Ingen har nog undgått att politikerna i Stockholm tänker slänga ut Debaser Medis. Trots att kommunen tidigare lovat att rocklokalen ska vara kvar är det nu i praktiken klubbat att klubben ska väck.

Jag blir så arg. Jag blir så fruktansvärt jävla kuk-frustrerad, på ett filosofiskt och existentiellt plan. INGEN stockholmare, medborgare, skattebetalare vill att Debaser ska stänga. Varför skulle nån? För inte många hundralappar kan man se band som är för små för att spela på de stora arenorna, men tillräckligt stora för att fylla mer än en liten fjuttscen. Dessutom är läget fantastiskt. Man slipper åka tunnelbana eller spårvagn in till smeten för att kunna ta en bärs efter konserten. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Jag och Filip startade en namninsamling som protest, men som bekant, i kampen politiker vs den som betalar politikerns lön vinner alltid den förra.

Kunde inte undgå att skumma igenom kommunens beslut. Sverige präglas ju av byråkrati, utredningar, SOU:s, nämnder och massa annat sosseskit men vi vanliga dödliga (i alla fall de som behärskar kanslisvenska) har i alla fall möjlighet att ta del av dokumenten där vi kan se besluten politikerna fattar om vår fritid. Så det gjorde jag. I dokumentet som rör ombyggnaden av Medborgarhuset framförs tre argument:

1) ”Tillgängligheten måste ökas”.

Ja… Folk kommer säkert att tycka att jag är fascist nu, men: ALLT, varenda vrå i samhället, kan inte tillgänglighetsanpassas in absurdum. Självklart ska människor som sitter i rullstol ha full tillgång till allehanda kulturupplevelser. Men då får man fixa det genom hissar och göra dörröppningarna lite större. Dessutom, varför tror politikerna att funktionsnedsatta hellre vill ha bibliotek än konsertlokal? Varför inte bara anpassa lokalen i stället?

2) ”Huset måste miljöanpassas till nivå silver”.

Jag vet inte vad ”miljöanpassning till nivå silver” betyder, men jag tycker att ni ska ta den anpassningen och förpassa den nån annanstans.

3) ”Det ursprungliga syftet med huset, som byggdes 1939, är att främja kropp, själ och bildning.”

Nu ska jag berätta vad som främjar kropp, själ och bildning.

Musik gör det.

Att se sitt favoritband entra en scen, ljussättningen sveper över publikhavet, man känner igen de första bastonerna, ja man inte bara hör – man känner frekvenserna pulsera i hela kroppen, man är inte påverkad av typ nånting annat än musiken, tonerna och rytmerna som frigör en endorfinrush som känns så fysiskt att man nästan börjar gråta, man hör sig själv skrika rätt ut, då är det som att det egna jaget löser upp sig och blir en del av ett kollektivt publikhav där alla beståndsdelar känner exakt samma sak.

Det är bra för själen.

Musik är mer än bara underhållning. Det är mer än bara ett nöje som man kan ersätta med nån jävla miljöambition.

Någon har lagt upp en lista på samtliga konserter som fyllt Debaser Medis. Att scrolla igenom den listan är som att återuppleva sina late-teens-early-twenties. Jag minns när jag var underårig och grät för att jag inte kunde gå på Deportees eller vad det nu var. Jag minns hur ball och vuxen jag kände mig när jag såg Loney Dear med 15 år äldre hipsters. Jag minns när jag fattade att stället är döpt efter en Pixies-låt och hur extremt popbildad jag kände mig. Jag minns när jag och Filip va där i våras på Depeche-fest, vi ägde sönder dansgolvet så jävla hårt. Det var fantastiskt.

Politikerna i fastighetsnämnden har uppenbarligen aldrig upplevt något av detta. Jag känner sorg å deras vägnar. 

Tonight when the lights are going down
I will surrender to the sound

/Karin