Hmm, nu får du det att låta som att det är kommentarerna som är problemet?

Visst, det kan vara hetsk stämning ibland, men då främst för att du har skrivit inlägg på ett visst sätt – antingen är du dryg mot personen du skriver om och folk säger ifrån, eller så är det för att du vinklar blogginlägget så att diskussionen hamnar där du vill. Inte alltid såklart, men oftast.

Problemet har på senaste inte varit dina kommentarer på bloggen, utan snarare hur du skriver blogginlägg.

Ursäkta om det här kanske inte var så konstruktivt, blev bara lite provocerad över hur du försöker vända detta till att det skulle vara kommentarerna som har varit dåliga på senaste när det faktiskt är du.

Nej ändra inte ??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Gillar din blogg ?❤

Att säga emot och fråga varför är inte att vara rödstrumpa, besserwisser, dum i huvudet eller urtråkig. Det handlar inte om att vilja rädda världen, valarna, miljön och stoppa djurförsök. Det handlar om att det som skrivs inte är miljön, valarna, världen eller fan och hans moster, det är barn, mammor eller pappor till dessa barn, det är mammor till papporna och pappor till mammorna som det skrivs om. Det är personer som gör det som det får lön för, jobbar. Sedan vad man jobbar med eller hur man gör när man är på jobbet, det borde inte spela så stor roll.

Att skriva att någon får skylla sig själv för att hon är så jävla ful att hon någon borde knulla henne tills hon fattar eller att man vill gräva ner dennes barn eller påpekar att hennes pojkvän är en psykopat som ständigt är bakfull, är inte det lite att ta i?

Jag har egentligen bara en fråga som jag vill få svar på och den är hur det känns i kroppen innan, under och efter man väljer att skriva ett inlägg om hur ful, dålig, okapabel eller vidrig en helt vanlig person som väljer att vara offentlig är?

Jag vill veta hur man känner när man skriver alla dessa kommentarer om personen som inlägget gäller, blir man uppfylld? vemodig? Skrattar man? Är det en hämd för något annat?

Hur känns det när man har tryckt på Enter för att skicka iväg sin kommentar?

Blir man lättad? Är det som när efter en riktigt jävla pangfylla plus ett besök på McDonalds en fredagkväll för att sedan få lov att gå på toaletten på morgonen? En jävla befrielse men samtidigt så sanslöst illaluktande att man inte står ut med doften själv?

Berätta för mig.

Berätta även för mig hur Nöjesguiden som i mina ögon alltid har varit en tidning/sida för alla, inkluderande, lagom provocerande och framförallt inspirerande. Hur kan ni stå för det som skrivs i inläggen eller i kommentarerna?

Är det detta ni som företag, inspiratörer, krönikörer etc står för? Står era annonsörer för den mobbing som pågår, alla pyskiska påhopp som är så djävulskt enkla att pränta ner från en dator för att sedan trycka Enter, godkänn och iväg?

Jag har funderat lite och jag bara undrar: Hur det verkligen känns när man fått ur sig skiten och lämnar den utan att plocka upp efter sig.

Sarkasm är inte för alla, inte för att vara elak men det krävs väl en viss grad av intelligens för att förstå det? Dessutom bevisar de att de kanske har en låg intelligensnivå när de ska börja attackera tillbaka för de inte håller med. Detta gäller såklart inte alla, men har sett rätt sjuka saker mot dig i kommentarsfältet.

Jag älskar din blogg och tycker inte du ska anpassa dig efter de som inte förstår sarkasm.

Förlåt om jag upprör någon med min kommentar.

Nattens tanke.

De flesta som säger att du inte ska ändra något har tillkommit de senaste fem månaderna (tiden då jag m fl började reagera) och de säger att de gillar att du är ELAK.

Så News flash till er. CamCam var förbaskat rolig och gav snygga pikar innan de for över styr. Hon var on point och lyfte fram dubbelmoral och dålda agendor eller hittade på ”relevanta” teorier (konspiratoriska och andra) så som den senaste om Kissie inte är bortrest utan fejakar alltihop.

CamCams inlägg på den tiden innebar att man måste hänga med och tänka steget längre för att förstå humorn. Det krävdes lite tankekraft från läsarna och inte enkelt serverat gapa och svälj.

Det var inte lyteskomik så som att göra sig lustig på andras bekostnad eller få sig själv att framstå som en bättre människa. Folk satt inte och kände; Men gud så tarvlig X är. Jag är minsann en mönstermedborgare i jämförelse.

Där fanns finess. DET är skillnaden på då mot nu. Inte som nu där det mer liknat kast med stor dynga. Både till höger och vänster.

Så är det elaka inlägg ni vill ha så var inte den här bloggen för er när den stratades. Om det är en blogg där ni fick tänka en eller två gånger innan ni brister ut i skratt så var inte den här bloggen som den var tidigare för er.

Jag saknar den gamla CamCam men tycker mig sett henne de senaste dagarna.

Jag saknar det gamla kommentarsfältet som var som ett stort kafferep där vi alla satt och flabbade och var kompisar även när vi dryftade saker där vi inte höll med varandra.

Jag saknar soffistkationen som fanns då. Folk som stavade illa vågade ändå kommentera för de visste att ingen skulle hoppa på dem. Högt och lågt avhandlades och allt med glimten i ögat men med stor självdistans där vi förväntades skratta även åt oss själva när någon kom med ett lustigt påpekande.

Att vara sekundärkränkt var det värsta du kunde vara. Samma med missunnsam eller avundsjuk.

Det här är bloggen jag saknar och vill ha tillbak. Faktum är att jag på allvar tror att de som vill ha en elak blogg också hade gillat att hänga här.

Sov Gott!