känner varandra.Finns ju de som efterlyser medlemmar. Men om du inte hittar någon så du kan ju alltid sätta upp en lapp i din trapp, på din ICA mm och efterlysa folk till boklubb eller syjunta eller en kombo av bägge, 🙂 Har du tur så finns det någon som VÅGAR, för ja det är enda skälet till varför ingen skulle komma, att de inte trös.
Andar ställen att träffa folk är på frivilghetsorganisationer, som rädda barnen, rotary, lions, röda korset etc etc
Jag har flytta så många gånger till så många olika länder att jag är lite av en expert på detta. Men jag brasklappar med att jag alltid haft tryggheten att jag vet att jag har vänner i andra länder, städer etc, och då är det lättare att känna sig mindre ”desperat”.
Mitt moto har alltid varit att träffa intressanta människor och ha utdelning och interaktiva med dem, inte först och främst göra nya vänner. Då har det alltid kommit sig av sig själv att jag fått en vän förr eller senare. Som ”värst” tog det ett och ett halvt år. Då hann jag träffa massor med intressanta människor undertiden och pratat med dem några gånger utan att det ledde till mer för varken de eller jag var intresserade mer av än att surra över ett glas vin när vi sprang på varandra. Ingen som ringde och bjöd hem mig inte under dessa perioder. Men jag fyllde min tid ändå och satt inte ensam även om jag var lite ensam även när jag var i en grupp.
Men som sagt. Lite orättvist ändå av mig kanske för jag har alltid haft vänner även om de inte varit på plats med mig så har de varit där i sinnet.
Det är så svårt det där och jag har försåt från flera bloggar att ni är flera i samma situation. Funkar inte de där dejting-tjänsterna som är till för att hitta vänner (istället för en partner)?
Jag har lite otur på den fronten för bor på en liten ort och där har ingen bott som lagt ut annonser. Har även annonserat själv men inte fått svar. Nu låter det som om jag är helt social missanpassad:) Men har tidigare haft stort umgänge, men nu pga av bla flytt så är det ensamt.
Nej nej nej, du låter inte socialt missanpassad. Jag har ju också varit där många gånger iom flytt. 🙂
Blir konstig nog lättre med åldern tycker jag. Man har byggt upp ett kontaktnät och det är alltid någon man känner som kan introducera en till en av deras vänner på ny ort. 🙂
Det kommer lossna för dig med. Tyvärr så tar det tid ibland.
Till r jag lider av depression nu o den tycks inte släppa. Var många är sedan den var så här tung. Väntar på tid o prata men nu gått en månad. Funderar o gå privat. Har hänt så mycket på en gång. Segt är det. Men blir ju så i Sverige på vintern att många är hemma. o det kan ibland bli isolerat. Kram.
J och R -ring mig!
Jag har varit i liknande situation men helt kommit ur det. Har dock en vän som ännu är där.
Vin och sällskap utan press! Let’s do it!
Du är fin ❣ Hur lyckades du komma ur det?
Jag är väldigt social som person och mår bra när jag är med människor men samtidigt har jag ett enormt behov av att vara ensam. Jag bor med mina föräldrar och det trivs jag så gott med för jag skulle aldrig klara av att bo ensam – men jag hade aldrig orkat umgås med mina vänner konstant. Någon gång i månaden blir bra.
CamCamstyle! Jag är introvert och har ett så stort behov av egentid att jag fyra av fem dagar i veckan åker raka vägen hem efter skolan. Den ena dagen som jag inte gör det åker jag oftast och typ köper något som jag behöver eller bara tittar i affärer- själv eller med en, högst två kompisar. Eller går till typ biblioteket- alltid själv. Att vara i skolan är redan så utmattande för mig att jag typ ser i kors när jag kommer hem. Nu när jag läser det märker jag att det ser väldigt sorligt ut, men jag älskar att ha det så här. Sen har jag iofs inte speciellt många vänner, men jag är mycket hellre ensam än är med nån bara för att.
Jag är både och. Både att bara sitta och vara i mjukikläder en hel helg och sedan full fart och hitta på nya saker, se nya platser.
Livet är kort och jag vill hinna med att uppleva så mycket som jag bara hinner. Jag gör sällan samma saker hela tiden eller tycker det är kul att äta på samma ställe alltför otta. Då lagar jag hellre min egen mat där jag kan hitta på en ny grej att testa. hittar jag en favorit så vill jag ju ”spara” lite på det så det inte blir uttjatat. Variera mig istället.
Däremot så behöver att hitta på nytt, se nytt eller äta något nytt innebära att det ska vara dyrt. Det går att hålla ner så att det bara kostar lite mer ibland.
En sak som jag helt tröttna på är att se på film. Det är bara samma storry om och om igen i ny förpackning och jag tycker det är slöseri med 2-3 timmar av mitt liv. Då sitter jag hellre och surra med tex er här i kommentarsfältet. Mycket er givande och nästan alltid något nytt som kommer upp i from av en ny infallsvinkel. 🙂
Så min dagens tanke blir väl att fundera på om vad ni vill ha hunnit med innan ni försvinner från jorden. Är det att få mysa varje dag i soffan så är det bra. Om ni funderar på att det finns grejer som ni skulle vilja upplevt först, så gör något litet då och då och kolla om det inte ger mer energi och får livet att kännas lite mer meningsfullt och innehållsrikt.
Rant over! 😉
*Däremot så behöver att hitta på nytt, se nytt eller äta något nytt INTE innebära att det ska vara dyrt.
Jag tycker faktiskt att det är skönt att vara hemma, ensam. Kanske för att man inte har pengarna till att besöka , restauranger, fik, bjuda hem folk osv, var och varannan dag. Så känner jag lite, att jag behöver vila, för att orka med arbetsveckorna
Tänker precis som er andra, de flesta är extroverta. Reflekterade också lite kring att de ofta kan välja rätt bra vilka som är deras arbetskamrater/vilka de anställer, arbetstider (ofta inget pendlande heller) och stora delar av arbetsuppgifterna. Det är ju också många som har startat företag med någon de känner sedan innan, vilket åtminstone jag hade känt mig ”tryggare” med. Till skillnad från många ”vanliga” arbete där du ibland får dras med negativa kollegor/dåliga chefer som det knappt ens går att ha en professionell relation till, inga sovmorgnar även ifall du behöver och även ifall du gillar de flesta uppgifter så finns det ofta det där som måste göras och som suger musten ur en. Bloggare behöver ju inte direkt oroa sig för det ekonomiska heller, tar lite weekends och resor då och då…
så det är ju inte konstigt om de har mer energi över än andra arbetare.
Kan ju bara jämföra med mig själv hur mycket jag orkar vara social under lugnare perioder där det dessutom känns bra på arbetsplatsen, jämfört med de perioder där jag jobbar nonstop 8-19 med analyser och planering.
Så bra skrivet camcam. Jo mej påverkar det ibland. För dom flesta har ju fullt upp o det är bjudningar o gratis käk hit och dig. verkar som en del försöker vinna över o vara mest ute i svängen. En del är skrytiga o det gillar man ju inte. Ödmjukhet hos en människa är ett bra karaktärsdrag. En bloggare skrev ju ja det kommer ju paket varje dag o dom blir vana vid det. inte får dom som jobbar 8 till fem några paket. Däremot har jag hört många bloggare är inte trevliga mot varann på typ fester så det finns nog en hel del konkurrens och avundsjuka. En baksida man inte vet om.
Jag är översocial. Hittar lätt nya vänner och blir ofta medbjuden på tillställningar. Ofta tackar jag nej. Jag vill softa och vara med familjen när jag är ledig.
Jag känner mig ganska ofta otillräcklig som vän. Försöker kompensera med att bjuda hem folk istället.
Men bäst av allt för mig är att bara vara hemma i mjukisar och bara vara.
Fin söndag till er alla!
Moa
Men vad gör/säger du? Hur beter du dig? Eller, hur får du det så lätt? Tips och råd tack. Jag har helt glömt bort. Jag vill ju också efteråt bli medbjuden på diverse aktiviteter, vill liksom put down the effort och gå ut och träffa nya människor med vetskapen om att det sannolikt kommer vara den första och sista gången jag träffar dem.
Låt bli gärna ”var dig själv” snacket, det har jag hört flera gånger och trots att jag är det är jag ensam. Kag vill inte tro att jag är dömd till ett liv i ensamhet.
