Kenza:
Kenza visar upp studentklänningar från Gina Tricot och skriver samtidigt om sin egen student och hur hon inte kan fatta att det var 8 år sedan.
Det fick mig att börja räkna på fingrarna för att komma fram till hur längesedan det var som JAG tog studenten men jag slutade när jag avverkat både händerna och en fot. 🙂
Det är så mycket som jag inte känner igen från Kenzas inlägg – beror det på ålder eller är det bara olika beroende på var i Sverige man kommer ifrån?
– Vi hade inte mösspåtagning och inte heller våra namn på mössorna.
– Vi hade inte studentflak – däremot åkte man från ”utspringet” och vårt lilla tåg ner till Badhusparken i olika fordon. Vi åkte häst och vagn – till och med i Nybros enda rondell. =)
– Vi hade inte heller några studentskivor utan bara mottagning hemma och sen gemensam fest på kvällen och bal på Kalmar slott dagen efter.
Ett sällsynt kort på min annars så blyga pappa. =)
Men fan vad kul det var!
Studenten är verkligen ett minne för livet, eller herregud! Hela gymnasietiden är ett minne för livet och en av de bästa tiderna i mitt liv!
Den blonda tjejen jag pixlat här ovan var min allra bästa vän på gymnasietiden och trots att vi gled ifrån varandra när jag bodde i USA så har vi hittat tillbaka till varandra nu och vi sågs faktiskt när jag var nere i Småland över påsk för en fika tillsammans med en tredje vapendragare.
Det enda som inte blev precis som jag hade tänkt mig var att jag aldrig fick min stora gymnasie-kärlek.
Han var av någon anledning skiträdd för min pappa och hade fått för sig att han var med i någon typ av maffia och skulle plantera ett hästhuvud i hans säng om han involverade sig med hans dotter. (Ska tilläggas att mina föräldrar vid den här tiden var skilda och jag bodde själv med min pappa.)
Men min pappa? Är han något att vara rädd för?
Han ser ju helt harmlös ut här uppe på bilderna, tycker ni inte?
Men åh, vad jag älskade den pojken. Jag minns det fortfarande när han höll mig i handen och följde mig hem efter studentfesten. Jag skulle flytta till USA några veckor senare och vi visste att allt skulle ta slut där och då. Och inte ens då vågade han följa med mig upp utan kysste mig i trappuppgången – allt med ena ögat öppet vid en händelse att den farliga pappan skulle dyka upp.
Haha! Stackarn! Så ung och så rädd.
Hur var er gymnasietid och student? Härlig, spännande, vacker, skitkul eller mest bara tragisk, ensam och ledsam?
Min gymnasietid var fantastisk men grundskolan – den vill jag helst bara glömma.
Jag flög helikopter på min student 😀 Jag hade lätt det häftigaste studentåket, svårt att slå det enligt mig 😉
På grund av att jag blev utsatt för mobbning under hela min grundskoletid hade jag så dåliga betyg att jag inte tog mig in på någon linje på gymnasiet som jag ville gå på. Ville verkligen att gymnasiet skulle bli min ”revansch” men så blev det alltså inte..
Så jag jobbade under i princip hela min gymnasietid och bara väntade på att fylla 18 så jag kunde plugga på Komvux. Så ingen traditionsenligt studentfirande för mig.
Kan tillägga att det gick bra för mig ändå 🙂
Maria, så otroligt tråkigt att läsa, gymnasiet kan vara livets revansch men även inte. Vart i sverige bor du? Jag firar gärna din student i efterhand, champangfrulle, utspring och åka flak 🙂
Men åh vad fint. Jag också!
Men gulle dig! ❤😊 Jag hade faktiskt en äldre kompis som bjöd med mig på hennes flak, så det har jag i alla fall fått uppleva 😉
Var extremt skoltrött och skolkade stora delar av gymnasiet. Sen så förstod jag aldrig hypen kring att ta studenten (gör fortfarande inte). Jag tycker inte att det är någon större bedrift att klara av gymnasiet (OBS att vissa måste kämpa väldigt mycket och såklart ska vara stolta att de klarat gymnasiet!), så att man skulle fira så mycket och att det var en stor grej var så konstigt. Jag avskyr att ha på mig klänning och bar endast vitt på grund av påtryckningar från vänner och familj. Hade en mottagning på kvällen för släkt för att mina föräldrar ville ha det, jag var väldigt ointresserad och var väl social nån timme innan jag satte mig i mitt rum resten av kvällen. Låter säkert bitter men har aldrig gillat stora firanden + jag tyckte inte att jag hade så mycket att fira iom att jag hade dåliga betyg och tyckte att gå ut gymnasiet var en småsak.
Jag tyckte gymnasietiden var kul i det stora hela. Trivdes verkligen inte på högstadiet, men på gymnasiet träffade jag nya kompisar som delade mina intressen mer. Vi skolkade mycket, satt på klassiska café String, letade fynd på second hand och köpte skivor. Fick bra betyg ändå. Glad att jag inte går på gymnasiet idag, känns hårdare! Plus att närvaro redovisas i betygen?
Tog studenten 2002 och det var ingen jättestor grej för mig. Ingen i klassen orkade styra upp nån studentskiva, men skolan hade nån form av fest på kvällen och det var det mottagning för närmast sörjande hemma tidigare på dagen. Ingen bal.
Jag åkte öppen raggarbil tillsammans med mina då två bästa vänner och sedan var det fest på kvällen. Jag hade mens på min student så på kortet som togs ihop med klassen ser jag dör ut och på festen drack jag läsk för åt starka värktabletter. Efter studenten kom verkligheten ikapp mig och jag brast ut i tårar och hade ingen aning om hur livet skulle bli för mig. Var rädd att framtiden aldrig skulle komma och det känns fortfarande så men jag är åtminstone starkare nu 11 år senare.
Min gymnasie tid var hemsk, jag var svårt psykiskt sjuk men det var inte riktigt någon som insåg det så jag fick aldrig någon hjälp (nu har jag mycket hjälp från många håll och allt är mycket enklare) och jag gick faktiskt aldrig klart skolan så ingen student för mig. Ibland gör det mig ledsen att tänka på allt jag missade för jag var sjuk, men för det mesta är jag bara glad att jag faktiskt överlevde haha.
❤
Vad du skriver bra Camilla☺️
Jag vart kalasfull på champagnefrukosten (i mitt fall var det en Jägermeisterfrukost 🤔). Hela dagen är fan lite suddig men de var ju 10 år sedan haha… kommer ihåg att jag skulle äta på restaurang med familj men fick avboka då jag redan kl 12 var bakis och var tvungen att gå hem och sova innan kvällsfestandet. Ska nog påpeka att jag hade problem med alkohol under denna tid och ett år efter studenten kraschade mitt liv och har nu varit nykter i nästan 6 år :). Åkte inte flak heller pga liten klass som inte ville lägga massa pengar på det, och flak var fan varför jag gick i gymnasiet.. hade peppat sönder i 4 år sen ba nä haha men gymnasietiden var nog mina bästa och värsta skolår (högstadiet var värst dock, verkar vara så för många) saknar att gå i skolan lite! Mest pga alltid ha någon att hänga med, var aldrig nå duktig med själva skolarbetet 😉
Bra kämpat med nykterheten, hoppas att du är stolt! 😀
Oja! Märkte hur mycket alkohol det är i sociala sammanhang när jag slutade men lyckades motstå och still going strong 😄
Gymnasiet innebar slutet på 9 års mobbing och utfrysning i grundskolan och att jag äntligen fick läsa det jag ville och inte det skolan/lärarna/lagen ansåg. Någon vänskap blev det inte men jag sysselsatte mig desto mer med att jobba extra, plugga som en idiot, elevråd och skyddsombud. Att ta studenten var förenat med ångest eftersom där det då återigen syns vem som är populär (så mycket blommor å annat skit i band att nacken nästan går av) men även glädje för att jag nu äntligen fick jobba med det jag velat sedan årskurs 4 🙂
Blir 18 år sen i år som studenten togs och är riktigt glad att jag inte behöver göra det nu då jag tycker att skolvärlden och samhället i sig verkar så otroligt mycket tuffare.
Vi hade balen en helg någon eller ett par veckor innan studenten. Efter utspring på studenten gick i ner till torget för tal av rektorn och sedan vi hade studentflak vi åkte runt, runt i den lilla, lilla staden på. Efter mottagning med släkten var det studentfest skolan anordna. I samma värdshus som vi hade haft balen i. Väldigt kul dag vill jag minnas! Sjukt bara att det är 8år sen 🙈
/fellow smålänning
Vetlanda? Precis så hade jag för 11 år sedan.
Ja det där låter precis som Vetlanda? 😊
Synd att värdshuset kursat! Nu ska balen vara i Sapa Arena…
// Tog studenten för 7 år sen
Jag söp så hårt så jag fick åka ambulans hem från studentmiddagen. Det enda minnet jag har från studenten är att en ambulansvårdare bar in mig i mina föräldrars dusch med studentklänningen på.
Värsta tiden i mitt liv.
Jag var så mobbad och utfryst jag funderade att ta livet av mig.
De ”coola” skrek öknamn efter mig och kastade saker på mig, spottade i mitt hår, knuffade mig in i skåp, låste in mig på toaletter, skrev med svart spritpenna på mitt skåp, skrattade åt mig högt när de gick förbi och pekade, trakasserade mig på Lunarstorm osv osv med mer grövre saker jag inte vill skriva ut.
Varför var jag mobbad? Åh annorlunda ut, lite kurvigare i kroppen och hade MVG i alla ämnen, så jag var ju en ”töntig nörd” också.
Under gymnasietiden fick jag höra ”du kan lika gärna ta livet av dig för det är ingen som kommer sakna dig ändå!”
Skolan visste om mobbningen, men vad ska man göra i en stad med bara ett gymnasium? Gick ju inte byta skola.
Det är 11 år sedan jag tog studenten och jag lever fortfarande i kraftig ångest och klarar inte av att känna mig älskad av andra människor och har i 11 år levt i depression och ätstörningar.
Varje år när jag ser studenter som åker flak bryter jag ihop och blir hysteriskt ledsen när jag ser hur glada de är, eller när någon pratar om hur de saknar gymnasietiden.
Jag sörjer att jag inte fick vara glad/lycklig den tiden i mitt liv, det känns som ett stort hål i hjärtat jag inte vet hur jag ska läka.
Jag önskar att de som mobbar kunde tänka ett jävla varv till att man kan förstöra någons liv som de håller på!
11 jävla år och jag kan fortfarande inte lita på människor eller släppa någon nära mig av rädsla att bli skadad.
Fan.
Helt sjukt att människor kan bete sig sådär mot andra, det gör mig så ledsen att höra. Otroligt sorgligt att det fortfarande påverkar dig, men samtidigt så förstår jag såklart varför det gör det. Du är stark som tog dig igenom det och du kommer fortsätta att gå framåt! Också starkt att prata om det, jag hoppas att folk som inte inser att sånt här händer kan läsa det här och hur det har påverkat dig, och se till att de lär sina barn att inte göra såhär mot andra.
All kärlek till dig! Hoppas texten gick att förstå bra 🙂
Sofia lovar att ju mer åren går o du kanske pratar om det får du det bättre. jag utsatt för sexuella övergrepp o det tog tid o må bättre. Stor kram till dej. Finns massa människor som kommer älska dej för precis den du är. 😉😉❤
❤
Kenzas sista bild med hatten på ser på pricken ut som mig! Lite läskigt.
Hade det bra i skolan. När man ser bilder saknar man det men annars skönt o inte gå i skolan. Men det är ju en speciell känsla ungdomsåren. Jag var mer sorgfri. Önskar jag hade det självförtroende då som jag har nu. Ja gud vad tiden går men det ok. Men nog har för många tillvaron blivit mer stressande. Livserfarenhet har man fått sånt är livet.
