Fortfarande lite bakis sen i fredags. Svag kropp det här. Fjällar bort det lager av min hud som blivit mörkare efter Thailandsresan. Karma man förtjänar. Smörjer in mig med en lavendeldoftande bodylotion innan jag ska iväg på söndagslunch. Umgås inte med killar. Vet inte vad det säger om mig. Ingen är smart eller kul nog att bara ha som vän. Jag ligger med dem isåfall. Vet inte vad det säger om mig. Drömde att mina kompisar, de jag umgås med, berättade att dem alla skulle flytta, jag grät och grät och grät. Undrar om vi har råd med Riche idag.

Det gör mig förlamad att tänka på denna dagen. En gång höll jag tal på Gustav Adolfs torg i Malmö, jag kollade ut över människorna men såg inga ansikten. Oftast brukar jag prata för fort och sluddrigt. Föddes med ett för kort tungband. Ingen hörde vad jag sa men snackade hela tiden ändå. På Gustav lät min röst annorlunda, liksom ren o jag kommer bara ihåg att det var som att vara under vatten. Såg inte orden på mina papper. Någon intervjuade mig och felciterade dagen efter. De skrev ”Jag älskar att systerskapet aldrig varit så starkt” när det i själva verket fanns med ett ”tidigare” mellan aldrig och varit. Men de kanske aldrig var särskilt starkt. Inte ens då.

Gick hem o grät den kvällen, var helt dränerad av upp- och urladdning. Har nog inte gått på en enda demonstration sen dess. Det gör lika reell skillnad som en delning på Instagram. Har känt sånt äckel över att ens prata och diskutera om något som kallas rättigheter. Jag tror typ inte längre på det. Det talade ordet gör inte heller nån skillnad. Klippte av dedär tungbandet hos logopedspecialisten för att kunna prata tydligare, men det gjorde ingen skillnad. 

Jag känner idag bara en person som fortfarande bryr sig om att krossa patriarkatet. O då har jag ändå i sex års tid befunnit mig i en s.k feministbubbla. Men ingen orkar längre. Kraften är förbrukad och motståndet är oetablerat och suddigt. Bara en person kvar. Faktiskt min enda manliga vän. Han bor på andra sidan sundet och använder det som förklaring till varför han fortfarande orkar. Jimmie vill ju att det ska vara som det är där. O det är därför han orkar bry sig.

Får man skriva att man vill att J*mmie Å*esson ska d*? Om man nu vill det. Det får man inte va? Att man hatar honom? Starkt ogillar? Jag kan inte fatta att jag befinner mig i den tysta massan. Jag står inte och håller tal på Gustav längre, jag bråkar inte med kommunalrådet, jag engagerar mig inte ideellt. Jag delar inte ens något på Instagram. Jag reagerar med ett lugnt skrattiliskratt om någon skulle säga något nu som för sex år sen provocerade mig. Allt är förbrukat.

Två saker som man inte borde få ägna sig åt i ung ålder

1. Aktivism
2. Kärlek

Är man kär i tidig ålder oavsett om man är dåligt kär eller underbart kär så får ens lilla kropp inse saker man inte borde behöva inse. Man känner saker man inte ska behöva känna, och man förfaller lättare i kärlekens vallgrav.

För mig finns det en korrelation mellan Y= aktivism och X= kärlek. Då x blir tiden och åren jag spenderat i det fluffiga, underbara och vidriga kaninhål medans Y är reaktionen på det och försöket att ta sig där ifrån. Det låter som att X var något fult och hemskt men så var det inte. Verkligen inte. Men jag var för bara för ung för kärlek och då blir allt så förbrukat. Man måste liksom börja om sen igen. Bygga upp sig själv på nytt med hjälp av det man kommer åt o då blev det för min del Y. Orsakssambandet är för mig uppenbart, ingen olycklig kärlek-> ingen ilska -> ingen aktivism.

skrattiliskratt

Så man står där på Gustav, man behöver inte höja sin fkn röst för högtalarna är på max och ljudet ekar mot husfasaderna. Rösten går sönder sen ändå för man skriker i en megafon man blivit ofrivilligt tilldelad. Den är kall och jag har inga vantar. Kunde man inte ha 8e mars på 8e maj. Jag kommer inte demonstrera idag heller. Inte som för att ta avstånd. Men för att jag inte orkar. Ska ju på söndagslunch!!! Jag hatar att jag inte orkar o kom inte och säg att kvinnor har rätt till att inte orka för det är inte sant. Eller jo det är det som är grejen, det är sant men inte ens det orkar jag bryr mig om.

Vill bara att Jimmie ska 

Saknar 2014 feminismen, då fanns det ändå ett etablerat motstånd för vita tjejer som jag. Bekvämt och härligt, platt men ändå ett någonting. Nu finns det ingenting o det gör mig rädd och besviken. Är så orolig inför valet som om de vore en döende släkting. Det kommer att ske även om de e lång tid kvar o jag kan inte göra något åt saken. Sitta där på dödsbädden och säga ha det gött! Förbereda sig mentalt för en värld som ser annorlunda ut än den man nu lever i. Stora penseldrag jag vet men, vafan. De e liksom inte ens ett skämt längre. Det har verkligen krupit in under allas skinn. Det är ens eget solbrända fjällande lavendeldoftande skinn.

Det värsta är att det är så lätt att inte orka bry sig. Måste arbeta aktivt för att orka ta in allt, o jag orkar inte ta in något. Så jag förlikar mig med orkeslösheten för att orka. Förlikar mig med att vara något som kallas kvinna för att orka vara det. För att jag inte orkar vara det.

Det suger.

Ner till kamp.

Jag ägnar söndagsmorgonen åt att ha mensvärk. Ligger i sängen och krälar omkring. Scrollar på telefonen och går med på att betala 149 kr för att få läsa en artikel från DN Sport. (Har tydligen fler intressen än att misslyckas med bechdeltestet dag in och dag ut.) Rubriken “Zlatan- älskad och hatad i sitt eget Malmö.” får mig att tänka att det troligtvis är ännu en notis om hur de malt ner Zlatanstatyn till råbiff och placerat på ett fat tillsammans med hans avhuggna huvud likt Johannes döparen eller något annat kreativt. The bigger the better tänker jag för att distrahera mig från smärtan.

Kommande 45 minuter känner jag hur intensiteten av gåshud ökar, det är ingen liten notis utan en personlig djupdykning i Detet, Jaget och Överjaget. När jag läser om Zlatanstatyns undergång fylls jag av förnimmelser som endast går att förklara som psykisk reaktion kopplad till arv och miljö. Jag spelade nämligen som back under pseudonymen ”Klippan” när jag var yngre. Blev kär i en som spelade i P96. Upptäckte att jag hade bröst när jag av en motståndare blev armbågad och förstod skillnaden mellan att bli skjutsad till träningen i BMW eller behöva gå till träningen själv. 

Sporten blev, som för många andra, en del av min identitet. O eftersom Malmö inte är tillräckligt stort för att ha flera lag till skillnad från Stockholm där du alltid tillhör ett av de tre lagen är det i Malmö, MFF eller inget som gäller. Malmöidentiteten är därför ganska skör. Vi får hänga upp den på våra sm-guld, falafeln (snark) eller det påhittade tillståndet “Malmö-mentaliteten.” Politikerna använder det som argument mot den svartmålade stad Malmö oftast reduceras till. Kriminalitet och segregation härjar, men! vi har iallafall ett bra lag, billig falafel o en go! jävla! inställning! till! livet! Manana manana-attityden. Det löööser sig-attityden. Visa dem vad du kan a la Zlatan-attityden. Zlatan har ju på så sätt blivit politiskt laddad. Jag har själv vid ett flertal tillfällen använt honom i uppsatser för att stödja Pierre Bourdieus teser om klassresor. Han är Sveriges egna american dream och Malmö stads största alibi. En stad med svinstora problem men hänvisa bara till Zlatan som mot alla odds klarade det. Måste va pga storsatsning av sportlovsaktiviteter.

Zlatan är känd för att skita i riktlinjer o det är därför vi älskar honom. Så när han från ingenstans meddelar att han köpt 25% av Hammarby idrottsförening gör han det igen. Och nu hatar vi honom för det. Han har gjort slut med oss. På helt rimliga grunder iofs, rasistisk och tråkig stad. Alla vet det och alla är med i en tyst överenskommelse om att det säger vi inte högt. Alla förutom Zlatan.

Om man blir dumpad, då tar man ner bilderna på väggen från engångskameran och sätter upp med tejp mot ett träd. Man köper ett jävla tolvpack ägg. Man kastar äggen och skriker DIN JÄVLA FITTA. HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT MIG. Man ligger med hans kompis och låtsas som ingenting när man springer på varandra på stan. I verkligheten fyller man milslånga anteckningar om den ljusblå skjortan han brukade ha på sig och hur ful han var i hans nya gröna höstjacka. Man lyssnar på Oskar Linnros och sjunger med i raderna “Din maaammmma borde lärt dig litegranna” och spänner käkarna så fort en liten fras, eller lukt eller något annat som associeras med honom kommer förbi. Du går runt i tröjan han hatar och ber dina vänner skicka spellistor med empowering musik och plötsligt känns det enkelt att springa 45 minuter på löpbandet för du är så jävla förbannad. Om det funnits en staty av han som dumpade en out of nowhere, klart man hade sågat av hans näsa, sprayat Judas och klättrat över staketet för att totalt fälla honom vid fötterna. Samtidigt som man i smyg önskar, snälla bli min igen. 

I artikeln läser jag om toalettlocket, soppåsen, hatbrotten och surströmmingen. Det är dumt och vidrigt och skriker kränkt man som får F i emotionellt självansvar. Och trots att det kostat Malmö 200 000 kr att hantera vandaliseringen blir mina känslor marinerade i patos. För första gången kan jag försvara det. Det är en historia om att göra slut. Ett breakup där båda parter fuckar upp varandra genom att älska varandra på ojämn basis. Ni vet vad de säger: i kärlek och krig finns inga regler. Det går inte att ta sig ur utan att såra den andra. Konsekvenstänket elimineras och plötsligt har man en näsa i brons i fickan. Det är banalt och sorgligt men samtidigt, är det inte så man reagerar när man blivit sviken, dumpad, och lämnad med obesvarade känslor? Speciellt när man hade köpt biljetter till Håkan Hellström i sommar, och planerat caption till framtida instagrambilder. Vill du ha en idiot lägg din hand i min. Men nej. Zlatan vill inte ha nån jävla idiot. Han har hittat en ny, roligare, smartare och snyggare tjej som inte skorrar på sina ”r.”

Jag åker till Malmö i ren solidaritet, cyklar i motvind in till stan och ber till gud att de bilar som bländar mig med strålkastarljus inte körs av gamla spöken. Går till valfri bar i tro om att kusten e klar. Självklart sitter dem där allihopa. Stela leenden utbyts och någon frågar om jag lämnat hufvudstaden nejnej bara på besök försäkrar jag dem. Vi nämner statyn och de säger att jag inte har nån talan för jag är också en svikare. Jag säger att relationen till Malmö är en komplicerad kärlekshistoria. “Jag kommer alltid älska dig.” Tänker jag. “Kanske att det skulle kunna bli vi i ett annat liv, i ett senare liv, det vet jag säkert. Tills dess, farväl” viskar jag påväg från Malmö Centralstation iklädd snälltåg och fotsvett. 

Jag tar med min Mff-halsduk upp till Stockholm. Känner att iprenen kickar in och att gåshuden efter läsningen börjat lägga sig. Tänker att det är dags att bota melankolin genom att träffa en vän. 0 gradigt ute och jag virar halsduken ett extra varv. Sätter på “Jag hatar att jag älskar dig” i lurarna. Går förbi Folkungagatan till baren Balthazar. Beställer en öl och ser den inramade bilden i guldram bland spritflaskan. Frågar varför ägaren har en bild av honom här. Ett enkelt svar: Sveriges stolthet. Vill av ren reflex förtydliga att han är MaLmÖs Stolthet. Inget som vi alla kan dela på. Det kommer alltid vara vi och jag kommer alltid vara hans första kärlek. Min vän lägger en hand på min axel: Men Minna du måste glömma honom, han är inte värd det här, dessutom har ju du emigrerat och dejtar andra. Skit i honom bara. 

Jag tänker att kärlek är ett brev skickat tusen gånger. O ibland är de fyllt med irrationella hämndaktioner. Mensvärken slår till igen, eller så är det bara ett brustet Malmöhjärta. 

Jag har kommit till den sorgliga insikten om att den sexuellt frigjorda kvinnan inom mig är död. Skyldig för mordet är Björn Werners tindermän, sommarkatten från 2019 och sexpositivismen. Det var när killen jag låg med svarade på smset efter 72 h. När jag kysste en annan och han dagen efter ringde och sa åt mig att jag absolut inte fick berätta för någon. O när killen som tog med mig till sitt landställe, åkte ut på en båttur och lämnade mig själv i fyra timmar med hans farmor och yatzyt, som jag insåg att kärlek och dejting är dumt. Rent av ointellektuellt. Det tar tid och energi och lämnar en kvar med en bitter känsla av förnedring. 

En som ville förebygga denna känsla var en av Jesus lärjungar, Paulus, som skrev i Nya testamentet  om att ”din kropp är ett tempel.” Fint, men att hantera sin kropp som något heligt med en gyllene port är inte bara ett utmattande heltidsjobb. Det är att alienera kvinnan från hennes drifter och be henne göra sina val utifrån moral och etik. Vem fan orkar det? Som att ens kropp endast får tillträdas av någon annan om personen i fråga lyckas svara adekvat på ett frågeformulär, offrar en nära släkting och har rätt touch id. DÅ och endast då får personen tillgång till din hemliga skattkammare. ”Your body is a temple” blir därför både slutshameande och otroligt… kristet. God bless sekulariseringen. Att en backlash mot detta tvåtusen år senare skulle komma är ingen förvånad över.

Som ett barn av min tid växte jag upp i sann feministisk anda. Jag läste ”Under det rosa täcket”, lyssnade på Beyonce och funderade var på kroppen jag skulle placera min framtida venussymbol. Jag gjorde slut med min första pojkvän för att jag i självständighetens namn inte kunde stå ut med att vara någon annans kärleksobjekt. Jag beställde hem ett iphoneskal från Tradera där det stod “Fries before guys.” Jag demonstrerade på 8e mars, höll till och med brandtal. “My pussy my choice” blev inte bara ett slagord för att bli respekterad under sex, utan en slogan för att vilja ha sex. Män skulle inte ha monopol på sexuell njutning jada fkn jada. O så blev det. “Du kan bli exakt vad du vill” så jag och mina vänner bestämde oss för att bli det enda rimliga: sexuellt frigjorda. 

.

Den sexpositiva rörelsen som växte fram under 1970-talet kämpade för den liberala synen på sex som vi har än idag. Det skulle inte handla om skuld vs oskuld. Utan om lust och vilja. Plötsligt blev sex de yttersta sättet att utöva praktisk feminism på. Toppen. Men idag, i en tid av optimering uppmuntras unga kvinnor inte bara åt att äga sin sexualitet. Man ska även använda den till fullo. Allt! annat! vore! misogyni! Detta tror jag i sin tur kan leda till att kvinnor pressas till att ha mer sex än vad de faktiskt vill och mår bra av.

