Jag älskar egentligen Göteborg. Kanske är det därför jag bestämmer mig för att åka till Way Out West även fast jag förra året lovade mig själv att aldrig igen åka till Way Out West. Grejen är att jag inte riktigt minns varför jag avlade denna dramatiska ed, bara att det hände. Jag vet inte hur det är för er, men principer och rationalitet har aldrig lyckats styra mina beteenden – endast känslor kan knuffa mig i olika riktningar och nu saknar informationen ankare, det finns ingenting som håller den tyngd, tänk er ett barn med en heliumballong, tänk er en amputerad kroppsdel – jag känner ett fantompirr, konturerna av något som inte längre finns. Jag börjar tänka att kanske var det en sorts pose, det vore typiskt mig, något jag sa, förtjust över att få vara konträr? Att det inte kom från djupet av mitt hjärta, mitten av min själ. Istället från huvudet och ögonen och bröstkorgen (förknippad med ytlighet eftersom riktiga andetag tas med magen). 

Så kommer helgen, och den börjar inte bra – jag är på dåligt humör redan innan jag möter mina vänner på TC. Jag känner mig utsatt, som att någon tvingar mig vara där, som att alla jag kommer i kontakt med vill mig illa. Mitt tåg är ett sorts presståg, ett sorts partytåg, och jag har fått en gratisplats i utbyte mot att instagramma lite från Nöjesguidens konto. Största delen av av resan sitter jag med hörlurar i, försöker som en jävla tönt läsa ut min bok genom basgången från DJ:andet som pågår lite längre fram och tackar nej till alkohol på ett sätt som gränsar till moraliserande, min ton får nog den stackars jägermeister-tjejen att undra vad fan jag gör här. Några meter från mig är folk normala, de dansar och sjunger och dricker öl. Jag inser att jag kommer behöva posta detta snart, men förstår inte hur det ska gå till. Hur ska jag kunna bli en del av det där? Det känns lika omöjligt som om någon bett mig ta över för lokföraren och köra tåget resten av sträckan till Göteborg. Jag går in på toaletten och sköljer ansiktet med vatten man inte får dricka.

Det som kommer att utspela sig följande tre dagar är som en återbildning av den amputerade kroppsdelen, allt kommer falla tillbaka ner i sina konturer, de borttappade tyngderna hittas och jag kommer förbanna mig själv, på gränsen till självhata, för att jag misslyckades med att behålla känslan som gjorde att jag lovade mig själv att aldrig, aldrig! åka hit igen. 

Det första som återvänder är hur misantropisk jag blir av att bo med vänner. Vilket kanske är den egenskap jag tycker sämst om med mig själv. Jag önskar så himla mycket att jag inte var neurotisk, inte hade tvångsbeteenden eller fascistiska behov av renhet och ordning. Att allting inte behöver hända i en viss ordning eller folk kunde röra mina grejer utan att ge mig damp. Att jag inte behöver emotionellt avstånd eller blev obekväm av den närhet som förväntas av en när man sover i samma säng. Andra människors hud, andra människors vardagliga funderingar, andra människors känslor. Det finaste vi har? Men i mig väcks en sorts avsky, ett äckel nästan, som gör mig borderline sadistisk. Jag blir obstinat gentemot glädje och pepp, känner att jag föraktar det, blir häxan surtant – förbannad över att andra har mage att vara på bra humör när jag inte är det. Här är en ursäkt till Oskar och Lukas på sin plats, det är helt otroligt att ni fortfarande vill vara mina vänner.

Vi tar oss till “området” för att se 070shake, och jag blir faktiskt förvånad över hur jag lyckats förtränga nästa tyngd som landar, vilket är att jag hatar folksamlingar med en passion stor som solen. Alla hatar folksamlingar, väl? men det gör mig ännu mer förvirrad – antingen tycker ni om detta (hör ni misstron, ett förskräckt frågetecken, skriet vibe) eller så tycker ni precis lika illa om det som jag, men vad gör vi då här? Vad håller vi isåfall på med? Kan det finnas människor som bara inte har något emot en folksamling? Neutralt inställda? Det känns omöjligt, som att intensiteten i själva upplevelsen inte går att pussla ihop med något svalt; vissa saker kräver allt av en, kräver kärlek eller hat. 

Mycket har förändrats för mig på bara några år, iallafall när det gäller ”sånt här”. Kanske har jag bara blivit äldre, kanske är det att jag slutat ta droger, men det känns konstigt, ovant fortfarande, att inte trivas på platser jag älskat och sökt mig till sen jag var 13. Det kan vara därför jag åker, för att jag inte vet hur man annars är, för att den delen av mig fortsätter fantompirra. När jag rör mig över ”området” tänker jag tankar jag egentligen slutat tänka, tankar som uppstod i mig det år min panikångest exploderade och som jag senare fått veta var ett sorts förstadie till psykos :P Jag kallar dem konstiga tankar, och de utmärker sig för att de känns korrupta, som att de inte är mina tankar, kommer inte inifrån utan från ett svart hål någonstans i rymden, en parasit försöker tränga ut mig ur mitt eget huvud. Alla människor blir plötsligt ett enda stort kryll, en enda råttliknande massa. Varje gång någon vänder sitt ansikte mot mig är jag säker på att det inte ska vara ett ansikte utan någonting annat – att verkligheten ska kollapsa över mig, naturlagarna sluta gälla och att jag antingen ska sugas in mot jordens mitt eller sväva ut i rymden. Efter att Tove Lo spelat går jag hem, klockan är 22. 

Dagen efter sitter jag på en dagsfest och pratar med mitt sällskap om band. Inte musik-band, vilket hade varit rimligare med tanke på att det är en musikfestival vi är på, utan de band man har runt handleden som gör att man kommer in på olika fester och nattklubbar. Frasse säger att det nya i år är att inte ha några band alls, att komma in överallt ändå. Jag förstår vad han menar, det är att ställa sig utanför leken, spelet, att inte delta. Som när Hailey Bieber och Kendall Jenner går på Coachella i vitt linne och ljusa jeans. Men det bygger också på att man faktiskt kommer in överallt, och jag vågar inte lita på mig själv riktigt så. Så jag är på band-jakt: skriver till bekanta på instagram, tvingar mig själv gå fram irl och fråga, hör runt med kompisar… och en tredje tyngd landar: Jag blir mitt sämsta jag i sammanhang där status är lika synligt som antalet färgglada remmar runt ens handled. Eller snarare: alla blir sina sämsta jag. Status och makt är något som lägger sig mellan folk och sliter sönder relationer, förhindrar kommunikation. Jag hatar att vända mig till människor jag tycker mycket om, människor som är mina kompisar, och be dem om något som har med status att göra. Även fast vi båda vet att det inte är därför vi är vänner, är det som att möjligheten till det sipprar in, en svart fantomdimma. Och ändå gör jag det, för det är något allvarligt fel på mig? För att det är något allvarligt fel på sammanhangen jag rör mig i? Någonting känns iallafall allvarligt fel.