Jag hatade gymnasiet, var den värsta tiden i mitt liv. Är så glad att den tiden är över.
Min student blev något misslyckad.
En klasskompis skulle hämta upp mig med bil, borde anat oråd då hon alltid kom försent. Mycket riktigt, hon kom så sent så vi kom till champagnefrukosten då det var dags att åka till skolan. Väl i skolan så skulle vi bara smygdricka lite på en toalett… missar att hela klassen går och tar fotot så vi finns inte med på den bilden.
Avslutar kvällen med att stuka foten och hångla med fel kille.
Jag relaterar… Min klasskamrat hämtade också upp mig försent och jag missa också gruppfotot dom tog i klassrummet för jag skyndade mig att smygdricka på toan med en annan klasskamrat innan vi gick in till klassrummet. Låter astöntigt men jag är/var så himla ledsen att jag inte är med på bilden för älskade min klass och alla ser så glada ut och så är en själv inte med på den :)) Kan förutom detta också tillägga att jag natten innan behövde dela rum med min lillebror och han snarakde så jävla högt att jag inte kunde sova, så det sluta med att jag gick ut och la mig på soffan och FÖRSOV mig för jag vart så jävla trött 🙁 Så jag kom till skolan med två olika sorters lösögonenfransar och fult ofixat hår under studenthatten.
Egentligen gick jag inte ut gymnasiet men tog studenten då. Jag vet att det finns debatter om varför ska man fira studenten när man inte har slutbetyg? Jag skolkade massor och var så fruktansvärt skoltrött eftersom jag led av dyslexi men hade inte fått någon diagnos då. För mig var det en befrielse att ta studenten trots inget slutbetyg. Jag skulle aldrig gå mer i skolan, det var inget för mig kände jag då. Skulle bara jobba i framtiden. Är ändå glad att jag firade studenten 😊 nu pluggar jag upp betygen och sökt till högskolan/ universitet med bättre föresättningar än jag hade då ( fått diagnosen på papper) 8års jag tog studenten också, tiden går ruskigt fort. Det lilla jag var i skolan vad jag skit kul. Träffade mina närmaste vänner under den tiden och min pojkvän. Men det tog flera år efter studenten innan det hände något med oss. Idag har vi barn. Tänk hur det kunde bli. På den tiden brydde vi verkligen om varandra. Hade någon frågat oss då att vi skulle bli ett par efter gymnasiet så hade vi antagligen dött och trodde det måste vara ett skämt 😁
Oj vad ledsen jag blir att se att så många har dåliga erfarenheter av gymnasiet och studenten. Jag trivdes jättebra hela skoltiden, jag hade många kompisar och hade ett galet studentfirande! Jag tog studenten 2006. Vi hade mösspåtagning (mössa med namn och klassnamn) med champagnefrukost innan och fest efter, jag var på över 20 studentskivor med olika teman mellan april och juni (japp flera stycken i veckan), där jag växte upp hade vi inte klasskivor utan kompisar gick ihop och hade egna skivor (som gäst betalade man mellan 100-350kr i kuvertkostand), därav så många fester.
Detsamma gällde flak, jag och 7 kompisar från samma skola körde flak och hela skolan hade väl totalt runt 20 flak som stod utanför utspringet på skolparkeringen och dundrade ’Boten Anna’ (min studentlåt, åh nostalgi!) medan vi sprutade öl på varandra och dansade. Sen körde alla flak samma slinga i området så man kunde byta flak om man ville och ha gemensamma badpauser och kasta vattenballonger på varandra.
Sen studentmottagning (ja jag var full efter flaket, hånglade med en kompis framför min släkt och var nog allmänt högljud och kalasglad) och sen studentfest. Det var även 2 andra gymnasieskolor i samma område där jag hade kompisar så förutom mitt egna flak och studentmottagning var jag på 2 andra samma år.
Snacka om att jag var alkoholpluffsig efter den våren, men lycklig och tacksam över att jag haft turen att ha en bra skolgång och härliga kompisar!
Tog också studenten 2006. Boren Anna var riktigt poppis på flaket, oj vad vi skrek oss hesa Haha 😂
Boten*
Haha älska boten Anna! Jag måste lyssna på den nu och köra en liten nostalgitripp tillbaka till den tiden.
Haha så mycket hatkärlek till den låten! Tog också studenten -06 och heter Anna.
Wiho vad pepp! Tar studenten nu i år 😇🤗🎉
Jag älskade högstadiet men nu i efterhand inser jag att jag bara va en pårökt liten bitch som bara jiddrade (Var otrevlig som fan och kämpade med min oupptäkta ADHD). Gav mig aldrig på nån specifik men om man kan mobba alla i en klass utom the bff så är man fan inte trevlig. Jag skäms.
Du låter söt ändå. Puss.
Jag hoppas att mina döttrar får en helt annan skolgång än den jag fick. Grundskolan var hemsk, från första klass till 9:an grät jag varje morgon över att behöva ens gå dit och genomlida ännu en dag. När gymnasiet började så fick jag äntligen ”bestämma själv” och valde då att skolka mig igenom hela gymnasiet. Sista terminen i trean satte jag inte ens min fot i skolan (men fick ändå ta studenten). Själva studentdagen skippade jag också, hade ingen relation till någon i min klass och inga betyg att skryta om, så det hade känts märkligt att stå och hoppa på ett flak. Min mamma ville ge mig ett studentfirande ändå, så det blev ett studentplakat och en god middag hemma hon henne. I efterhand önskar jag verkligen att jag hade skött gymnasiet… Och stått och hoppat på det där flaket. Nu är min uppgift att se till att mina barn får uppleva det istället, och att dom sen kan se tillbaka på sin skolgång och sin student som något positivt och fint.
Gymnasiet var skit, inga vänner kvar därifrån, jag gick varje skoldag dit nervös. Det enda värdefulla var okej betyg för att komma in på universitetet. Studentdagen var en tråkig dag med fyllon till klass”kompisar” och så kallat firande med min menlösa familj.
Äntligen vuxen, äntligen fri! <3
Tyckte bra om gymnasiet. Hade fint tjejgäng och en bra klass med fin sammanhållning. Studenten var lite över-hypad dock. Minns att man fick välja själv vad man skulle skriva på mössan. Tror jag skrev programmet jag gick, året vi gick ut och vår klass? Tror inte jag skrev mitt namn. Vi hade champagnefrukost, åkte flak, hade mottagning hemma och sen gemensam studentfest på en lokal klubb (det var krystat och trist och jag längtade mest hem). Alla hade så stora mottagningar med släkt och presenter så jag minns att jag tyckte det var lite skämmigt att min familj inte riktigt tog det på lika stort allvar. Nu i efterhand bryr jag mig inte om det men minns att jag tyckte det var jobbigt just då. Umgås fortfarande med en del vänner från den tiden och en del av oss flyttade t.o.m utomlands tillsammans och pluggade vidare ihop.
Även om jag nog ser på högstadietiden som den roligaste skoltiden så hade jag en fin tid i gymnasiet, eller iallafall efter första terminen i 1an. (Min kompis sen 4am som gick i samma klass som mig frös ut mig totalt utan anledning och försökte få alla andra att göra samma sak). Vi var ett tjejgäng på 6 tjejer som hade otroligt mycket kul tillsammans.
Studenten var fantastisk, hade dock feber och det ösregnade hela dagen men vi hade champagnefrukost på morgonen (stod mitt namn, skola och program på min mössa) innan vi gick till skolan, hade utspring och åkte flak (vad vi skrattade åt alla andra som inte hade tak på sitt flak ”för det var fult” som sedan fick stå med vatten upp till knäna i princip). Mottagning hemma innan jag åkte in til stan igen för utgång där min bästa kompis söp ner sig totalt. Så fina minnen. (Låter ironisk men är verkligen inte det)
Min student var underbar! Förutom en sak. Det var nämligen så att jag hade en kontakt för studentflak genom min pappa som jag så småningom berättade för klassen. Jag var varken populär eller speciellt social med någon av mina klasskamrater (umgicks med kompisar från andra klasser) men kände ändå att jag kunde bidra med det. Det skulle jag ALDRIG gjort. För det första så envisades mina klasskamrater med att ha ett förbannat stort ljudsystem på flaket, vars ägare var extremt rädd om. Dessutom skulle det kosta skjortan. Det här jävla (ursäkta språket) ljudsystemet skulle behövas hämtas på morgonen på studentdagen, enligt ägaren. Något annat gick han inte med på. Mina klasskompisar envisades promt med att det skulle gå att lösa. Hon som hade kontakt med ägaren till ljudsystemet la över allt ansvar på mig. Hon tyckte hon hade gjort nog. Efter en massa klassmöten och diskussioner så löste det sig. Det var så illa vid en tidpunkt att min kontakt för studentflak var nära att skita i allt.
Dock så uppstod problem även efter vår student. Som sagt, jag var varken speciellt populär i klassen eller nära vän med någon av mina klasskamrater, och tydligen så tyckte de att jag ensam skulle städa flaket och frakta ut det enorma ljudsystemet till dess ägare. Det som hände därefter har jag fortfarande ångest för. Min underbart snälla pappa – som redan hade ställt upp genom att lugna ner ägaren till flaket då vår klass var helt inkompetent när det gällde att hitta andra, fungerande lösningar – städade OCH fraktade ut flaket på egen hand. Han gjorde det dels för att han kände sig tvungen att kunna ge tillbaka flaket till sin bekant samt för att han och jag bara ville ha det överstökat, utan min vetskap. Att min pappa behövde städa upp ett stökigt flak efter en lika stökig gymnasieklass känns så orättvist och skämmigt. Jag är tacksam, men det var absolut inte mening att han skulle göra det.
Ingen i min klass hörde av sig och frågade om jag behövde hjälp. Tjejen som ansvarade över ljudsystemet var helt likgiltig och sa bara ”jaha” när jag ringde henne för att berätta att min pappa löst alla våra problem. Jag önskar än idag att jag bara lämnat ljudsystemet där på parkeringen, och låtit henne ta skulden. Det var hennes ansvar.
Hela den här händelsen var ett jävla kaos från början till slut, det var så illa att jag sa till min två år yngre brorsa att inte ta ansvar för NÅGOT under studenten. Efter studentdagen är det fullkomligt omöjligt att få någon att hjälpa till med något.
Ett ganska långt inlägg(?), men behövde få ut mig det här!
Ok, ett väldigt långt inlägg.
💜
Jag är nog ungefär lika gammal som Camilla! Vi hade inte heller namn på studentmössa eller flak. Gemensam champagnefrukost med klassen, hela skolan samlade i aulan innan en klass i taget sprang ut. Därefter hade varje familj fixat transport hem, ju galnare desto bättre! Mottagning hemma innan gemensam fest för skolan på kvällen! Hade en ok högstadietid men mina kompisar blev punkare och jag hängde på fast det inte var nåt för mig… Gymnasiet blev så mycket bättre, hade det superbra! Pluggade sedan vidare till lärare och trivdes ännu bättre! Nu gift och har två barn och vill aldrig bli yngre igen, trivs så bra som det är!
Hade inte varit med så mkt sista året. Gick dit utan att vara uppklädd eller med mössa, blev redlöst full, promenixade ut och mötte min dåvarande pojkvän. Drack på kompisars fester och liftade hem. Helt ok dag.
Hmm blev våldtagen så kunde inte ens gå klart grundskolan, min största dröm när jag var yngre var att få gå på balen och få ta studenten som alla mina vänner.
Vill kunna vrida tillbaka tiden och kunna uppleva en normal tid som ungdom.
❤
Stackars barn 😢
Åh, vad jag önskar att jag kunde dela din glädje för studenten och gymnasiet. Jag minns bara ångest, utanförskap och skam. Vid gymnasiestart, led jag av ätstörningar vägde ca 47 kg. Var social, men kände mig ganska utanför, då mina närmsta vänner valt andra skolor. Fick några fina vänner men vi bytte inriktning i tvåan och splittrades.
I tvåan så började jag äta igen och gick upp 50 kg på ett år. Vilken skam och jäkla ångest. Glåporden haglade i början. Vet nu i efterhand att jag fick tre hormonstörningar ( äggstockar, binjurar, sköldkörtel). Gömde mig i folktomma korridor, skolkade för att undvika överfulla bussar hem. Ingen förstod att jag var sjuk. Föräldrar, lärare eller skolkamrater. Alla bara snackade skit bakom ryggen och skrattade. Undvek mig.
Studenten var ångest, med allt vad den innebar. Hade alltid stora svarta kläder, men var nu tvungen att ha vita kläder. Valde en vit, stor och tjock kofta (trots 25 grader) över en vit långklänning.
Min räddning under dessa år, var musiken. Stod och sjöng timvis i mitt rum, till låtar som berörde mig. Grät lite. En månad innan studenten bestämde jag mig för att sjunga på avslutningen. Vet inte varför, bara gjorde det. Första gången jag blev kompad och över huvud taget sjöng för NÅGON var alltså på min sista skolavslutning inför typ 1500 pers.
Leann Rimes – Please remember, sjöng jag.
Var väl min revansch på något sätt. Skäms över mig själv även om jag är stolt över att jag faktiskt vågade. Då blev plötsligt skolkamrater och lärare chockade över att jag kunde sjunga och tyckte att vi skulle spelat in cd-skivor när jag sjöng, som minne. Varför har du inte berättat att du kan sjunga så bra? Ville säga att det skulle du skulle veta att jag sjöng om du brytt dig om mig tidigare. Gjorde inte det förstås. Log bara och sade tack, tack.
Skönt att det är över, även om jag mentalt lever kvar i den tiden. Gömmer mig fortfarande.
Får ångest av att tänka på min gymnasietid.
Hela grundskolan hade jag haft en härlig tid med mycket idrottande och härligt kompisgäng, gick ut 9an med MVG i allt. Valde det gymnasium som var svårast att komma in på (tyckte det var coolt då) och såg så fram emot kommande 3 åren.
Nej blev inte alls som jag tänkt mig. Hittade aldrig rätt bland olika gängen, försökte passa in genom att festa..pluggade som en dåre men fick aldrig högsta betyg, tappade modet helt. Blev utfryst och retad (på ett subtilt sätt), fick ätstörning och panikångest. Höll ändå skenet uppe så min familj förstod inte hur illa det var.
När jag tog studenten kände jag ”yes jag är fri!”. Inga vänner från den tiden. Fick min ”revansch” på universitetet sen 😊
Haha studenten.. Blev stupfull på champangefrukosten, vi gick till skolan när vi skulle ta bilder var jag så full, att fotografen tröttnade och skrek att jag skulle lunga ner mig.. 😅 Väl i Kyrkan så satt jag och tjoade och klappde händer, bad de som sjöng om autograf. Ja herregud så full jag var..
Senare på festen så dansade jag på scenen heeela tiden. På väg hem stannar jag och killen jag dejtade för att ha sex på gräset vid vattnet. Gräsfläckarna på den klänningen gick aldrig bort. Killen är min Sambo idag 5år senare och vi har två håriga kattbebisar tillsammans ❤
Haha älskar att killen o du är sambor idag! Fint ❤️
Jag har någon sorts sociala problem så jag vågade inte gå på balen i nian och absolut inte på nån student i gymnasiet (där var även utfrysning från min själsfrände, ätstörningar, sabbatsår, isolering och annat inblandat). Önskar så innerligt att jag hade varit normal. Mina föräldrar kunde skryta om mina bra betyg åtminstone, yay.