Vill liksom INTE put down the effort*
Jag har funderat en del på det. Men… Något riktigt svar har jag inte. Är född sån, säger min mamma. Inte alltid med stolthet. 😉
Hur du ska göra är svårt att säga. Man är ju den man är. Man kan inte bara göra om sig för att passa andra. Vem ska man tillfredsställa för att passa in då? Hur ska man göra gör att passa alla andra? Och vem blir man själv då?
Du måste, som alla andra hitta vem du vill vara. Hur du ska vara för att må bra i dig själv. Kanske får du inte massor med vänner men det är kanske inte svaret på allt?
Kram
Moa
Tack för svar! Men känner mig inte helt förstådd.
Jag var precis som du, översocial, pratade med alla, lätt att ta och få kontakt men efter min depression så har jag liksom gjort en complete turn och är nästan tvärtemot ovannämnda saker.
Har så svårt att hitta tillbaka.
R Du kan läsa böcker om det där.
Ett enkelt tipps sätt vara en spegel, spegla vad den andra gör både fysiskt och vad hen säger. Tar den sig i hårt göt du samma. Vänder den sig å t ett håll å gör du samma. Bekräfta att du hört vad den andra säger och även om du inte håller med till 100 fokusera på den delen som ni är överens om. Ställ frågor som visar på att du hört vad hen sagt och att du bryr dig och är intresserad.
Har du dessutom en intressant hobby, resa eller något annat att berätta som visa på att du är någon som har något att erbjuda och ett liv bortom där ni är nu så bli du intressant att lära känna. Därav gå på kurs utan att lära känna någon där utan spara den erfarenheten som du bygger upp där till en annan kontakt som du gör någon annan stans. du har något kul att berätta utan att verka fanatisk i ditt intresse.
Läs på nyheterna och bilda dig en åsikt om vad du tänker som går förbi det media visar. läs kul och bar böcker som du vill berätta om. Kolla in någon av de populära serien så att du kan hänga med om någon pratar om dem.
sist men inte minst. Muta. Ta med något ätbart till jobbet och bjud på det. upprepa gärna flera gånger.
Och framförallt.Det tar ofta tid.
Varför Moa blir lätt medbjuden har förmodligen att göra med att andra känner att de har något att vinna på i social status att vara vän med henne. Synas med henne. Det är inget som du kan skaffa dig annat än genom att klättra i karriären men inte ens det är säkert det kommer vara tillräckligt. Moa har kanske redan många vänner och andra vill vara en del av den gemenskapen. eller så ser hon bra ut och då ökar det deras egen credd på att ha en snygg vän. Eller så har hon pengar etc etc etc. (eller så är hon bara sjukt kul 😉 <3 ) Men de vanligast med folk som blir lätt inbjuda är att det har mindre med deras personlighet att göra och mer med att känna dem ger personen ett lyft i deras sociala status. SÅ ta det INTE som något är fel på din personlighet. Det är omständigheterna i ditt liv som är avgörande inte vem du är som person.
Men läs som sagt en bok. Att få en ny vän följer ofta samma princip som att träffa en ny partner, mao läs seriösa dejting-tips. 🙂
Tack.
Läs gärna det andra som jag skrev till The real Moa, ovanför dig.
Det har ju inte alltid varit såhär.
Där satt den… Jag är sjukt snygg, korrekt uppfattat, sweet!
😉
Moa
Klart du är. Snyggats i stada. 😉 😀 ?
Nä men så här. Min förklaring ovan behöver ju inte stämma in på just dig. Men oftast är det så att de som SNABBT blir medbjudna blir det pga att det skulle öka de andres sociala status om den fick med hen bland sina vänner.
Som alltid så finns undantagen som bekräftar regeln. 🙂
Skrev mest för att andra som inte blir det ska misströsta och tro att det är något fel på deras personlighet 🙂
Jag fattade direkt vad du menade.
Men jag är ganska snygg.. Eller.. Lite snygg iaf?
Eller inte! 😉
Social status är svårt att ta på. Svår att förklara och svår att anpassa sig till.
Det första är iaf att förstå att det finns. Du förklarade det bra!
Ha det
Moa
Hahaha.. Jag orkar knappt umgås med sambon i perioder, sen emellanåt blir jag extremsugen på sällskap men eftersom det händer så sällan har jag liksom bara familjen till förfogande. Och djuren! Introvertare får man leta efter.. Skulle dock inte tacka nej till god mat till varje måltid.
