Vad är nöje idag? Mat, musik och mode? Nöje är olika sfärer vi flyter in och sedan snabbt ut ur igen för att fylla tomrummen mellan vardagens tristess. En vardagslyx som endast den rika och ickeutbrända personen har råd med. De som inte nöjer sig med att scrolla instagram eller att häva i sig en halvkass sunk-öl utan vill få ut mer av livet. Men det är också något annat. Visst, vi sitter runt matborden och pratar om senaste Tarantino, om Södermalms godaste dumplings och om Liv Strömqvists nya bok. Men det som vi fastnar för på riktigt är inte det som traditionellt klassas som nöje, det är snarare parallellerna vi kan dra mellan våra egna liv och Livs kärleksteorier.
Det gör ont i mig när varje vinkväll börjar i diskussioner om substantiella ämnen men ändå slutar i att vi timme efter timme, pratar om det vi egentligen vill prata minst om. Er. Snubbar, killar och män. Om tinderkonversationerna, fegisarna som raderar deras bootycallförsök på dm. Om han som sätter på ”Guy who eats hot chilli” på Youtube när man tagit en taxi hem till honom 05.14. Vi pratar om feminismens misslyckande försök till sexuell frigörelse. Emotionellt ansvar, självhatiskt självansvar, bortgångna (Aka nykära) vänner, mammor som hatälskar att man använder dagen efter piller som preventivmedel och pappor man vill ligga med.
Vi pratar om det äckliga och ljuva ord vid namnet kärlek.
Efter tjugo år av empirisk forskning vet jag att detta är det enda outforskade nöjesämnet som Nöjesguiden inte guidar oss i. Ingen guidar en i det. I alla fall inte på riktigt. Den mest uppslukande aspekten av livet som allt för sällan behandlas på ett betydande sätt. Därav att samma konversation om kärlek, makt och relationer diskuteras om och om igen. Mellan Karin och Ann-Charlotte i kassan på Ica, mellan Chloe Schuterman-tonåringarna på NK, mellan mig och mina vänner.
För att en guide ska vara heltäckande måste den ta hänsyn till libidon som gör oss till slavar under biologin. Speciellt i en så ensam stad som Stockholm där självständigheten och individualismen gör oss till sexuellt frustrerade själar som alla lider av commitment issues. Alla singlar som letar, letar bara på natten för man vill ju hålla alla dörrar öppna och vem vet egentligen när det är dags att låta den rätta komma in? Frustrerade och förvirrade som vi är i denna kärleksdjungel gör detta till vår tids största riktiga hot. Därför tänker jag ägna mig åt det som jag ser som mitt stora kall i livet. Ta reda på:
- Varför vi blir kära? (För! Vi! Är! Slavar! under biologin utan självbehärskning)
- Varför vi inte blir kära? (För vi ser på kärlek som en konsumtionsvara)
- Vad som avgör vem vi blir kär i? (D bara den som är minst ful i rummet)
- Vad kärlek gör med oss? (haha skjut mig)
- Om det är möjligt att leva i ett samhälle som är beroende av att individer blir kära, utan att bli utsatt för misogyni (De e de inte)
- Samt om meningen med livet bara är reproduktion (…ja?)
Det blir referenser till Eva Illouz, Carl Von Linné och några Ted-talks jag sett. En hel del ogrundade resonemang om man kan ligga sig från sina fördomar om killar från andra samhällsklasser. Om man borde dejta någon som ser höger ut men egentligen är vänster eller tvärt om. Jag kommer även argumentera för att man visst det ska ”shit where you eat” (för om man inte har någon sexuell spänning på ens arbetsplats lär man bli totalt alienerad och kan råka bli kommunist.) Samt lansera ”10 frågor om Greta Thunberg som avgör om han är en keeper.” Jag kommer helt enkelt med hjälp av folk jag- känner, träffar, pratar med, ligger med, försöka knäcka the Theory of love. Ett livslångt projekt som kommer göra en galen. Kul.
Det kommer säkert bli halvintressant, halvkul och helplagiat. Om inte annat ser jag det hela som en samhällstjänst för att förebygga för liknande personer som mig att drunkna i sina tankar, för att göra planeten till en lyckligare plats och nöjesguiden lite mer komplett.
