Annons
Annons

It’s always darkest before the dawn

3:39 21 Nov 2012

Har ni varit i det allra mörkaste mörka någon gång? Ni vet verkligen levt i det? När varje uppvaknande på morgonen är en ångest, inte för att man är så där allmänt hösttrött, utan för att man verkligen inte vill vakna – som i att man kanske aldrig vill vakna igen? Jag har varit där. Jag har varit där ett par gånger, men aldrig så illa som förra året. Det är en av anledningarna till att jag bröt upp hela mitt liv, flyttade till andra sidan landet och började om från början. Jag nämner det nu för att det är en tanke som har jagat mig hela veckan som jag inte kan slå ifrån mig: att det var precis ett år sedan det var som allra värst och skulle bli ännu värre. Och påminnelsen kom ännu starkare igår när jag läste Ninas text som liknar en av mina stora anledningar till att det blev som det blev och sen när jag började bläddra runt i min gamla blogg sköljde så många begravda minnen över mig.

För 363 dagar sedan fyllde jag 28 år. I hela mitt liv har min födelsedag varit det allra bästa jag vet. Men den dagen var.. fruktansvärd. Den var ytterligare ett symptom på allt självhat och en fullständigt ohållbar situation. Jag minns hur jag på väg till jobbet var tvungen att gömma mig bakom en container och skrikgråta mig igenom en panikångestattack för att jag verkligen verkligen inte vill att någon skulle se mig i ögonen. Alla andra dagar kunde jag undvika folk för det mesta, men på ens födelsedag kan man inte rymma. Jag minns hur jag flera gånger om dagen brukade gömma mig på jobbets toaletter och gråta tills jag orkade låtsas att allt var okej igen. Jag minns ångesten i att behöva somna om nätterna när jag inte ville att nästa morgon skulle komma. Jag minns sjukhuset på julafton och när min pojkvän fick lyfta mig in i duschen för att jag inte kunde röra mig mer. Jag minns hur den lilla energi jag hade kvar i kroppen fick gå åt till att låta proffsig och härlig i radio när allt jag vill var att gräva en grop och lägga mig i den.

Det är himla lätt att tro man är galen när man mår så där dåligt, att man inte borde känna så här, det kan väl inte vara rimligt? Och allra mest tror man att man är galen när det allra värsta har lagt sig och den långa vägen tillbaka börjar, när man tittar tillbaka på det jobbiga och inte riktigt kan minnas varför det gjorde så fruktansvärt ont alldeles nyss, men det fortfarande inte känns bra. Det är väl säkert kroppens försvar som inte låter en komma ihåg allt det där som hände och skar i själen varenda dag. Men nu när jag är mycket starkare börjar alltså bilder och ord dyka upp, nu när jag kan hantera dem.

Jag slås av hur jävla stolt jag är över mig själv. Inte för att jag har tagit mig ur en svår kris, för det är sånt som kommer och går, det är en del av livet. Jag är stolt för att jag på riktigt har förändrat beteendet som var grundorsaken till att det blev så illa den här gången. Nu tycker jag att jag är värd så himla mycket, det gjorde jag inte då. Nu försvarar jag mig, står upp för mig, säger ifrån, ställer krav, känner efter vad JAG vill och inte vill, går ifrån när det inte känns bra. Jag har slutat behaga så jävla mycket. Jag har slutat förlåta om och om igen och gå tillbaka med ett leende när någon betett sig illa eller säger konstiga saker som sårar. Till slut kom jag liksom till en punkt när jag insåg att jag måste göra ett val mellan alla andras eventuella åsikter och mig själv. Jag måste sluta vara rädd för att förlora andra människor om jag inte gör och är precis om de vill och fatta inom mig att de också kan förlora mig. Att jag faktiskt är någon man inte vill förlora. Jag måste göra det valet varenda dag och nu gör jag det. Det var skitsvårt till en början, men det går faktiskt. Visst, ibland blir det fel igen, ibland fegar jag ur. Men oftast inte.

Om två dagar fyller jag år igen och jag är så fruktansvärt pirrig i hela kroppen. Jag är pirrig för att pirret är tillbaka, för att nu inte är då, för att saker går att förändra och att jag faktiskt har gjort det, för att jag står rakryggad på andra sidan och mest av allt är jag pirrig för att jag känner mig helt nykär i mig själv. Det är den bästa känslan i hela världen och det är det jag firar på min födelsedag i år. Grattis till mig!

4 kommentarer | “It’s always darkest before the dawn”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. CamillaS skriver:

    Härligt! Grattis!

  2. M skriver:

    Bästa jag läst på ett tag alltså. Grattis gånger en miljon! Puss

  3. Matilda skriver:

    wow, grattis!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons