Modebevakningen är äntligen tillbaka från de döda (aka semestern) och det alldeles lagom till de tre första dagarna på sista veckan i augusti som vid tidigare tillfällen konnoterat slut på semestern för mig. Närmare bestämt – modeveckan. Eftersom att jag låtsasjobbar har jag egentligen semester lite hela tiden, men jag brukar rätta mig efter alla andra som faktiskt jobbar. Och vad gäller den lilla svenska modebranschen så märker jag av att branschfolket omkring mig börjar lida av allvarliga stressymtom såhär en/två veckor innan veckan med stort m, så jag hakar liksom på det. Slut på semestern.

Inför modeveckan som komma skall (exakt om 10 dagar) tänkte jag ladda upp genom att se tillbaka på några gångna m-veckor.

Jag vill börja med att varna känsliga läsare. För det här inlägget kommer inte vara särskilt romantiskt, snarare utelämnande och i vissa delar beklämmande. Då jag kommer att dela med mig av mina mest pinsamma modeveckanmoments (de jag minns dvs).

Något jag också vill säga innan läsning är att det här inte är ett alkohol-premierande inlägg, även om det talas nästan uteslutande om alkohol. Jag vill snarare kalla det för ett alkohol-är-farligt-inlägg då det faktiskt handlar om pinsamheter som hade kunnat undvikas om vuxendrycken inte varit med i bilden. DON’T DRINK AND FASHION.

Here we go.

A/W14 (Januari 2014)

Ska jag vara helt ärlig minns jag inget pinsamt från modeveckan i början av 2014. Jag förmodar att det är pga att det var min första modevecka att bevaka å Nöjesguidens vägnar. Det hela var mer försiktig och uppstyrt. Proffsigt helt enkelt. Jag kallade väl någon för fel namn någon gång, men that’s it.

SS15 (Augusti 2014)

Cheap Mondays 10-årsfest

Det är med hatkärlek jag ser tillbaka på den festen. Festen som var lika kul som den var jobbig. Festen som slutade med att jag sulade en mugg rödvin i väggen under ett “bråk” med en NG-kollega (inga namn nämnda, men sorry för den lilla känslostormen) och quote anonym “förstörde” någons dyra vita jeans. Inte mitt livs starkaste moment. Men ska jag vara helt ärlig kan jag känna att en får skylla sig själv när en har vita dyra byxor på fest. There’s always gonna be a bipolar girl somewhere med en mugg rödvin som är mitt i att ställa in sig på sina mediciner. Och för att se positivt på det hela så var det f*n bra festunderhållning. Bra skvaller. Vilket egentligen är vad folk vill få ut av modeveckorna. Varför skulle det annars serveras så pass mycket alkohol? Sen tänker jag även att hon med brallorna kom över det hela ganska snabbt? Kemtvätt brukar vara effektivt.

Sidenote: klänningen jag bar var i det tightaste laget och klacken på skorna i det högsta, så när jag sprang från brottsplatsen var det med små små löjliga steg.

A/W15 (Januari 2015)

BACK-middagen

Jag kräks väldigt sällan på fyllan, jag skulle säga att det händer så sällan som en gång i halvåret. Det kanske låter mycket för en person med normala alkoholvanor, som endast kräks på nyårsafton eller sin födelsedag. Men med tanke på alkoholkulturen i mitt umgänge är det mycket sällan. Det ska krävas en del.

Efter BACK-middagen kräktes jag för andra gången den månaden.

Jag tänker inte gå in på detaljer utan bara säga så mycket som att nivån på mitt beteende den kvällen inte var särskilt fräscht. Skämskudde från klockan 18 till och med taxi-incidenten. Som ytterligare ett exempel på nivån på själva fyllan (utöver taxi + spya + sms-lån) som då triggade nivån på beteendet: efter middagen hamnade många av gästerna, däribland jag såklart, på Riche. Dit hade jag lurat min bästa vän. Som jag “tappade bort” ca fem gånger på en timme. Fast det var väldigt lite folk. På en väldigt liten yta. Hon blev väldigt irriterad.

Sidenote: det var inte bara jag som lämnade den där middagen i det där tillståndet. Faktiskt. Så pass opassande är jag inte. Faktiskt.

SS16 (Augusti 2015)

Presentationen av Wood Woods SS16-kollektion

Jag vet inte varför just detta tillfälle etsat sig fast i mitt minne. Det var egentligen inte så pinigt. Men jag minns den där krypande känslan i kroppen av att (återigen) vara opassande full så väldigt starkt. Det var en ganska intim presentation. Folket omkring det runda bordet där jag satt och svettades i min polyester-kimono hade druckit några *host* många glas vin (OBS: det var inte bara vi tre på bilden vid bordet sen, vägrar hänga ut oss som ensamma fyllehaggor). Det var knäpptyst. En person vid bordet råkade krossa ett glas. Och jag (samt någon till) fick liksom ett sånt där du-får-inte-skratta-nu-det-är-inte-ok-och-därför-kan-du-inte-sluta-skratta-moment. Om jag inte missminner mig fick någon även en hostattack. Usch det var så jobbigt, det kändes lite som att vara en sån där elak jävel på högstadiet som fnissar när någon ensam håller en presentation framför hela klassen. Jag led.

Kvällen innan/stunden efter BACK-frukosten

Nu blir det väldigt privat här(?). Detta modeveckanmoment är det pinsammaste av de alla. Kanske inte för en helt utomstående person, men för mig och min självbild. Det moment då jag satt post BACK-frukosten och post den härliga spy-sessionen på Berns toalett. Då jag satt med huvudet i händerna och flämtade att jag kände mig som, jag nämner inga namn nu men en viss 40-årskrisig modeman som är/var något känd för att ha ihop det med unga modelltjejer, pga ett litet ung-modell-missöde kvällen innan. Jag satt där med min bakisångest och fick flashbacks från när jag ramlade ut från Nosh and Chow och den 40-årskrisiga mannen stod där utanför med en ung. Jag relaterade så mycket till honom där och då, i min YSL kostym, med en ung. Allt som saknades var en fist bump. Ja, jag är medveten om att jag inte är en 40-årig man och att den unga inte var så ung, men jag kände mig verkligen som en sån där. Samt, som en äkta PK-hycklare som snackat så mycket skit om sånt där.

Den eviga sidenoten: Nosh and Chow, fyfan, livets fyllor har varit där (minus på Operakällaren under Douchegalan).

A/W16 (Februari 2016)

*dricker bjudchampagne*

Alltså, inget slår den ovannämnda skamkänslan. Men det mesta var pinsamt den här m-veckan. Det är som att det eskalerar för varje gång. Som om jag måste överträffa mig själv. Som om djävulen på ena axeln haft ihjäl ängeln på den andra och äntligen får styra och ställa helt själv. När en gör allt en inte borde göra. Blir plakat första dagen redan klockan 14.00 av bjudchampagnen i lyxloungen på Nobis. Snubblar på folk. Fastnar med fake-väskan i Emilia de Porets äkta Chanelväska. Skvallrar så högt (pga dålig hörsel pga bjudchampagnen) att den en skvallrar om hör. Tappar och krossar telefonen på Nosh and Chow. Tjafsar med dörrvakten på Nosh and Chow. Osv.

Jag vill nu avsluta detta inlägg med att önska mig själv bättre lycka den 29:e augusti.

//A Man Da Mann