Jag har aldrig hört låtar så tydligt som idag. Jag lyssnar på Dancing on My Own för första gången och förstår inte varför jag aldrig har hört den på riktigt när jag har lyssnat på den förr. Veronica Maggios röst lägger sig som en brandfilt över min kropp. No One’s Gonna Love You bultar så hårt att jag får huvudvärk och måste byta till In the Real World som sluter mina ögonlock och kyler dem i nästan 30 hela sekunder innan tankarna flyger iväg igen. A Change Is Gonna Come masserar mina tinningar medan Chained skrapar små hål i min hud. Jag försöker med Angels istället men då känns det bara som att alla kroppsdelar ska ramla av. Den är för kopplad. Allt är för kopplat.

Efter fem år finns det inte en enda låt som inte påminner och skaver. Jag försöker ändå hålla mig till min musik, det som inte är vårt eller hans. Som Annika Norlin. Hon hade kanske hjälpt nu, men hon är hans. Till och med Ditt Kvarter som jag lärde mig på piano. Jag begraver Use Somebody och Nicest Thing längst bak i huvudet för jag vill aldrig höra dem igen. Aldrig aldrig aldrig igen. Och plötsligt, mitt i alla mina patetiska försök till… något, flyger Positive Vibrations upp och sparkar in min bröstkorg.

Jag letar frenetiskt efter låtarna som kan förklara. Kan bara höra korta partier av varje låt innan jag måste gå vidare till nästa och nästa och nästa. Jag scrollar bland mina favoritartister och undrar om det är någon av dem som vet. Kan någon av dem bara säga vad jag ska göra nu? Kan någon av dem bara hålla om mig och klappa mitt huvud. Bara en liten stund?

Från ingenstans börjar den där textraden om att inte kunna gå utan din luft i mina lungor eka i mitt huvud. Om och om igen så att jag till slut måste leta upp låten och lyssna. För vi är över och jag kan inte andas mer. Jag behöver få in ny luft men allt som finns där är den där jävla Kent-låten.

Och jag som verkligen avskyr Kent.

Fan.