Skulle aldrig orka med ett typiskt ”blogg-liv” Det tar på krafterna att umgås och jag älskar egentid. Har dessutom både hus, husdjur och bebis så det tar sin lilla tid och arbetar heltid i vården… Jag känner att efter en lång arbetsdag är jag pangslut och det sista jag tänker på att dra på mig jeansen och ut och äta på någon flott restaurang med sällskap. Hellre med näven i chipspåsen och mjukisbrallorna på. ?
Fast hade jag inte arbetat och vart borta hemifrån 10 timmar om dagen så hade jag också kunnat leva blogglivet. Många av de stora bloggarna arbetar inte på det sättet vi gör. De har mycket friare ramar och större möjligheter än vad vi vanliga dödliga har.
Bor man mitt i centrala stan, har gott om pengar och helt fria dagar (de planerar ju trots allt in eventuella möten när det passar det) så är det ju snarare konstigt om de INTE hade orkat.
Hade bloggarna arbetat på det sättet vi gör så hade de inte orkat hänga med folk, festa 24/7 och springa på stan hela tiden.
Både äcklas och fascineras lite över hur de orkar och har råd. Pengar verkar inte vara ett problem för större bloggare idag. Men för en vanlig arbetare som är borta större delen av dagen och sliter på ett jobb och får ut lön som täcker det nödvändiga känns det som de lever i det blå. Städhjälp, resor året runt (behöver inte spara sig till semestern) lyxmat och nytt nytt nytt av allt. De lever så otroligt ohållbart som de shoppar och reser.
Nåt jag reagerat mest på är all alkohol!! Det dricks för att pigga upp en måndag, det dricks vin och drinkar på utemiddagar och mysmiddagar hemma hela veckorna och sen fest på helgen. Och alla deras vänner förväntas kunna hänga med i samma tempo med pengar, resor, middagar, shopping mm trots att de kanske har vanligare jobb och inte lika mkt tid och ork.
Många som tjänar pengar på sociala medier idag verkar ha helt tappat verkligheten där folk städar själv, lever på normal lön, inte har barnvakt och nannys, äter falukorv ibland och inte ständigt kräver förnyelse, nya kickar och nåt att visa upp. De måste ha minst 10 saker att se fram emot närmsta månaden för att känna att de inte halkar efter. Faen så stressande det måste vara!
Camcam-style så ända in i benmärgen!
Men gud vad skönt att någon skriver om detta. Jag har typ slutat läsa bloggar på grund av detta. Jag fick typ skev bild av verkligheten.
Är man hemifrån måste man ha byxor på sig. Redan där faller det för mig
Lider själv av socialfobi (min ångest kommer när jag är på uni och ska ha seminarium; kan plötsligt inte prata längre… men I’m workin’ on it)
Men annars har jag inga problem med att vara social med andra människor, tycker om att träffa nya människor och socialisera. Men det var värre ett år sedan då jag inte kunde fråga om hjälp, t.ex i affären utan att få en ångest. Jag jobbar på mitt självförtroende och självkänsla samt utsätter mig själv för det jag är rädd för, helt enklt.
J & R det här är kanske ett dåligt råd men börja först med att hälsa på främlingar och ha ögonkontakt. It’s all about the small steps…
Det funkar bäst när jag är vän med folk som bor en bit bort, är bipolär och i mina svackor hör jag inte av mig alls. Bor man vägg i vägg med mig tycker man det är konstigt och jobbigt.. men har en polare som bor nära fast han är likadan själv.
För att inte tala om bloggbarnen som far och flyger.
Nattflyg från Thailand dagen innan. Nästa dag:
Skansen vid öppningsdags.
Sedan följer en rejäl playdate med grannbarnen, innan det är dags att ta en taxi till ett annat föräldrapar där barnen ska sova över och föräldrarna ska kolla på fotboll.
Pust
Jag har inga barn, blir helt slut bara av att läsa såna här ”helgrapporteringar”?
Jag är för det mesta introvert. Och det är så skönt! På ett sätt tycker jag synd om de som aldrig klarar av att vara själva eller tystnad. Människor som inte kan gå en meter utan någon annan… Hur klarar de sig när tystnaden och ensamheten väl kommer?
Det är ganska skönt att mina bästisar bor i ett annat land september-maj, vi umgås mycket under jul och sommar, annars hörs vi på Skype och kik.