Annons
Annons

Me, Myself and Väggen

12:49 19 Maj 2012

Det senaste halvåret har jag haft en blodig fajt med den berömda Väggen. Vi har varit på botten av det stup den kastade mig nerför strax innan årsskiftet och sedan dess har jag försökt kravla mig upp igen och nu hänger vi i fingrarna nästan längst upp på branten och slår varandra fram och tillbaka. Jag vill ta de sista stegen upp och Väggen vill hålla mig kvar under ytan en stund till. Jag får in en örfil och den svarar med en roundkick och slår undan hela mitt liv. Jag puttar så hårt jag kan och blir av med den ett tag tills den kommer tillbaka med dubbel kraft och matar mig en armbåge i ansiktet.

Det känns så lönlöst ibland att ta sig tillbaka från en utmattning och det är så svårt att förklara varför man inte orkar stå upp eller ens andas när det är som värst. För när man är i det där utmattningsgapet så får varenda handling en konsekvens. För varje övermodig meter jag har försökt klättra upp igen, har Väggen kommit och dragit ner mig två meter till. Som min ensamresa till exempel. Inte ens en vecka efter att jag flyttade hit till Stockholm hade jag bokat in en veckas ensamcharter på Gran Canaria för att få fly allt det jävliga och återhämta mig ifred från allt och alla. Jag kommer ihåg att samma dag som jag kom fram, när jag hade slängt in mina väskor i hotellrummet och kastat av mig vinterjackan och hoppat i mina shorts och sandaler, tog jag mig ner till stranden så fort jag kunde. Jag nästan armbågade mig fram till vattnet som att jag inte kunde få in någon luft i lungorna förrän mina fötter var i vattnet. Samma sekund som mina tår blev blöta började jag gråta bakom mina solglasögon. Och det tog liksom inte slut. För varje ny vy jag såg, för varje nytt intryck som kändes som lugn och ro (mango, solnedgång, alkoläsk, horisonten) bröt jag ihop. Det var så skönt. Ingen kände mig, ingen lade sig i och jag behövde inte bry mig. Jag tog långa promenader och grät så mycket jag behövde. Jag lyssnade på podcasts och när de var roliga skrattade jag hysteriskt trots att jag var ensam med mina lurar och folk stirrade på mig. Det var det friaste jag har varit med om. Att inte bry mig ett piss om vad folk tror och tycker och tänker om mig. Vem bryr sig – jag kommer aldrig någonsin se er igen, jag behöver inte förhålla mig till er och ert tyckande! Den tredje eller fjärde dagen infann sig en galen lyckokänsla, det var som ett sjukt rus. Känslan var så himla tydlig: Jag gillar verkligen mig själv. Jag är en fin människa som både är rolig och god och snäll och bra och smart och värd så himla mycket mer än det här. Det här är inte mitt fel, det här handlar om yttre faktorer som har påverkat och förvridit mig. Men jag i mig själv, jag som egen individ, är faktiskt riktigt nice!

Jag vill aldrig någonsin glömma den känslan.

På väg hem på flygbussen satt jag och fånlog för mig själv och tänkte att den frid som infunnit sig i mitt bröst skulle hålla för evigt, att jag liksom ”var klar” med att må dåligt. Det var jag ju såklart inte. Dagen efter jag kom hem gick jag igenom posten och bara åsynen av två räkningar som skulle betalas om tio dagar fick mig att bryta ihop och panikgråta i timmar. Jag grät för stressen av att få räkningar, att behöva vara vuxen och ta ansvar, att alla pengar jag lade på min resa och sinnesfrid nu kändes som slöseri eftersom jag bröt ihop inte ens 24h efter jag kommit hem och naturligtvis grät jag mest för att jag var så himla rädd för att något i mig hade gått sönder och aldrig skulle bli lagat igen.

Nu har det gått fyra månader sedan jag kom hem och jag önskar att den process jag har gått igenom har förändrat mig till det bättre. Jag har ju faktiskt klättrat nästan ända upp för stupet, men jag är medveten om att jag inte är ända uppe ännu. Och som sagt, alla mina snedsteg får direkta konsekvenser på ett sätt som de inte fick förr. Jag blir trött lättare än innan jag ramlade ner och när det går lite för fort med att behöva ta ställning till saker så går jag in i gamla mönster som ledde till att jag föll ner i avgrunden från första början. Jag bryter fortfarande ihop och går lite sönder ibland, men det händer inte lika ofta och inte lika starkt och länge som förut. Det har faktiskt rört sig någonstans.

Allt detta leder något: Jag ville berätta att jag i veckan har hoppat in på ett par veckors jobb som castare. Det är mitt första ”9-5 på ett kontor med kollegor och en tydligt projektmål som vi alla arbetar mot” sedan Väggen kom in i mitt liv igen (ja, tro det eller ej – detta har hänt mig ett par gånger förr men aldrig lika illa). Dels är jag ju bara så himla glad att jag får arbeta med det jag vill, men dessutom är det jätteskönt att det är under en begränsad tid. Det är ett sätt att känna efter hur jag känner mig och fungerar på en arbetsplats, en dutt i taget. Nu har jag jobbat två dagar och jag är absolut toktrött på ett sätt som jag inte känt på länge, men jag kan inte riktigt avgöra än om det är en bra eller dålig tröttma. Fördelen är känslan av att ”förtjäna” sömn och ledighet efter man går från kontoret, det är en sjukt fin känsla för oss Duktiga Flickor ©. Nackdelen är att jobbet inte direkt är en piece of cake och mina egna krav på prestation och resultat kickar in som en drog sekunden jag sätter mig vid datorn och det lockar mig lätt in i de dåliga vanorna igen. Det är en balansgång och jag jobbar på det just en dutt i taget. Och i slutet av den här perioden får vi väl se om Väggen låter mig klättra upp en liten bit till eller om jag får hålla mig kvar under ytan ytterligare ett tag.

*hoppas*

3 kommentarer | “Me, Myself and Väggen”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. camila skriver:

    så himla viktigt att du skriver om detta. även om man inte varit med om exakt samma sak så är det på nåt vis befriande att du kan prata om det, för händer det nån gång i framtiden så kommer även en själv att kunna göra det. det är det starkaste, att våga prata om saker som är så himla tabubelagda och göra det så att andra kan känna stöd i tillvaron. tack för det soraya.

  2. Soraya Hashim skriver:

    Tack ska du ha för din a fina ord. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons