4:39 20 Jan 2020

Jag har kommit till den sorgliga insikten om att den sexuellt frigjorda kvinnan inom mig är död. Skyldig för mordet är Björn Werners tindermän, sommarkatten från 2019 och sexpositivismen. Det var när killen jag låg med svarade på smset efter 72 h. När jag kysste en annan och han dagen efter ringde och sa åt mig att jag absolut inte fick berätta för någon. O när killen som tog med mig till sitt landställe, åkte ut på en båttur och lämnade mig själv i fyra timmar med hans farmor och yatzyt, som jag insåg att kärlek och dejting är dumt. Rent av ointellektuellt. Det tar tid och energi och lämnar en kvar med en bitter känsla av förnedring. 

En som ville förebygga denna känsla var en av Jesus lärjungar, Paulus, som skrev i Nya testamentet  om att ”din kropp är ett tempel.” Fint, men att hantera sin kropp som något heligt med en gyllene port är inte bara ett utmattande heltidsjobb. Det är att alienera kvinnan från hennes drifter och be henne göra sina val utifrån moral och etik. Vem fan orkar det? Som att ens kropp endast får tillträdas av någon annan om personen i fråga lyckas svara adekvat på ett frågeformulär, offrar en nära släkting och har rätt touch id. DÅ och endast då får personen tillgång till din hemliga skattkammare. ”Your body is a temple” blir därför både slutshameande och otroligt… kristet. God bless sekulariseringen. Att en backlash mot detta tvåtusen år senare skulle komma är ingen förvånad över.

Som ett barn av min tid växte jag upp i sann feministisk anda. Jag läste ”Under det rosa täcket”, lyssnade på Beyonce och funderade var på kroppen jag skulle placera min framtida venussymbol. Jag gjorde slut med min första pojkvän för att jag i självständighetens namn inte kunde stå ut med att vara någon annans kärleksobjekt. Jag beställde hem ett iphoneskal från Tradera där det stod “Fries before guys.” Jag demonstrerade på 8e mars, höll till och med brandtal. “My pussy my choice” blev inte bara ett slagord för att bli respekterad under sex, utan en slogan för att vilja ha sex. Män skulle inte ha monopol på sexuell njutning jada fkn jada. O så blev det. “Du kan bli exakt vad du vill” så jag och mina vänner bestämde oss för att bli det enda rimliga: sexuellt frigjorda. 

.

Den sexpositiva rörelsen som växte fram under 1970-talet kämpade för den liberala synen på sex som vi har än idag. Det skulle inte handla om skuld vs oskuld. Utan om lust och vilja. Plötsligt blev sex de yttersta sättet att utöva praktisk feminism på. Toppen. Men idag, i en tid av optimering uppmuntras unga kvinnor inte bara åt att äga sin sexualitet. Man ska även använda den till fullo. Allt! annat! vore! misogyni! Detta tror jag i sin tur kan leda till att kvinnor pressas till att ha mer sex än vad de faktiskt vill och mår bra av.

Skyll på madonna-hora komplexet men skyll framförallt på försöket att bevisa motsatsen. Det hade varit toppen om Freuds teorier om den dualistiska kvinna hade fått män att resonera över deras vanor på den sexuella marknaden. Men… ja, ni vet svaret: SÅ BLEV DET INTE! Tvärtom har det fått kvinnor att ta efter mäns beteende med huvudet högt. Med all rätt. Vi pratar porrdrömmar i mataffären, visar stolt upp listor med de vi legat med, vi startar en sex-blogg på ng. För att bevisa för Freud! Kvinnor kan ha sexuella drifter OCH vara människa! Och till Paulus: Min kropp är tbh bara en kropp! Inget! Jvla! Tempel! O visst känns det toppen att göra lite motstånd. Iallafall i teorin. Men i praktiken tror jag att den sexuella frigörelsen bara skapar ett dumt mantra. För @ the end of the day verkar mitt engångsligg varken gynna jämställdheten eller min personliga frihet.

Såhär: En julikväll bestämmer jag mig för att åka hem till sommarkatten och tänker att jag kliver in i hans lägenhet med lika mycket makt som han. Jag tänker att så länge viljan är ömsesidig och ett samtycke är självklart så finns det ingen risk för mig att utsätta mig för en riskfylld situation. Men ändå sitter jag på tuben som räven på sängen påväg hem från Ropsten med sperma på händerna. Hur blev det såhär? Han låg kvar i sängen och vinkade slappt hejdå? Varför känner jag mig inte det minsta som en feministisk kämpe ute på blodigt slagfält? Bara ett blodigt slagfält där jag är förloraren. 

I stunden hetta känns allt ofta kul. Oj där kom ett ben och en arm och nu är vi uppochner och oj denna ställningen visste jag inte att min kropp klarade av. Jag har inget emot att vara en s.k “Reversed Cowgirl.” Men när jag sedan lägger ihop 1+1 inser jag att 1. Han ställde 0,5% av alla frågor men 2. Dominerade ändå 70% av samtalstiden. 3. Jag kanske kom eller så kom jag inte men han gjorde definitivt det och 4. Frågade inte ens EFTERÅT om jag gick på p-piller. Jag har en klump i magen men upprepar orden tyst för mig själv ”Jag var en frigjord Reversed Cowgirl, fuck Paulus jag är en sexuellt frigjord kvinna my pussie my choice. Jag är inget tempel jag är ett litet skjul utan dörrar eller fönster och det ät mitt f e m i n i st i s k a val”

Jag ringer min storasyster som med en oro i rösten säger att jag kanske ska vara lite mer selektiv med dem jag ligger med. Jag säger att jag kanske inte vill behöva vara försiktig. Hon säger att jag inte kan göra allt till politik. Det kan jag visst det tänker jag, men det förändrar inget. Kanske har Paulus rätt. Min kropp är ett tempel och att ge någon tillträde till den är att spela rysk roulette: du vet aldrig om du kommer bli behandlad med respekt eller gå hem och ifrågasätta ditt eget omdöme.Men en sak är säkert: Det verkar för mig omöjligt att vara sexuellt frigjord utan att också bli knullad i huvudet. Drömmen om att vara en Reversed Cowgirl förblir en dröm.

 

2:54 19 Dec 2019

2019 peakade användningen av dejtingappar,ungefär 32 000 klamydiakurer har skrivits ut. I Sverige tog 115 000 barn sina första andetag. Av alla förlossningar livestreamades hälften av dem på Tiktok¹, Ebba Busch Thor agerade vigselförrättare på Marguax Dietzs bröllop. 25 000 äktenskap gick i spillror (inklusive EBTs och Marguaxs). Årets par utser jag här och nu till Stefan och Ulla Löfven. Det har varit ett vackert år i kärlekens namn. Tillsammans tar vi oss nu in i ett nytt decennium vilket ger oss chansen att lämna gårdagen bakom oss. Förlåta våra ex, blockera manipulativa bootycalls. Boka in intensiva Kbt-sessioner för att råda bot på försvarsmekanismerna som gör det lättare med meningslösa salivutbyten än att gå på en andra dejt. Men för att ta reda på vad vi kan vänta oss av 2020 och inte endast blint förlita sig på Amelias årshoroskop tror jag att vi ska flytta blicken från stjärnorna och ta en titt på vår omvärld.

 1. Faktan är lika tillförlitlig som Linnea Claessons.

Vissa menar att kärleken är ett konstant element som till större del är oberoende av yttre faktorer. Eller så kan man som Arne Jarrick, professor i Historia vid Stockholms universitet, (och jag) mena att kärlekens villkor är både kulturellt och politiskt betingade. Vilket givetvis påverkar känslor, beteende och synen vi har på sexualitet och förhållanden. O vad har inte definierat årets politiska vindar mer än klimatfrågan? Klimataktivisten har med undergång i blicken stirrat samvetet till liv i oss alla. Med skuldkänslorna på axeln varje gång man inte duschar, kissar, borstar tänderna och duschknullar i samma liter vatten, klimatkompenserar vi genom att dela en bild på ett brinnande Amazonas. Klädkedjorna gråter, flygbolagen lockar med lovord om att plantera tre nya träd och tillsammans vägrar vi skaffa körkort FÖR klimatet och mot panikångestattackerna! Troligtvis kommer vår nyfunna passion för hållbarhet fortsätta sätta dagordningen även för 2020 och redan nu kan vi tänka oss hur det kommer färga kärleken.

Några som verkar kunna spå framtiden är Handelns utredningsinstitut (HUI) som genom att för 32e gången utse årets julklapp, i år: mobillådan. Klappen ska vara en analys av rådande samhällstrender och en spegling av svenskarnas aktuella och framtida konsumentbeteenden. De som har läst husguden Liv Strömqvists senaste bok, “Den rödaste rosen slår ut” vet att kärleken håller på att dö ut pga att vi lever i en “senkapitalistisk narcissistisk era där den enorma valmöjligheten gör att vi även konsumerar kärlek som varor.” Hur speglar då framtidens sätt att konsumera, vårt sätt att konsumera kärlek?

För att förstå vad som menas med att “konsumera kärlek” gör jag en kort sammanfattning. Strömqvist refererar till filosofen Slavoj Žižek som menar att vi med hjälp av dejtingappar vänder på det tidigare sättet att oväntat “falla” och istället på ett resonerande sätt “beställer” i förväg vad vi vill ha i sängen. Tack vare internet behöver vi dessutom inte gifta oss med mannen i närmsta socken. Nu har vi oändliga valmöjligheter och är alltid ett klick ifrån en ny livslång kärlek. Det gör att vi kan föreställa oss en verklig eller påhittad person som är bättre än den man träffar just nu. Vidare resulterar detta i att vi jämför för-och nackdelar med olika personer. Jag citerar:Konsumtionssamhällets expansion gör att vi beter oss som rationella nyttomaximerande konsumenter även i våra relationer med andra människor.” Om varan eller i detta fall- personen inte lever upp till de förväntningar vi har känner man sig som en missnöjd konsument. Som att man beställt en pizza med havets läckerheter men får in en tinad laxfile på skogaholmslimpa. Trots att det skulle kunna vara ens nya favorätt skickar man tillbaka den och ber om att få något annat.

Tillbaka till frågeställningen: Hur påverkas konsumtionen, eller snarare icke-konsumtionen, 2020 års kärlek? Den fostrande klappen uppmanar till minskad skärmtid och ber oss blicka upp för att möta våra nära och kära under julen. Inga världsfrånvända twitterlikes eller endorfinfyllda tindernotifikationer kommer i år kunna rädda oss från ännu en jul med rasistiska släktingar. I år samlas vi runt brasan och njuter av frånvaron av valmöjligheter. Greta kan alltså rädda mer än… planeten. Hon kan även rädda kärleken. Mobillådan är ett rop på närhet, mellanmänsklighet och ett försök att råda bot på konsumtionshetsen, individualismen och ensamheten. Vi vill tillbaka till en tid innan VR-glasögon, Silicon Valleys hjärntvätteri, swipeandet och lätttillgängligheten. Men osar det inte också lite kärnfamilj, konservatism och bakåtsträvande?

Hur blev det då såhär? Vi spolar tillbaka till våren 1972. Olof Palme samlar en grupp Socialdemokratiska politiker för att skapa en ny vision för Sveriges framtid. Målet var att skapa ”ett samhälle av oberoende individer.” Ingen kvinna skulle vara beroende av någon annans försörjning och än idag hyllas kvinnor som inte behöver välja mellan familj och karriär. Den socialdemokratiska idealbilden har implementerats så pass att både höger- och vänsterkvinnor anammat den på olika sätt. Isabella Löwengrip som ett reellt förkroppsligande av den liberala amerikanska drömmen medan Matilda Wahl med “dumpa din kille”-feminismen är ansiktet utåt för det sista av grlpwr-eran. Båda med slagord som just oberoende. Men i denna senkapitalistisk tid av nyttomaximerande konsumenter börjar vi sakta men säkert inse baksidan av individualismen. 

Kanske har valfriheten spelat ut sig själv i den mån att vi står inför en naturlig motreaktion. Jag tror antikonsumtionen som HUI förutspår för 2020 kommer vara starten för en kommande tid där vi bejaka de delar av oss själva som rimmar med hållbarhet. Vi är redo för den kollektiva mänskliga närheten. 2020 är året då alla jordtecken flyttar ut på landet, Är du eldtecken lär du skaffa barn och ägna dig helt åt att producera egen kombucha. Alla vattentecken iklädda förkläde och förlovningsring glömmer bort allt Silleycon Valley skapat. Och jordtecken, ni kommer visa vart skåpet ska stå genom att adoptera getter och döpa dem till allt annat än St*ve J*bs. De gamla slagorden om individualism har nu suddats ut i samma takt som årets julklapp gick från häftiga framtidsprylar till bakåtsträvande uppfostringsgåvor. Våra Satisfyers Pros hamnar även dem i mobillådan och kanske är det namnet på nästa generation. Satisfyers. Vi behöver inte längre hitta oss själva, vi behöver bara hitta till varandra. Nöja oss med det vi har och leta där vi står. Tiden då vi maximerar både varor, skärmtid och personer är förbi. Vi har inte längre ett lika starkt behov av att mot alla odds vara oberoende, bita ihop och stå på egna ben. Det enda vi vill är att bara gå back to basics. Utopi eller dystopi, välj själv.

4:48 18 Nov 2019

 

Min vän kom häromdagen hem från en resa med killen hon börjat dejta. De försöker som alla andra fly vinterdepressionen och bestämde sig för att spontant lära känna varandras kropp och själ i sydligare breddgrader. Nätterna var fortfarande ljumma, ölen billig. De riskerade inte att bli påkomna av några andra turister när han fingrade henne under parasollen. Jag frågade hur hon kände och det skuttade små sockertoppskaniner ur hennes mun när hon pratade om honom. Jag frågade om sexet och hon drack en extra klunk av kaffet. De små kaninerna förvandlades till ormar när hon berättade. Hon: nyknullad och lycklig i morgonljuset. Han: påväg ur sängen, vänder sig om och scannar hennes kropp från topp till tå och säger att hon är en sexig liten säl. 

Men trots det faktum att hon fann honom attraktiv överlag, kunde hon i den stunden inte säga samma sak tillbaka. Det var något med att han så obrytt gått för att hämta solskyddsfaktor trettio, vandrat tillbaka, ställt sig med ena foten på sängkanten (fortfarande naken) och omsorgsfullt börjat smörja in kvadratcentimetrarna av hans ludna vader. Jag la en hand på hennes axel och tyckte synd om både henne och killen hon pratade om. Samtidigt kände jag igen mig. Hon var inte den första att äcklas av att se denna ojästa lussebullsdeg  mellan benen på en man. Men vad är det med den nakna mannens kropp som får en att känna en bitterljuv avsmak? Eftersom jag nästan läst sociologi A så kan jag ju ett och annat och tog därför på mig ansvaret att tillsammans med min förtvivlade vän finna svaret på denna gåta.

Till en början handlar det troligtvis om att se en naken man i en sådan vardaglig situation. Jag menar under sex har den manliga kroppen ett uppdrag att fullfölja. Men att se en naken man i ljuset av insmörjning eller typ tånagelklippning sabbar ens världsbild. Det är att bryta den fjärde väggen. Som att fråga “Kan du klämma finnen på ryggen jag inte kommer åt?” Mitt under missionären. All den sexuella spänning man byggt upp krossas i samma sekund som en man dricker mjölk direkt ur paketet utan att skydda sitt eget paket. Men hur kommer det sig att killar inte verkar förstå detta och envisas med att vandra runt i adamsdräkt?

