Familjen Annorlunda:

Hej dagboken…
Haha, nää jag bara skojar:)

Jag har skrivit dagbok i perioder i mitt liv, men aldrig fastnat riktigt för det. Ska jag vara helt ärlig så är det nog för att det är tråkigt att skriva sånt som ingen annan läser.  Jag har alltid tyckt om att skriva, och även om jag helst går och gömmer mig någonstans om någon ska läsa det, så är det ändå syftet liksom. För er är det märkligt nog helt utan prestationsångest:)

Jag kan sitta här hemma med datorn uppe och skriva ett blogginlägg, och bli skitstressad och irriterad om någon ställer sig och läser över min axel. Men så fort jag skickat iväg det så att vem som helst kan läsa, då är det okey:)//Carola Wetterholm

Familjen Annorlundas överhuvud – Carola Wetterholm – sätter huvudet på spiken när det kommer till att skapa, i alla fall för mig som fungerar exakt likadant.
Gud nåde den som försöker läsa över min axel när jag bloggar eller vill sitta med när jag skriver musik – det FÅR helt enkelt inte förekomma.

För min del handlar det om att jag känner ”sårbar” i själva skapandeprocessen och framför allt med texten till musik där jag kan går igenom ett helt gäng skitdåliga idéer för att slutligen komma fram till den bra som jag behåller.
Samma sak med bloggandet. Jag kanske börjar skriva på en sak som jag sen inser är kass, varpå jag raderar och börjar om.
Är det det perfektionistiska prestationsprinsessan i mig som inte vill visa upp någonting förrän det är klart?

Jag vill heller inte att folk ska smaka på min mat när jag är mitt uppe i matlagningen eftersom det inte är en representation av hur maten slutligen kommer smaka. Hade jag varit med i Sveriges Mästerkock hade juryn förmodligen fått en kastrull i huvudet om de kommit med sina skedar för att smaka, eller smakat på egen risk med livet som insats.

Är det fler än Carola och jag som funkar så här?
Ju mer jag skriver på det här inlägget, desto mer börjar jag undra över om jag faktiskt inte är helt normal alla gånger. =)