Inlägg taggade: japan

22:40 6 Dec 2016

Av alla matmetropoler i världen är Tokyo den stad som härbergerar överlägset flest restauranger som tilldelats stjärnor i Guide Michelin. Nyligen utkom guidens japanupplaga för 2017, och i den finns totalt 419 stjärnbelönta restauranger, varav 227 av dessa ligger i Tokyo.

Sedan guidens födelse har inga ramenställen funnits med bland Japans stjärnkrogar, men det ändrades förra året då nio platsers-nudelstället Tsuta tilldelades en stjärna, vilket enligt guiden motsvarar kriteriet ”en mycket bra restaurang i sin kategori”. I och med årets upplaga stod det klart att Tsuta inte längre var ensamt lysande på den enstjärniga nudelhimlen: de har fått sällskap av ytterligare en ramenrestaurang, vars namn är Nakiryu.

nakiryu3Utanför Nakiryu. Bild härifrån.

Krogen, som är mest känd för sina krydstarka dandannudlar, har plats för tio matgäster och tar kundernas beställningar genom en biljettmaskin. På menyn finns tre olika varianter av ramen, var och en med en prislapp på knappt sextiofem kronor. Mer om maten finns att läsa i den här artikeln.

nakiryu-blog-ramen-loveLunch på Nakiryu! Bild härifrån.

På temat stjärnnudlar: Tidigare i år kissade foodies över hela världen på sig av förtjusning då nyheten att ett litet gatustånd i Singapore som sålde nudelrätter för femton kronor stycket tilldelats en stjärna. Läs mer om det här, och missa för guds skull inte att se den fina intervjufilmen med ägaren!

/Slaktarn

23:59 12 Sep 2016

Trots att undertecknad är ungefär tjugotre timmar sen på denna boll vill jag ändå belysa det Google så fint belyst under dagen med sin doodle (se bilden ovan), nämligen att Takizo Iwasaki idag skulle ha fyllt 121 år. Vem är då denne Takizo Iwasaki? Jo, det är mannen som på trettiotalet gjorde business av fenomenet ”shokuhin sampuru”, det vill säga de ytterst realistiska måltidsdisplayer som används av många japanska etablissemang för att visa upp vilken mat de serverar. Iwasaki började sin bana inom fejkmatbranschen med en perfekt replika av en omelett tillverkad av vax. Idag är hans replikaföretag störst i Japan inom fältet. Nu för tiden skulle man kunna tro att plast vore det regerande materialet för att tillverka sampurus, men så är ej fallet. De görs fortfarande traditionsenligt i vax. Någon massproduktion är det inte heller tal om, då varje sampuru ska vara en replika av just den berörda restaurangens mat, och är således handgjord.

sampuru

Det är ett fantastiskt vackert hantverk! Se själv på tillexempel den här filmen, som jag fick tips om av min utmärkte och minst lika Sampuru-faschinerade kollega Hateff.

/Slaktarn

18:10 13 Jul 2015

Idag har jag läst om det japanska fenomenet Nyotaimori. Jag har hört talas om det innan och sett spår av det i västerländsk populärkultur, men inte grävt efter mer förrän idag. Jag inledde med lite slapphänta googlingar och fick ganska snart fram en artikel från The Guardian där en kvinna beskriver när hon var en av gästerna på en nyotaimorimiddag i London för fem år sedan. Det är mycket otrevlig läsning som jag rekommenderar starkt.

Samantha Jones i full sushiskrud i den första Sex and the City-filmen

Nyotaimori, som enligt en japanskspråkig källa direktöversatt betyder ungefär ”pile on top of”, är att servera sushi eller sashimi på en naken kvinnas kropp. Det finns också en mindre vanlig variant kallad Nantaimori som involverar en naken manskropp. Fenomenet med kvinnotallriken dök upp under samuraitiden som en del i firandet efter att man utkämpat större slag, och är från början en slags subgren av geishakulturen. Det förekommer idag i ganska begränsad skala i Japan. Hur begränsad har jag inte riktigt begripit, men det verkar inte vara speciellt mainstream, och det framgår av vissa texter jag läst att fenomenet blivit mindre vanligt efter hård kritik från feministiska håll.

Hela grejen är att kvinnan ligger blickstilla på bordet med slutna ögon och fungerar som ett slags serveringsfat för maten. Innan proceduren säger traditionen att hon ska bada och tvätta sig med en oparfymerad tvål, ta bort all kroppsbehåring, och strax innan måltiden spolas av med kallt vatten för att hålla temperaturen nere (åtminstone inledningsvis). I Japan läggs sushin eller sahimin ut direkt på huden eller på olika blad, medan det i vissa länder av hygienskäl finns krav på att det ska finnas plast mellan hud och mat. De kvinnor som agerar fat tränas i att ligga helt stilla i timmar (oklart hur många som ”tränas” på detta vis i modern tid), och de ska inte reagera på eventuell interaktion med kunden eller på något sätt visa sig berörda av vad som sker i rummet. Det är förbjudet att interagera med kvinnorna och de får inte vidröras annat än med pinnar för att ta av maten.

Okej, nog med torr info. När man googlar efter sånt här känns det lite som när man googlar efter sjukdomssymptom. Man får upp det som finns längst ut på spektrat, det vill säga sensationslystna buzzfeedlistor och knasiga ”så här galna är de i Japan!”-artiklar. Jag frågar en kompis som jobbat på en PR-byrå i Japan ett par år för att få någon slags bild av hur vanligt det är, och vad den allmäna bilden av nyotaimori är.