Troligtvis för att de aldrig varit sexualiserade. En manskropp är bara en kropp och inte ett sexigt objekt. Manlig sexighet definieras inte av deras kroppar utan mer av vad de gör och hur de gör det. Om de har ett självsäkert kroppsspråk, klarar av att behärska det latinska språket, om de har någon typ av nutidsorientering.  Aldrig har mäns kroppar blivit så pass objektifierade att de behövt förhålla sig på samma sätt som kvinnor gör till sina kroppar. De pysslar till exempel inte med självobjektifiering och skonas därför från habitual body monitoring som på svenska betyder typ: tvångsmässig tillrättaläggning av sitt utseende för att förbättra det tills dagen man dör. Istället beter sig män ofta tvärtom. Glömmer att det finns någon annan i rummet, att de har en kropp och att någon tittar på den. 

Vi pratade vidare om den osexiga manliga kroppen och påbörjade en historisk tillbakablick, kort in på vårt bildgooglande insåg vi att den sexiga manliga kroppen inte ökat eller minskat i BMI under de senaste århundraden. Barbies Ken. Michelangelos David, den vidriga Zlatanstatyn i Malmö. Den vidriga Marcello i Paradise hotel. Den typiska manskroppsen har alltså inte förändrats sedan 1504 utan ser exakt likadant ut då som nu.  Detta på grund av att män inte haft någon kroppsaktivism. Forskaren Caroline Heldman vid Washington University berättar i sitt ted-talk att endast 4% av de bilder som finns på sexuellt objektifierade kroppar är av manliga sådana. Detta betyder att representationen som finns av nakna män är under all kritik. Tänk då om män på samma sätt som kvinnor bedrivit kroppsaktivism så att både benrangel och mage-över-kalsongkant-killar fick stå på scen tillsammans med Magic mike. Då hade nog den sexuella frigörelsen inkluderat även män och på samma sätt som kvinnans ideal utvecklats från Venus födelse till Barbie till Kim K. Sen har väl vi, kvinnor, insett att det inte helt och hållet går att avsäga sig sitt erotiska kapital och därför gjort det det enda möjliga: använda oss av vårt utseende! Tnx 2 bodypositivity och instagramaktivism är det inte endast EN kvinnokropp som anses sexig numera. Nä nu när vi sexualliserat vartenda del av kvinnokroppen så kan alla vara sexobjekt! Spelar knappt någon roll om din kvinnokropp skulle vara ful eller trasig för så! länge! du! ha!r en! kvinnokropp! kan du vila i att den alltid kommer vara sexuellt betingad! Taaaaaack!

Mitt förslag är då att vi börjar sexualisera män så att även de får lov att vara sexiga när de smörjer in sig med solskyddsfaktor. Forskaren Heldman tog fram en (ungefär) checklista för att identifiera en objektifierad bild. Vill du också vara med i kampen för sexiga män? Se då till att följa denna checklista nästa gång du har möjlighet att porträttera en man. 

  1. Visa endast en sexualiserad del av den manliga kroppen på bilden.
  2. Ersätt ett objekt med en manlig kropp. Låt han föreställa ett bord, ett handfat eller en leksak.
  3. Låt bilden visa sexuell tillgänglighet som det definierade personlighetsdraget hos personen. Ex. kille som i en sexig ställning tar på sig en kondom för en försäkringsreklam.
  4. Visa upp kroppen i samband med en tjänst eller vara som kan kapitaliseras på.

Om du som man är alldeles för otålig för att få bli sexualiserad så använd telefonen! Skriv långa texter om att du äger din kropp! Att alla penisar är fina penisar! Skriv att alla kroppar förtjänar att ses som sexobjekt! Vare sig de vill eller inte!

När kaffet var slut gick vi ut från kaféet, mötte en man i mjukisbyxor där konturerna av hans könsorgan syntes under det gråmelerade tyget. Kräkreflex. Vi har en lång väg att gå. När jag kom hem ägnade jag mig åt mitt dagliga tindrande. Swipear vänster på vartenda lättklädd man. Vi har en lång jävla väg att gå. 

7:37 4 Nov 2019

Vad är nöje idag? Mat, musik och mode? Nöje är olika sfärer vi flyter in och sedan snabbt ut ur igen för att fylla tomrummen mellan vardagens tristess. En vardagslyx som endast den rika och ickeutbrända personen har råd med. De som inte nöjer sig med att scrolla instagram eller att häva i sig en halvkass sunk-öl utan vill få ut mer av livet. Men det är också något annat. Visst, vi sitter runt matborden och pratar om senaste Tarantino, om Södermalms godaste dumplings och om Liv Strömqvists nya bok. Men det som vi fastnar för på riktigt är inte det som traditionellt klassas som nöje, det är snarare parallellerna vi kan dra mellan våra egna liv och Livs kärleksteorier.

Det gör ont i mig när varje vinkväll börjar i diskussioner om substantiella ämnen men ändå slutar i att vi timme efter timme, pratar om det vi egentligen vill prata minst om.
 Er. Snubbar, killar och män. Om tinderkonversationerna, fegisarna som raderar deras bootycallförsök på dm. Om han som sätter på ”Guy who eats hot chilli” på Youtube när man tagit en taxi hem till honom 05.14. Vi pratar om feminismens misslyckande försök till sexuell frigörelse. Emotionellt ansvar, självhatiskt självansvar, bortgångna (Aka nykära) vänner, mammor som hatälskar att man använder dagen efter piller som preventivmedel och pappor man vill ligga med.

Vi pratar om det äckliga och ljuva ord vid namnet kärlek.

Efter tjugo år av empirisk forskning vet jag att detta är det enda outforskade nöjesämnet som Nöjesguiden inte guidar oss i. Ingen guidar en i det. I alla fall inte på riktigt. Den mest uppslukande aspekten av livet som allt för sällan behandlas på ett betydande sätt. Därav att samma konversation om kärlek, makt och relationer diskuteras om och om igen. Mellan Karin och Ann-Charlotte i kassan på Ica, mellan Chloe Schuterman-tonåringarna på NK, mellan mig och mina vänner.

För att en guide ska vara heltäckande måste den ta hänsyn till libidon som gör oss till slavar under biologin. Speciellt i en så ensam stad som Stockholm där självständigheten och individualismen gör oss till sexuellt frustrerade själar som alla lider av commitment issues. Alla singlar som letar, letar bara på natten för man vill ju hålla alla dörrar öppna och vem vet egentligen när det är dags att låta den rätta komma in? Frustrerade och förvirrade som vi är i denna kärleksdjungel gör detta till vår tids största riktiga hot. Därför tänker jag ägna mig åt det som jag ser som mitt stora kall i livet. Ta reda på:

  1. Varför vi blir kära? (För! Vi! Är! Slavar! under biologin utan självbehärskning)
  2. Varför vi inte blir kära? (För vi ser på kärlek som en konsumtionsvara)
  3. Vad som avgör vem vi blir kär i? (D bara den som är minst ful i rummet)
  4. Vad kärlek gör med oss? (haha skjut mig)
  5. Om det är möjligt att leva i ett samhälle som är beroende av att individer blir kära, 
utan att bli utsatt för misogyni (De e de inte)
  6. Samt om meningen med livet bara är reproduktion (…ja?) 


Det blir referenser till Eva Illouz, Carl Von Linné och några Ted-talks jag sett. En hel del ogrundade resonemang om man kan ligga sig från sina fördomar om killar från andra samhällsklasser. Om man borde dejta någon som ser höger ut men egentligen är vänster eller tvärt om. Jag kommer även argumentera för att man visst det ska ”shit where you eat” (för om man inte har någon sexuell spänning på ens arbetsplats lär man bli totalt alienerad och kan råka bli kommunist.) Samt lansera ”10 frågor om Greta Thunberg som avgör om han är en keeper.” Jag kommer helt enkelt med hjälp av folk jag- känner, träffar, pratar med, ligger med, försöka knäcka the Theory of love. Ett livslångt projekt som kommer göra en galen. Kul.

Det kommer säkert bli halvintressant, halvkul och helplagiat. Om inte annat ser jag det hela som en samhällstjänst för att förebygga för liknande personer som mig att drunkna i sina tankar, för att göra planeten till en lyckligare plats och nöjesguiden lite mer komplett.