Skyll på madonna-hora komplexet men skyll framförallt på försöket att bevisa motsatsen. Det hade varit toppen om Freuds teorier om den dualistiska kvinna hade fått män att resonera över deras vanor på den sexuella marknaden. Men… ja, ni vet svaret: SÅ BLEV DET INTE! Tvärtom har det fått kvinnor att ta efter mäns beteende med huvudet högt. Med all rätt. Vi pratar porrdrömmar i mataffären, visar stolt upp listor med de vi legat med, vi startar en sex-blogg på ng. För att bevisa för Freud! Kvinnor kan ha sexuella drifter OCH vara människa! Och till Paulus: Min kropp är tbh bara en kropp! Inget! Jvla! Tempel! O visst känns det toppen att göra lite motstånd. Iallafall i teorin. Men i praktiken tror jag att den sexuella frigörelsen bara skapar ett dumt mantra. För @ the end of the day verkar mitt engångsligg varken gynna jämställdheten eller min personliga frihet.

Såhär: En julikväll bestämmer jag mig för att åka hem till sommarkatten och tänker att jag kliver in i hans lägenhet med lika mycket makt som han. Jag tänker att så länge viljan är ömsesidig och ett samtycke är självklart så finns det ingen risk för mig att utsätta mig för en riskfylld situation. Men ändå sitter jag på tuben som räven på sängen påväg hem från Ropsten med sperma på händerna. Hur blev det såhär? Han låg kvar i sängen och vinkade slappt hejdå? Varför känner jag mig inte det minsta som en feministisk kämpe ute på blodigt slagfält? Bara ett blodigt slagfält där jag är förloraren. 

I stunden hetta känns allt ofta kul. Men när jag sedan lägger ihop 1+1 inser jag att 1. Han ställde 0,5% av alla frågor men 2. Dominerade ändå 70% av samtalstiden. 3. Jag kanske kom eller så kom jag inte men han gjorde definitivt det och 4. Frågan om jag gick på p-piller kom aldrig. Jag har en klump i magen men upprepar orden tyst för mig själv ”Jag var en frigjord Reversed Cowgirl, fuck Paulus jag är en sexuellt frigjord kvinna my pussie my choice. Jag är inget tempel jag är ett litet skjul utan dörrar eller fönster och det ät mitt f e m i n i st i s k a val”

Jag ringer min storasyster som med en oro i rösten säger att jag kanske ska vara lite mer selektiv. Jag säger att jag kanske inte vill behöva vara försiktig. Kanske har Paulus rätt. Min kropp är ett tempel och att ge någon tillträde till den är att spela rysk roulette: du vet aldrig om du kommer bli behandlad med respekt eller gå hem och ifrågasätta ditt eget omdöme.Men en sak är säkert: Det verkar för mig omöjligt att vara sexuellt frigjord utan att också bli knullad i huvudet. Drömmen om att vara en Reversed Cowgirl förblir en dröm.

2019 peakade användningen av dejtingappar,ungefär 32 000 klamydiakurer har skrivits ut. I Sverige tog 115 000 barn sina första andetag. Av alla förlossningar livestreamades hälften av dem på Tiktok¹, Ebba Busch Thor agerade vigselförrättare på Marguax Dietzs bröllop. 25 000 äktenskap gick i spillror (inklusive EBTs och Marguaxs). Årets par utser jag här och nu till Stefan och Ulla Löfven. Det har varit ett vackert år i kärlekens namn. Tillsammans tar vi oss nu in i ett nytt decennium vilket ger oss chansen att lämna gårdagen bakom oss. Förlåta våra ex, blockera manipulativa bootycalls. Boka in intensiva Kbt-sessioner för att råda bot på försvarsmekanismerna som gör det lättare med meningslösa salivutbyten än att gå på en andra dejt. Men för att ta reda på vad vi kan vänta oss av 2020 och inte endast blint förlita sig på Amelias årshoroskop tror jag att vi ska flytta blicken från stjärnorna och ta en titt på vår omvärld.