– Alltså, under två år där träffade jag ingen som hade varit på det eller någon som pratade om det överhuvudtaget. Det finns så mycket myter kring Japan men samtidigt så existerar ju också det mesta om man vet vilken dörr man ska öppna, som i de flesta storstäder. Min uppfattning är att det liksom bara inte är så vanligt som västerlänningar ibland får det att låta. Folk överdriver så himla mycket för att de vill att det ska vara sant. Typ detta med att det har gått att köpa använda trosor i automater? Inte helt omöjligt att det har gått på någon liten bar eller dylikt, men många får det att låta som att det går att göra överallt och att alla gör det hela tiden. Japan är så mycket mer normalt än många vill tro.

Hon bollar vidare frågan till en journalist hon känner som bott i Japan mycket längre. Han säger att hans kunskap i ämnet är väldigt liten, främst för att han aldrig sett fenomenet med egna ögon eller ens hört om någon som gjort det. Det är helt enkelt inte speciellt vanligt, tack och lov.

Jag kollar med ytterligare en vän som arbetat på en bar i Tokyo.

– Vad jag vet om body sushi är väl att det var en hajp som sträckte sig utanför Japan runt 90/00-talet. jag jobbade på en konstnärsbar i Tokyo som brukade hyras ut till sexkvällar lite då och då, där jag vet att de ibland hade kroppssushi för folk som kom dit. Men det är i princip enda gången jag någonsin hörde talas om fenomenet under mina två år där.

Mina googlingar på ämnet fortsätter. I många texter står det att nyotaimori vanligast förekommer i kriminella kretsar. Om det är sexklubbsfalangen som avses framgår inte. Jag tänker plötsligt på den västerlänska filmen Sushi Girl från 2012, där ”revenge is a dish best served raw” (mycket fyndigt om man känner till handlingen!). I en artikel jag hittar säger en författare och föredetta kriminalreporter för en stor japansk tidning att man absolut hittar nyotaimorins största anhängare i kriminella kretsar, men att det är ”too over-the-top for todays taste”. ”It still takes place and it was definitly something the Yakuza liked to do at parties. But as for now, it’s less popular with gangsters than before.”

I väst verkar det finnas en etablerad uppfattning att nyotaimori är del av japansk matkultur snarare än en ganska ovanlig undergroundgrej, vilket resulterat i exotifiering, missförstånd och förakt. I den spanska filmen Map of the sounds of Tokyo finns en scen där västerländska och japanska affärsmän äter sushi från en naken kvinnas kropp. Jag har inte sett hela filmen själv och bör därför vara sparsam med analys, men scenen har kritiserats för att exotifiera japansk kultur och överdriva förekomsten av nyotaimori.

Jag befinner mig i skrivande stund i Italien. Jag sitter på en balkong, med en öl bredvid mig och Comosjön framför mig. Ett plötsligt infall får mig att knappa in sökorden: Italia nyotaimori. Jepp, där har vi bekräftelsen – den tusenåriga traditionen är nästan utdöd i Japan, men lever vidare här i väst som någon slags exotisk jippogrej. Det finns en nyotaimorirestaurang bara ett par timmar bort.

15:20 9 Maj 2015

Om man ska spendera kvällen hemma antingen med sig själv eller med andra verkar det lämpligt att ägna sig åt exempelvis matlagning. Om man nu ändå ska laga mat kan man ju laga exempelvis den japanska rätten Sukiyaki.

Sukiyaki brukade jag och min familj äta på restaurang när något av oss barn fyllde år. Det är en fin ritual där man vid bordet får ett fat med råvaror serverat som man sedan efter hand lägger i en gryta med sjudande sukiyakibuljong och tillagar. Det brukar vara tunt skuret nötkött, tofu, purjo- eller salladslök, morötter, nudlar, svamp och lite annat gott. Buljongen består av vatten, mirin, soja och socker. När råvarorna tillagats plockar man ut dom, doppar det i ett uppvispat rått ägg och smaskar i sig. Det brukar vara ris till också.

När jag är pank brukar jag göra en nedbantad version där råvarorna består av tofu, ris- eller bönnudlar och grönsaker (savoykål, salladslök, morot och portobello- eller shiitakesvamp). Det är ju också så att gemene man inte har någon platta vid bordet hemma, då man får helt enkelt laga till grytan på spisen. Det blir inget plock och pyssel. Lite synd, kan tyckas, men det kommer du nog inte dö av. Poängen med allt detta är att det går att göra god sukiyaki trots att man är fattig. I vissa fall kan det förstås vara roligt med lite ingredienser av det animaliska slaget då det är så en sukiyaki ser ut när den serveras på restaurang, men jag kan rekommendera alleman att skita i biffen och köra på ett helvegetariskt alternativ. Såvida man inte är väldigt rik eller har en massa nötkött som ligger och skräpar hemma.

Har du en chans att kombinera mat och musik bör det i nio fall av tio alltid ske. Vad passar bättre till denna rätt än låten “Sukiyaki” av Kyu Sakamoto?

Orginaltiteln på denna låt är egentligen “Ue wo muite arukō” som betyder “går och tittar uppåt”, men när låten spreds till Amerika uppstod svårigheter med uttalet och man uppfann helt enkelt ett nytt helt lösryckt namn som skulle vara lättare för de engelsktalande att uttala. Detta är även den enda japanska låt som någonsin legat etta på amerikanska billboardlistan vilket skedde 1939, då den också sålde i tretton miljoner ex över hela världen. Ta er en liten paus i stressen och spela videon ovan och läs textöversättningen. Det är en vacker och lite sorglig text om ett avslut. Att gå med blicken i skyn för att tårarna inte ska falla till marken.

Slut på sukiyakiinfo för denna gång.
/Slaktarn