Inlägg taggade: frysmat

7:00 5 Jul 2017

Jag minns tydligt hur det var att komma hem till andra som barn och upptäcka hur allt doftade främmande. Ens vän som trycker nyckeln i låset, dörren svänger upp, och där kommer den redan i hallen: en hel familjs liv och leverne, dagar som samlats på hög och börjat lukta. Det var nästan aldrig en obehaglig lukt, bara annorlunda än ens egen, som man förstås var så van vid att man aldrig skulle kunna identifiera den.

Att komma till min äldsta väns barndomshem förknippar jag med en svag tvåldoft, något i stil med Nivea eller Dove, och precis som hemma hos mig fanns en gammalt-hus-lukt lurande i bakgrunden. En annan vän bodde i ett nybyggt hus, och de hade tvättrum precis i anslutning till hallen. Hemma hos dem var det första som presenterade sig en doft av sköljmedel och plast. Fortsatte man framåt blev det dock strax annat ljud i skällan: de hade marsvin, och den sötaktiga doft som kommer från smådjursspillning och halm är det som stannat kvar som representation av hennes hem i mitt mentala doftbibliotek. En tredje vän bodde i ett enormt hus fyllt av ny elektronik, och jag inbillar mig att det fanns en doft som hörde ihop med de enorma stereoanläggningarna, den gigantiska platta tv-skärmen (ett exotiskt inslag i hemmet på den tiden), de många datorerna med sina rymdskeppsliknande högtalare. Lukten av det, i kombination med de kaviarmackor min vän alltid kastade i sig så fort tillfälle gavs, kommer för alltid vara förknippad med hennes och huset hon bodde i.

Det fanns ytterligare en nivå av doftdissonans, och det var när man som barn skulle sova över hos någon annan och kröp ner i den familjens lakan. Stela och frasiga eller flortunna och urtvättade, sommarstugedoft eller okänd kemikalisk äppelblomslukt, ibland någon malkula som varit i farten, en yllefilt istället för täcke. Och hur lukten växte när man låg där i mörkret, blickstilla för att inte tältsängen skulle knirka, med öronen spetsade för att analysera om vännens andhämtning. Sover du???

Den absolut starkaste främmande-lukt-upplevelsen var dock de gånger man fann sig positionerad framför en annan familjs kylskåp, drog upp dörren och kände hur hela kroppen spände sig inför vad som skulle komma: annan familjs kylskåp. Annan familjs kylskåpslukt. Annan familjs äckliga kylskåpslukt. Det främmande kom förstås ifrån att de åt andra saker, om de hade för vana att sätta lock och plast på burkar och skålar som ställdes in, rotationen på grejerna i kylen, och i viss mån naturligtvis också hur hygienmässigt ambitiösa kylskåpsanvändarna var.

Nu för tiden känner jag inte av de här sakerna alls på samma starka sätt. Andras lakanslukt tänker jag knappt på när jag sover över någonstans, första doftintrycket av ditt hem kommer blekna i samma stund som det skapats (om du inte gjort något riktigt off), och likadant är det med din kyl. Det finns dock undantag i denna vuxenlivets doftimmunitet. Tills nyligen kunde jag inte riktigt formulera det för mig själv, osäker på om det var inbillning eller inte, men efter att ha läst den här texten känner jag att jag har tillräckligt med vatten på min kvarn för att basunera ut den osminkade sanningen: många människor gör isbitar som stinker. Alltså stinker riktigt illa.

Maten är god, människorna ännu godare, spriten flödar och isen luktar skit. Vill man ha det så? Nej. Låt oss alla dra vårt strå till stacken för att synliggöra detta problem, som förpestar våra gin & tonics. Steg ett är att identifiera källan till problemet: hur kommer det sig att isen stinker? Förutsatt att du inte använt toalettvatten eller gammalt blomvatten till till dina iskuber finns det tre möjliga skäl. Det ena är dålig lukt i din frys, det andra är att själva behållaren du gör isen i luktar, och det tredje är att du använder is som legat och murrat i frysens inre sedan stenåldern.

Nu när jag klagat så vansinnigt vill jag inte vara sämre än att jag kommer med några åtgärdsförslag.

1. Gör dig själv och eventuella isknaprande gäster en tjänst och ta dig en ordentlig sniff i frysen. Luktar det ingenting? Bra, då har du ditt på det torra och kan fortsätta till steg två i åtgärdspaketet. Finns det däremot en bidoft, diskret som markant, så är kanske dags att frosta ur, rengöra och börja på en ny kula.

2. Vi riktar blickarna mot en annan potentiell bov i dramat: isbehållaren. Hur längesen var det du diskade dina isbehållare egentligen? Det är förmodligen dags. Luktar de ingenting efter sin skönhetsbehandling är de godkända, men återigen: har de en bidoft så åker de ut. När du sedan ska skaffa dig en ny kan följande vara värt att ta i beaktning: silikon drar till sig lukt mer än plast, och rostfritt stål drar inte åt sig lukt alls. Isbehållare med lock är det allra säkraste alternativet. Använder du sånna där engångs-ispåsar i plast kan du slänga ner dem i en burk och stänga till om dem.

3. Den slutgiltiga lösningen är att konsumera is i en rasande takt, alltså så snart vattnet frusit. Gör du detta kan du i princip ignorera ovanstående. Men att tvingas hålla koll på fryst vatten på det viset känns som att addera en onödig stress i en redan ganska stressande värld. Kanske är det bättre att hålla kvar andemeningen av denna punkt, och komma ihåg att nygjord is är godast och bäst i alla lägen.

Er doftguru och vän,
/Slaktarn

12:56 17 Mar 2017

Att fryst mat skulle vara det som fick detta ishjärta att tina upp kom ju som något av en överraskning. Men så är det. Det betyder att jag titt som tätt tittar in på Picard för att se vad de har för nytt att erbjuda mig och min redan överfulla frys. Jag var där i förrgår och gjorde en räd, och kom hem en påse ogräddade croissanter, ett par små tomattarteletter, samt fyra chokladeclairer som jag slukade i rask takt medan jag kollade på det senaste avsnittet av Girls (stackars Ray). Utöver dessa sedan länge goda vänner fick jag också med mig ett par nya bekantskaper: pommes frites på sötpotatis, och ogräddade skivor kakdeg innehållande chokladbitar.

Sötpotatisen kommer i påsar om femhundra gram och kan tillagas i fritös eller ugn. Att göra egna pommes frites är sannerligen ingen konst (touchar ämnet lite löst i det här inlägget) men ibland finns det saker som känns vansinnigt mycket mer lockande än att skala, skära och olja in ett antal potatisar, speciellt om man ska tillaga stora mängder, och då kan den här typen av genväg vara synnerligen bekväm. Jag har inte testlagat ännu, så någon utförligare recension är inte aktuell just nu, men förhoppningsvis är det fåniga talesättet ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” applicerbart.

picard 3

Och, appropå bekvämlighet: kakdegen. Mellan den trettonde mars och tolfte april har Picard någon slags kampanj de kallar ”united tastes of America”, i vilken ett antal limited edition-produkter ingår. det är munkar med glasyr och krossade smarties, en hysteriskt tumblr-vänlig tårta med ett inre i regnbågens alla färger, en så kallad bretzel med pastrami och cheddar, och så sist men inte minst den där frysta kakdegen jag släpade med mig hem.

picard 2
picard 1

Innan jag går in på eventuella för- och nackdelar med den här produkten vill jag prata lite om själva företeelsen.

Minns ni den där TV-reklamen för Ekströms smulpaj från 2008? En mor och hennes dotter står i ett ljust pastelligt kök. De öppnar frysen och tar fram förpackningen, mamman häller ut först bären och sedan pajmixen i en form, och medan pajen gräddas i ugnen blir de *lite galna*: sätter upp håret i varsin slarvig knut och tar på sig förkläden, hänger upp en gammal bonad med det broderade budskapet ”baka baka liten kaka” på väggen, klappar in vetemjöl i ansiktet och beter sig allmänt busigt, och så tar de ut pajen lagom till att det plingar på ytterdörren. När gästerna dyker upp, lika pastelliga som scenografin, står mor och dotter uppställda med en nybakad smulpaj redo. Hela förloppet avslutas med att de sitter till bords, och mamman och dottern möter varandras blickar medan de ler ett slags vår-lilla-hemlighet-leende.

Den reklamen var mitt första möte med den här typen av produkter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt, att just smulpaj av alla saker man skulle vilja ta genvägar till att baka var så orimligt, för det tar ordagrant tre minuter att göra själv. Tre minuters genväg till busshållplatsen, ja tack, men tre minuters-genväg till smulpaj? Då tar man väl hellre en noll minuters-genväg och köper en färdig, godare?

Så tänkte jag då. En slags matsnobbism kanske, som inte direkt avhjälptes av den där löjliga reklamen som anspelar på någon slags femtiotalsartad värdinneroll, men där hon tillåter sig att så att säga ta en liten paus, leva lite, busa till det lite. Inte baka från scratch! Nu sitter jag här med ett gäng frysta kakdegsklumpar i frysen, och planerar knappast att bjuda någon på dem och låtsas att jag bakat de själv, men jag känner mig nöjd – för visst är det så att trots tidsbrist eller allmän ovilja mot bakning är det det nybakade man vill åt, doften som kommer av något som gräddas i ugnen? Då hjälper det kanske inte att ta noll minuters-genvägen, den som innebär att gå till valfritt närliggande bageri och köpa en troligtvis mycket godare kaka för ett liknande pris. Och det är där detta segment av produkter kommer in.