 1. Faktan är lika tillförlitlig som Linnea Claessons.

Vissa menar att kärleken är ett konstant element som till större del är oberoende av yttre faktorer. Eller så kan man som Arne Jarrick, professor i Historia vid Stockholms universitet, (och jag) mena att kärlekens villkor är både kulturellt och politiskt betingade. Vilket givetvis påverkar känslor, beteende och synen vi har på sexualitet och förhållanden. O vad har inte definierat årets politiska vindar mer än klimatfrågan? Klimataktivisten har med undergång i blicken stirrat samvetet till liv i oss alla. Med skuldkänslorna på axeln varje gång man inte duschar, kissar, borstar tänderna och duschknullar i samma liter vatten, klimatkompenserar vi genom att dela en bild på ett brinnande Amazonas. Klädkedjorna gråter, flygbolagen lockar med lovord om att plantera tre nya träd och tillsammans vägrar vi skaffa körkort FÖR klimatet och mot panikångestattackerna! Troligtvis kommer vår nyfunna passion för hållbarhet fortsätta sätta dagordningen även för 2020 och redan nu kan vi tänka oss hur det kommer färga kärleken.

Några som verkar kunna spå framtiden är Handelns utredningsinstitut (HUI) som genom att för 32e gången utse årets julklapp, i år: mobillådan. Klappen ska vara en analys av rådande samhällstrender och en spegling av svenskarnas aktuella och framtida konsumentbeteenden. De som har läst husguden Liv Strömqvists senaste bok, “Den rödaste rosen slår ut” vet att kärleken håller på att dö ut pga att vi lever i en “senkapitalistisk narcissistisk era där den enorma valmöjligheten gör att vi även konsumerar kärlek som varor.” Hur speglar då framtidens sätt att konsumera, vårt sätt att konsumera kärlek?

För att förstå vad som menas med att “konsumera kärlek” gör jag en kort sammanfattning. Strömqvist refererar till filosofen Slavoj Žižek som menar att vi med hjälp av dejtingappar vänder på det tidigare sättet att oväntat “falla” och istället på ett resonerande sätt “beställer” i förväg vad vi vill ha i sängen. Tack vare internet behöver vi dessutom inte gifta oss med mannen i närmsta socken. Nu har vi oändliga valmöjligheter och är alltid ett klick ifrån en ny livslång kärlek. Det gör att vi kan föreställa oss en verklig eller påhittad person som är bättre än den man träffar just nu. Vidare resulterar detta i att vi jämför för-och nackdelar med olika personer. Jag citerar: “Konsumtionssamhällets expansion gör att vi beter oss som rationella nyttomaximerande konsumenter även i våra relationer med andra människor.” Om varan eller i detta fall- personen inte lever upp till de förväntningar vi har känner man sig som en missnöjd konsument. Som att man beställt en pizza med havets läckerheter men får in en tinad laxfile på skogaholmslimpa. Trots att det skulle kunna vara ens nya favorätt skickar man tillbaka den och ber om att få något annat.

Tillbaka till frågeställningen: Hur påverkas konsumtionen, eller snarare icke-konsumtionen, 2020 års kärlek? Den fostrande klappen uppmanar till minskad skärmtid och ber oss blicka upp för att möta våra nära och kära under julen. Inga världsfrånvända twitterlikes eller endorfinfyllda tindernotifikationer kommer i år kunna rädda oss från ännu en jul med rasistiska släktingar. I år samlas vi runt brasan och njuter av frånvaron av valmöjligheter. Greta kan alltså rädda mer än… planeten. Hon kan även rädda kärleken. Mobillådan är ett rop på närhet, mellanmänsklighet och ett försök att råda bot på konsumtionshetsen, individualismen och ensamheten. Vi vill tillbaka till en tid innan VR-glasögon, Silicon Valleys hjärntvätteri, swipeandet och lätttillgängligheten. Men osar det inte också lite kärnfamilj, konservatism och bakåtsträvande?

Hur blev det då såhär? Vi spolar tillbaka till våren 1972. Olof Palme samlar en grupp Socialdemokratiska politiker för att skapa en ny vision för Sveriges framtid. Målet var att skapa ”ett samhälle av oberoende individer.” Ingen kvinna skulle vara beroende av någon annans försörjning och än idag hyllas kvinnor som inte behöver välja mellan familj och karriär. Den socialdemokratiska idealbilden har implementerats så pass att både höger- och vänsterkvinnor anammat den på olika sätt. Isabella Löwengrip som ett reellt förkroppsligande av den liberala amerikanska drömmen medan Matilda Wahl med “dumpa din kille”-feminismen är ansiktet utåt för det sista av grlpwr-eran. Båda med slagord som just oberoende. Men i denna senkapitalistisk tid av nyttomaximerande konsumenter börjar vi sakta men säkert inse baksidan av individualismen. 

Kanske har valfriheten spelat ut sig själv i den mån att vi står inför en naturlig motreaktion. Jag tror antikonsumtionen som HUI förutspår för 2020 kommer vara starten för en kommande tid där vi bejaka de delar av oss själva som rimmar med hållbarhet. Vi är redo för den kollektiva mänskliga närheten. 2020 är året då alla jordtecken flyttar ut på landet, Är du eldtecken lär du skaffa barn och ägna dig helt åt att producera egen kombucha. Alla vattentecken iklädda förkläde och förlovningsring glömmer bort allt Silleycon Valley skapat. Och jordtecken, ni kommer visa vart skåpet ska stå genom att adoptera getter och döpa dem till allt annat än St*ve J*bs. De gamla slagorden om individualism har nu suddats ut i samma takt som årets julklapp gick från häftiga framtidsprylar till bakåtsträvande uppfostringsgåvor. Våra Satisfyers Pros hamnar även dem i mobillådan och kanske är det namnet på nästa generation. Satisfyers. Vi behöver inte längre hitta oss själva, vi behöver bara hitta till varandra. Nöja oss med det vi har och leta där vi står. Tiden då vi maximerar både varor, skärmtid och personer är förbi. Vi har inte längre ett lika starkt behov av att mot alla odds vara oberoende, bita ihop och stå på egna ben. Det enda vi vill är att bara gå back to basics. Utopi eller dystopi, välj själv.

Min vän kom häromdagen hem från en resa med killen hon börjat dejta. De försöker som alla andra fly vinterdepressionen och bestämde sig för att spontant lära känna varandras kropp och själ i sydligare breddgrader. Nätterna var fortfarande ljumma, ölen billig. De riskerade inte att bli påkomna av några andra turister när han fingrade henne under parasollen. Jag frågade hur hon kände och det skuttade små sockertoppskaniner ur hennes mun när hon pratade om honom. Jag frågade om sexet och hon drack en extra klunk av kaffet. De små kaninerna förvandlades till ormar när hon berättade. Hon: nyknullad och lycklig i morgonljuset. Han: påväg ur sängen, vänder sig om och scannar hennes kropp från topp till tå och säger att hon är en sexig liten säl. 

Men trots det faktum att hon fann honom attraktiv överlag, kunde hon i den stunden inte säga samma sak tillbaka. Det var något med att han så obrytt gått för att hämta solskyddsfaktor trettio, vandrat tillbaka, ställt sig med ena foten på sängkanten (fortfarande naken) och omsorgsfullt börjat smörja in kvadratcentimetrarna av hans ludna vader. Jag la en hand på hennes axel och tyckte synd om både henne och killen hon pratade om. Samtidigt kände jag igen mig. Hon var inte den första att äcklas av att se denna ojästa lussebullsdeg  mellan benen på en man. Men vad är det med den nakna mannens kropp som får en att känna en bitterljuv avsmak? Eftersom jag nästan läst sociologi A så kan jag ju ett och annat och tog därför på mig ansvaret att tillsammans med min förtvivlade vän finna svaret på denna gåta.

Till en början handlar det troligtvis om att se en naken man i en sådan vardaglig situation. Jag menar under sex har den manliga kroppen ett uppdrag att fullfölja. Men att se en naken man i ljuset av insmörjning eller typ tånagelklippning sabbar ens världsbild. Det är att bryta den fjärde väggen. Som att fråga “Kan du klämma finnen på ryggen jag inte kommer åt?” Mitt under missionären. All den sexuella spänning man byggt upp krossas i samma sekund som en man dricker mjölk direkt ur paketet utan att skydda sitt eget paket. Men hur kommer det sig att killar inte verkar förstå detta och envisas med att vandra runt i adamsdräkt?

Troligtvis för att de aldrig varit sexualiserade. En manskropp är bara en kropp och inte ett sexigt objekt. Manlig sexighet definieras inte av deras kroppar utan mer av vad de gör och hur de gör det. Om de har ett självsäkert kroppsspråk, klarar av att behärska det latinska språket, om de har någon typ av nutidsorientering.  Aldrig har mäns kroppar blivit så pass objektifierade att de behövt förhålla sig på samma sätt som kvinnor gör till sina kroppar. De pysslar till exempel inte med självobjektifiering och skonas därför från habitual body monitoring som på svenska betyder typ: tvångsmässig tillrättaläggning av sitt utseende för att förbättra det tills dagen man dör. Istället beter sig män ofta tvärtom. Glömmer att det finns någon annan i rummet, att de har en kropp och att någon tittar på den. 

Vi pratade vidare om den osexiga manliga kroppen och påbörjade en historisk tillbakablick, kort in på vårt bildgooglande insåg vi att den sexiga manliga kroppen inte ökat eller minskat i BMI under de senaste århundraden. Barbies Ken. Michelangelos David, den vidriga Zlatanstatyn i Malmö. Den vidriga Marcello i Paradise hotel. Den typiska manskroppsen har alltså inte förändrats sedan 1504 utan ser exakt likadant ut då som nu.  Detta på grund av att män inte haft någon kroppsaktivism. Forskaren Caroline Heldman vid Washington University berättar i sitt ted-talk att endast 4% av de bilder som finns på sexuellt objektifierade kroppar är av manliga sådana. Detta betyder att representationen som finns av nakna män är under all kritik. Tänk då om män på samma sätt som kvinnor bedrivit kroppsaktivism så att både benrangel och mage-över-kalsongkant-killar fick stå på scen tillsammans med Magic mike. Då hade nog den sexuella frigörelsen inkluderat även män och på samma sätt som kvinnans ideal utvecklats från Venus födelse till Barbie till Kim K. Sen har väl vi, kvinnor, insett att det inte helt och hållet går att avsäga sig sitt erotiska kapital och därför gjort det det enda möjliga: använda oss av vårt utseende! Tnx 2 bodypositivity och instagramaktivism är det inte endast EN kvinnokropp som anses sexig numera. Nä nu när vi sexualliserat vartenda del av kvinnokroppen så kan alla vara sexobjekt! Spelar knappt någon roll om din kvinnokropp skulle vara ful eller trasig för så! länge! du! ha!r en! kvinnokropp! kan du vila i att den alltid kommer vara sexuellt betingad! Taaaaaack!

Mitt förslag är då att vi börjar sexualisera män så att även de får lov att vara sexiga när de smörjer in sig med solskyddsfaktor. Forskaren Heldman tog fram en (ungefär) checklista för att identifiera en objektifierad bild. Vill du också vara med i kampen för sexiga män? Se då till att följa denna checklista nästa gång du har möjlighet att porträttera en man. 

1. Visa endast en sexualiserad del av den manliga kroppen på bilden.
2. Ersätt ett objekt med en manlig kropp. Låt han föreställa ett bord, ett handfat eller en leksak.
3. Låt bilden visa sexuell tillgänglighet som det definierade personlighetsdraget hos personen. Ex. kille som i en sexig ställning tar på sig en kondom för en försäkringsreklam.
4. Visa upp kroppen i samband med en tjänst eller vara som kan kapitaliseras på.

Om du som man är alldeles för otålig för att få bli sexualiserad så använd telefonen! Skriv långa texter om att du äger din kropp! Att alla penisar är fina penisar! Skriv att alla kroppar förtjänar att ses som sexobjekt! Vare sig de vill eller inte!

När kaffet var slut gick vi ut från kaféet, mötte en man i mjukisbyxor där konturerna av hans könsorgan syntes under det gråmelerade tyget. Kräkreflex. Vi har en lång väg att gå. När jag kom hem ägnade jag mig åt mitt dagliga tindrande. Swipear vänster på vartenda lättklädd man. Vi har en lång jävla väg att gå.