Brynt egenkärnat smär på portal

När smöret gör lunchen (och myntandet av termen ”Smörindex”)

14:10 29 Mar 2019

Det finns en restaurang här i stan som heter Portal. Något sen på bollen noterade jag relativt nyligen att de serverar lunch, vilket var glädjande då jag har ganska nära till restaurangen och dessutom rankar en vällagad ensamlunch högt i listan över livets njutbara aktiviteter. Och, så här då: maten är god, priset är bra, själva stället är svintrevligt (bonus: jättelång bardisk där monolunchare som jag kan sitta och häcka utan att känna att man blockerar för de ur restaurangens perspektiv ekonomiskt mer fördelaktiga polyluncharna), men det fanns en detalj i måltiden som nästlat sig in i mitt hjärta och klibbat sig fast – och nu menar jag inte på ett artärblockerande vis utan på ett positivt och livsbejakande vis, viket är tur, då föremålet för mina svallande känslor är smör.

lunch på Portal: egenkärnat smör med brynt karaktär, knäcke samt cornichoner

Måltiden (oxbringa, morötter, pepparrot) inleddes med den angenäma träplatta som syns på bild ovan. Den som inte uppskattar en god cornichon är inte cornichonen värd, men du måste vara riktigt död inombords för att inte reagera på smöret. Det var helt enkelt himmelskt – ett ord jag inte använder ofta för jag tycker det är töntigt, men idag är väl dagen då det kommer till pass. Att använda smörindex för att bedöma en restaurang brukar förresten vara förvånansvärt effektivt – ju mer ambitiöst smör till det obligatoriska inledande brödet desto högre lägstanivå. Men vad var det som var så speciellt med detta himmelska smör? Såhär: ni vet ibland när man är i färd att äta något och precis när smaklökarna och hjärnan etablerar kontakt så sprakar det liksom till, som att man blir nyfiken och kanske lite kär och förvånad. I detta fall spottade hjärnan vid detta sprak ur sig en enkel formulering: va det är ju brynt?? Efter att även ha svamlat fram dessa ord till serveringspersonalen fick jag bekräftat att analysen var korrekt, och utöver det fick jag även veta att smöret kärnas och sedan blandas 50/50 med brynt.

Det är väl just det som är det fina med att äta andras mat och ambitiös krogmat. Man hittar komponenter att lägga till i sin inre katalog. Tekniker, smakkombinationer, själva presentationen, något helt nytt eller något gammalt som kan återupptäckas. Och så går man hem och gör lite godare mat för varje ny upptäckt. Egenkärnat smör är ju inget nytt, och att ge det en brynt smak känns också som en självklart bra idé. Men förutom att det är hejdundrande gott (att äta brynt egenkärnat smör är som att få en bamsekram av någon som älskar dig jättemycket) var det också känslan av omsorg om gästen. Hela den där lilla träplannan var liksom en fin gest, inte ett dugg överarbetad men full av omtanke. Typ: här vill vi dig väl, vi ser dig gumman, vi bryr oss.

Jag tänker 100% skamlöst copy pastea hela konceptet och ta med till min vän som bjudit hem mig på vin ikväll. Smörringar på vattnet hörni.

/Slaktarn

PS: blir du sugen på egen smörproduktion och vill övertygas om hur lätt det är kan du läsa den här gamla texten av Jonas Cramby. Måste dock motsäga honom på en punkt: de flesta människor har inte en sån där fiffig kitchen aid-maskin, och när man vispar med elvisp kan det ta jävla lång tid att komma till stadiet där smörmassan vätskar sig. Men du kan ju lyssna på en podcast samtidigt. Eller bara tänka på något kul.

En kommentar | “När smöret gör lunchen (och myntandet av termen ”Smörindex”)”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Emilia skriver:

    Älskar detta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp