Hope PS17. Foto: Märta Thisner.

Under tisdagskvällen förra veckan var jag på Hopes PS17-presentation och har sedan dess funderat en hel del över hela grejen med pre-kollektioner.

Funderandet ledde till en insikt, jag ogillar pre-kollektioner. Blir så stressad av det. Det är tillräckligt jobbigt att glo på en SS16-kollektion strax efter sommaren 2015 och påtvingas vetskapen om att 2016 snart är här.

Det är något med att tiden går för fort. Jag hatar känslan av att inte hänga med. Att en vecka, en månad, ett halvår, ett eller två eller tre år helt plötsligt har passerat. Så, att kolla på något kallat Pre Spring 2017 redan under våren 2016 väcker liksom obeskrivligt mycket snart-är-ålderdomen-här-känslor. Panik.

Ja, jag vet att hela modesystemet är uppbyggt kring “det nya”. Det ska gå snabbt. Trender kommer och går. Blablabla. Men ibland önskar en ju att det stannade av lite, att tempot kunde sakta ner lite lite lite grann. Och inte bara öka.

Trots att jag begränsande ofta avskyr livet avskyr jag mer att det kommer ta slut.