Den tidigare nämnda Resortångesten drabbade mig hårt och jag valde för mitt psykes skull att hantera det genom att stänga dörren om alla Resortkollektioner (att totalt ignorera deras existens) och sedan springa fort som … åt andra hållet. Springa fort som … åt andra hållet för att istället försöka fokusera på de stundande herrmodeveckorna och hoppas på lite skrivsug i relation till dem. Men, jag sprang rätt in i en herrmodeångest och vände även Londons herrmodevecka ryggen. Därav lite bristfällig rapportering.

Men, igen, det visade sig att “herrmodeångesten” egentligen var PMS.** Så, såhär post PMS, har jag stolt lyckats ta mig igenom alla Londons visningar och tänkte därmed leverera en liten sammanfattning.

**Vi måste prata mer om PMS. Jag vet att det pratas en del om det. Men inte tillräckligt. INTE TILLRÄCKLIGT. Slutet av min förra vecka bestod av snedfyllor och psykbryt. Under onsdagen grät jag över att jag läst ut en bok och var tvungen att leva i verkligheten. Under torsdagen grät jag över (är medveten om att det här går emot så mycket jag står för, men det är sanningen, jag är en kvinna som påverkas av all den där skiten jag försöker sätta mig emot) att jag tyckte att jag hade gått upp i vikt och inte rymdes i mina kläder. Så då söp jag bort den deppen på tom mage. Sen grät jag över att jag var bakfull och svullen och kände mig som världens jobbigaste människa som hade fylle-spårat-ur på chatten med folk. Sen grät jag över hur patetisk jag kände mig som grät över allt det här. Så då grät jag över att jag bölade över att jag bölade. Ni hör ju, fullkomligt fullkomligt fullkomligt känslomässigt kaosigt kaos onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Alltså, jag är medveten om att jag – som vanligtvis är en väldigt känslosam person – kanske är lite extra “PMS:ig” men sanningen är att många många många kvinnor är vrak innan mensen. Alltså, verkligen, vrak. Och en hel del lider faktiskt av PMDS. Om samhället bara kunde anpassa sig lite efter alla dessa instabila dagar om året (exempelvis erbjuda lite choklad på arbetsplatsen och ha lite överseende med något litet psykbryt här eller där, liksom normalisera det hela) så kanske de där hundra dagarna om året inte skulle kännas lika instabila. Bara lite mindre kul än andra dagar. Eller nåt. Det skulle i varje fall vara superfint att slippa ligga där alldeles uppgiven med blod i modebrallan och känna att en bränt massa broar tack vare den så kallade hysterikan inom sig.

Egentligen kan jag ingenting om herrmode, eller jag vet ingenting om det. Det har aldrig intresserat mig särskilt mycket. Vilket jag förmodar beror på att det har sett exakt likadant ut sedan 1500-talet. Någon slags byxa, någon slags tröja, någon slags jacka. Det är liksom bland det mest oinspirerande att engagera sig i. På sista tiden känns det dock som att det har hänt något. Eller det har hänt något. Någon slags förändring är på gång – inte i termer av Kanyes keffa ”kjol” utan med hela konceptet herrmode – och mitt intresse är hundraprocentigt just nu. Det sker en omförhandling av vad herrmode är. Om det är. Gränsdragningen mellan herr och dammode håller på att suddas ut (väldigt försiktigt, men ändå) och jag vet att jag inom en snar framtid (omkring 20 år) kommer att kunna sluta använda begreppen herr/dammode, eller rapportera från herrmodeveckorna.

Okej, nu till ”sammanfattningen”. London är alltid den tråkigaste herrmodeveckan. Så sjukt tråkig (det kanske är därför största delen av det här inlägget består av text om PMS) men det finns några guldkorn. Några guldkorn som enligt min åsikt jobbar mycket aktivt med den där omförhandlingen. Titta nära nu. Här kommer guldkornen:

Craig Green Spring 2017

MAN

Per Götesson Spring 2017

Feng Chen Wang Spring 2017

Charles Jeffrey Loverboy Spring 2017

J.W.Anderson Spring 2017

Wales Bonner Spring 2017

Det här är magiskt. Alltså. Verkligen. Magiskt. Jag hoppas att alla ser det jag ser för det jag ser är obeskrivligt.

Astrid Andersen Spring 2017

Sidenote: jag måste faktiskt ta mig i kragen och skriva om Gucci Resort sen. För det är liksom inte okej att jag inte har gjort det. Speciellt inte nu när jag nämnde det där med att kunna sluta använda begreppen herr/dammode, eller rapportera från herrmodeveckorna. Återkommer.