Skärmavbild 2017-03-17 kl. 00.52.27Två personer som bara LÅTSAS baka!?

Om man bakat kakor själv tillräckligt många gånger vet man att det går att frysa in kakdeg. Rulla ihop alltsammans till en avlång korv, ta fram och skär upp en bit när helst du har lust, och BAM! en kvart senare har du en alldeles underbar nybakad kaka, precis så som du helst vill ha den. Svinbra grej. Det är dock så att inte ens en övermänniska som jag kan förmå mig att syssla med sånt, och bakar jag någon gång kakor så gräddar jag allesammans. Jag sitter inte och håller på kakdegen som en annan deg-horder. Det är inte realistiskt.

Alltså blev jag glad när jag såg denna kakdegsskapelse där i Picards frysdisk. Det finns liknande produkter i handeln, färdiga men ogräddade kakdegar alltså: jag vill exempelvis minnas att Ica har en egen variant som dök upp för ett par år sedan, men jag har inte stött på några vars innehållsförteckning inte multiplicerar antalet ingredienser i ett normalt kakrecept med tio. Jag har heller inte lokaliserat några halvfabrikat som innehåller smör, de tenderar istället att innehålla någon slags härdad fettbomb, en sprängdeg som aktiveras av ugnsvärme och som när du slukar den är redo att brisera i dina stackars artärer. Fördel med Picardvarianten: jag begriper innehållsförtäckningen! Och de innehåller smör. God bless the french. Nu återstår bara att smaka.

/Slaktarn

11:27 21 Nov 2016

Min långvariga kärlek till frysmatkedjan Picard är ingen hemlighet. Att likt en flipperkula i slowmotion studsa mellan gångarnas frysdiskar är alltid kul, speciellt om man inte varit där på ett tag. Det tenderar nämligen att dyka upp nyheter, ofta i kategorin saker jag inte visste att jag ville ha. Här kommer tre!

1. Skalade hela kastanjer

picard-kastanjer

När jag såg dessa idag kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen. Ingen annanstans i detta avlånga ishjärta till land har jag sett skalade hela kastanjer, varken frysta eller färska. Kastanjer har en underbar nötig och nästan söt smak, och hör här: för nittionio spänn kan drömmen bli sanning, till och med när de inte är i säsong. Länge leve frysen, va? Jag gick naturligtvis hem med en påse, och lägligt nog ska jag för första gången i mitt liv gästa en tvättäkta amerikansk thanksgivingmiddag senare denna vecka. Då värdinnan tydligen paxat min mycket thanksgivingvänliga favoriträtt brysselkål med bacon redan har jag slitit mitt hår över vad jag istället ska kunna bidra med istället. men som en skänk från ovan gav kastanjerna mig den perfekta knuffen i rätt riktning. Nu ska jag bara fundera ut resten av ingredienserna. Förslag mottages med stor tacksamhet.

2. Små gelépärlor av sauternevin

picard_gele__sauterne-vin_parlor_85038-1478267937

Vad ska man säga om det här då? Ja, kanske man ska säga, det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så. Förmodligen fånigt, men jag tycker att nästan alla produkter som är i pärlform har en märklig flärd över sig, till och med sånna där mystiska tapiokapärlor (även om de förstås inte smakar speciellt kul i sig). Detta verkar dock vara en produkt som har avsevärt mycket högre glamfaktor, såpass att de ligger uppe och balanserar på forellromsnivå i pärlpyramiden. Picard själva föreslår att para de med foie gras, men de känns också rimliga att äta till en väl omhändertagen köttbit eller en ost. Bonus: geleringsmedlet i denna produkt är pektin = vegetariska. Skål (i sauternevin förståss) för det.

3. Två frysta pizzadegar

picard-pizzadeg

Att göra pizza hemma är kul och förhållandevis lätt (läs några tips jag fått av proffsen Söderberg & Sara här). Att göra pizzadeg är också lätt, till och med kul enligt somliga, men tyvärr innehåller degmakandet ett jäsningsmoment som kan få vem som helst att tappa stinget, i alla fall om man är kass på att planera. Lösningen för mig har varit att gå och handla en klump pizzadeg på närmsta pizzeria när jag får feeling för pizzalagande, men har man ändå masat sig dit kan man ju faktiskt köpa en hel pizza när man ändå är i farten. Alternativ nummer två är att gå till Picard och köpa en fryst deg – och nu menar jag inte en platt, förutkavlad diskusplatta, utan en actual degklump. Tina i kylskåp en timme innan användning, kavla ut och skrid till verket. Disclaimer: eventuellt är denna produkt inte en nyhet, men idag var första gången jag såg den i butik. Oavsett: Hurra!

/Slaktarn