En vecka innan gymnasiet gjorde min pojkvän slut. Jag var så himla nervös att börja på en ny skola, i en ny stad och att jag bara kände en tjej i min nya klass. Fick dock världens bästa klass som skolan valde att splittra när vi skulle börja tvåan. Mina föräldrar skiljde sig även när jag gick i ettan.
Jag mådde väldigt dåligt, drack mycket alkohol och skadade mig själv på mer än ett sätt. Var så skoltrött och fick väldigt dåliga betyg.
Jag tyckte att en vanlig spontan utekväll var jävligt mycket roligare än både bal och student. Min pappa ville inte fira min student då festen var hos min mamma och det gör mig fortfarande så himla ledsen.
Jag hatar skolan. Har alltid gjort. Så glad att jag slipper skiten.
Men jag hade ändå en så jävla rolig gymnasietid. Träffade mina två bästisar. Dom är mina närmsta så här 8 år efter studenten.
Vi hade som du Camilla. Antar att du och jag kan säga att vi är relativt gamla 🙂
Gymnasiet var trist, studenten var trist men skönt o slippa skolan. Skulle upp 5 dagen efter studenten för o tävla – roligare! :))
Sjungom! Inte sjung om! Samma (något ålderdomliga) verbform som ”Låtom oss …” Hade hoppats att inte vara ensam om att kommentera detta men tydligen…
Så rädd var jag inte för din far, snarare rädd om det vi hade. Jag hade önskat vårda det för tid framöver, men tid var något du och jag inte hade, eller för den delen kunde få. Du ville och kände dig tvingad bort, jag tvingad att stanna. Den dagen du for dog en bit av mig. Men det var då och nu är nu.
Visste inte att du kände så. Just då tänkte jag det som att det var jag som kände och du som drog. Men lugn, allt är glömt (eller är det?)
När kommer du och hämtar mig i en grön Skoda med flak?
Gymnasiet var mest bara ångest, försök att passa in / totalt skita i att passa in om vartannat, massor av skolk och sömnproblem. Blameade mig själv för att jag inte klarade av att vara som alla andra men uppväxt i en traumatisk hemmiljö med konstant hot om våld, en våldtäkt vid 15 och att några år senare se en människa dö framför mina ögon var svårt att inte tänka på. Tog mig igenom gymnasiet tillslut, det tog ett extra år men jag klarade det.
Var dock aldrig inbjuden til champangefrukosten alla andra treor hade varit på, om de glömde mig eller valde bort mig får jag aldrig veta.. Och min familj vägrade fira mig eftersom jag inte fick slutbetyg en gång och det vart inget flak. Så min student var typ inte en student? Året efter sket jag i det där med flak och foton o allt och firade i en park med nyfunna vänner – jordgubbar och vin och skratt.
Men gymnasiet hade jag gärna glömt…
Jag hade sån sjukt bra gymnasietid. Gick på ett heeelt fantastiskt gymnasium, fick asmånga nya vänner. (Kände 1 sen innan) Träffade dessutom min pojkvän som jag nu varit tillsammans med i tre år och fick otroligt mycket att skriva på mitt CV. Jag tog studenten i våras. Vi hade mösspåtagning i slutet på maj i skolan då hade vi också studentkarnevalen och åkte flak med olika teman. Vi hade pyjamasparty. Skolan bjöd på stydentmiddag två dagar innan studenten där lärarna höll ett tal till varje elev (vi var typ 35 avgångselever) och vi fick trerätters middag. På studentmorgonen bjöd skolan på champagnefrukost och sen en jättefin ceremoni där alla släkt och vänner fick medverka. Sen gick vi genom stan med alla andra gymnasier med plakat och rosor som man fick efter vägen. Väl framme hämtades jag upp i en fin bil och sen bar det av hemåt för att möta hela familjen och vännerna på studentmottagning. Dagen efter var det bal. Sjukt bra!