Ingen jag gillar spelar på fredagen, inte för att det spelar någon roll, jag hatar konsert och har under mitt liv gått på ett antal jag kan räkna på en hand. Förutom skräcken jag känner inför folksamlingar har jag dessutom svårt för höga ljud och hetsiga ljus, vilket givetvis inte heller är något unikt. Antagligen är vi många som behövt lämna Debaser Strand på grund av strobes fler gånger än jag varit på konsert. Vi går till det så kallade VIP-området, som egentligen inte är någonting särskilt alls. Dessutom finns det som en VIP inne i VIP:en, “coca cola-området”, där Redgert Comms huserar och alkoholen är gratis. Jag lyckas inte fixa ett band dit. Så jag sitter någonstans utanför, äter 8 vårrullar som kostar 149kr och dricker öl jag betalar för själv. Någonstans i fjärran pågår en sån där Tik Tok-intervju och jag känner mig inte tillräckligt rofylld för att kunna ha en enda normal konversation, så det blir mest olika varianter på klassikern “vad sjukt det är att man tar sig hela vägen till Göteborg för att sitta timmar i ett inhägnat område för C-kändisar”. Jag försöker säga något om att anledningen till att man inte tycker om att vara här är för att man helt enkelt inte tycker om att vara här, man bara inbillar sig att man tycker om det, man har svårt att slita sig från en fantomidentitet. Jag försöker säga något om kläderna folk har på sig, att allt känns så overkligt när människor är utklädda till sig själva på festival, att illusionen blir så synlig och att ingenting är så pinsamt som att se folks begär (som en kvarglömd prislapp, bilden man får upp i huvudet är någon i ett provrum, nöjd över hur tröjan sitter), att se folks förväntningar i hur de framställer sig själva. Men jag lyckas inte säga någonting, som att mediet inte tillåter den typen av innehåll, allting låter falskt. Jag försöker vara tyst. 

Sju timmar senare lämnar vi “VIP:en” och rör oss mot Yaki-Da, jag har fixat mina band. Kön är lång men vi ställer oss ändå, står där i kanske 30 minuter, min mobil har 2% batteri och jag får inte Klaras powerbank att funka. Vi kommer in, klockan är 01.15, det är varmt, det är en folksamling, det är ljud och ljus. Jag tittar på min mobil, klockan är 01.17. När Oskar går till baren passar jag på, spolar tillbaka de två senaste minuterna och försvinner nästan baklänges ut samma väg som jag nyss kom. Jag tänker på banden jag kämpat för trots att jag slutade tycka om att gå på klubb för tre år sen. Ett fantomskratt bubblar upp, jag tvingas skaka på huvudet åt min egen orimlighet.

Spårvagnen till Stigbergstorget går om 20 minuter. Jag väntar oroligt, vankar fram och tillbaka utan att hitta en plats att stå på som känns bra. På varje bänk sitter människor som kräks, vid perrongen rör sig stora sjok av fulla eller höga ungdomar som skriker på varandra, på en trappa längre bort tar människor lustgas. Tre poliser, handfallna i mitten av allt, med armarna i kors, som försöker och misslyckas med att utstråla auktoritet. Jag känner de första symptomen på en panikångestattack men lyckas hålla den i schack så länge jag rör på mig. Jag testar olika platser, jag går till 7Eleven och frågar om jag får ladda min telefon, det får jag inte, förståeligt. Återvänder till kaoset. De längsta 20 minuterna i mitt liv. Till slut kommer spårvagnen och jag tar mig hem. Eftersom mina ”tvångstankar” säger att jag måste skriva dagbok varje dag släcker jag inte förrän 03, och vaknar igen vid 05 av att Lukas och Oskar kommer hem. De lägger sig båda i sängen, jag försöker somna om men misslyckas, går ut och lägger mig på soffan. Slumrar till vid 07 och vaknar av mitt alarm vid 09 – jag ska DJ:a på Aplace.

Det har blivit lördag, jag dricker ingenting, eftersom jag inte längre tycker om att börja dricka tidigt, vilket är en fjärde tyngd. Min närvaro på den här festivalen går verkligen från oklarhet till oklarhet. Jag postar på mina nära vänner på instagram och frågar om någon i Göteborg vill gå och se Barbie ikväll, ingen nappar. Vi går på dagsfest, jag dricker vatten. Vi rör oss mot ”området” för att se Viagra Boys, jag dricker vatten. Är på ett uselt humör. Egentligen inte mer uselt än föregående dagar, men nykter får jag svårare att värja mig. Efter konserten äter jag den äckligaste och kanske dyraste falafel jag någonsin drabbats av. Jag står och trampar i det leriga gräset som ser lixom parodiskt blött ut, som en filmscen någon skapat utifrån direktiven “blött gräs”. Försöker se mig omkring efter något som ska få bilden att rinna tillbaka ner i sin ram, något som ska göra att allt känns verkligt, men jag hittar inte, föremålen jag tittar på säger mig inget: De är stumma, tillhör inte mig. Det känns som depression, eller iallafall förknippar jag motsatsen med lycka – resonansen jag ibland kan känna, hur allt blir meningsfullt bara av hur det ser ut. Nu är det tvärtom. Jag bestämmer mig för att gå hem.

Klockan är inte mer än halv åtta men mina kompisar är glada och stöttande, skönt för dem att slippa häxan surtant. Dessutom vågar de väl inte annat, efter att jag anklagat dem för alkoholhets när de i torsdags helt normalt frågade om jag verkligen ville gå hem när jag väldigt tidigt annonserade att jag skulle det. Såklart hade jag blivit lika sur om ingen brytt sig om att jag ville gå hem. I’m not like other girls I’m worse osv. Men när jag kommer till lägenheten vi lånar av två kompisar drabbas jag av en ännu starkare ångest och nu vet jag inte exakt varför, antagligen är jag bara djupt olycklig över att återigen befinna mig på Way Out West – överstimulerad av allt som händer, understimulerad av allt som inte händer – även fast jag faktiskt inte är på Way Out West längre. Som ett spöke med parkinson stormar jag omkring i lägenheten och försöker lista ut vad fan jag ska ta mig till. Jag kollar på tågbiljetter hem, de är slutsålda, jag funderar i två sekunder på om jag ska ringa en ambulans, bara för att ringa ambulans är det enda jag känner att man kan göra när man inte vet var man ska ta vägen. Men jag ringer ingen ambulans, jag ringer istället Scandic Rubinen och bokar en natt för 2086 kr.

På hotellet är jag lugn för första gången på hela helgen. Jag tar mig ner på avenyn och in på McDonalds, köper pommes och en sån äppelpaj, blir ännu lugnare av att befinna mig där eftersom jag älskar platser som ser likadana ut överallt – badhus, biografer, restaurangkedjor – små ambassader av vana och trygghet när allt känns främmande. Det är också därför jag älskar allt som är kitsch, allt som är billigt, eftersom det bygger på igenkänning, på den minsta gemensamma nämnaren. Det är också av den anledningen jag ser om samma filmer igen och igen, varför jag inte gillar att resa, inte gillar att prova nya saker. Det enda jag vill ha av världen är att den ska vara lik sig själv. Inne på McD minns jag så mycket, det jag ser säger mig något. All tid jag spenderade här under högstadiet: vi strödde salt på våra händer och pressade sen isbitar mot ytan, det blev små utsökta märken av köldskador. Vi hade med oss alkohol som vi hällde i pappersmuggar och med cola zero, vi blev kompisar med personalen, köpte pommes och doppade dem i glass. Jag älskar allt. 

På rummet sätter jag mig i fönsterkarmen med täcke och kuddar och tittar ut över avenyn, nu har Håkan börjat spela och det regnar ordentligt. Jag känner den största joy of missing out jag kanske någonsin känt. Efter ett tag kryper jag ner i sängen och tittar på Cody Trains (Cody Ko) på youtube, han och Kelsey ska få ett barn och det rinner små tårar av rördhet ner för mina kinder och in i öronen. Jag somnar vid 00 och sover utan avbrott till klockan 8, då jag bokat min frukost. Jag försöker äta för ett värde av 2086kr.

Den enda som tvingar mig att åka till Way Out West är jag, trots det känns det inte som något jag har kontroll över. Jag ringer min pojkvän och ber honom lova att hindra mig från att åka nästa år om jag får för mig något igen. Men han säger att jag kommer ha hittat anledningar till varför det skulle bli annorlunda denna gång, till varför det skulle bli bra denna gång. Jag vill gråta eftersom jag vet att det är sant. Så nu ber jag till Gud, förhandlar, jag gör vad som helst för att slippa åka nästa år! Jag kommer inte orka igen. Tillbaka i Stockholm känner jag mig lättad men det är fortfarande någonting i mig som känns så smutsigt, lixom förorenat, och jag har mitt första bulimiska återfall på 4 år.