Annons
Annons
3:54 21 Jun 2016

Har inte gjort en ordentlig google search på mig själv på hundra år. Igår var det dags! Varsågoda för en drös gamla, fruktansvärda bilder av mig och mitt sen-pubertala hår.

Hur fullständigt skitsöt är inte Bob, förresten? Ska börja ha med henne i alla mina videos. Clickbait. Catbait, typ.

tacohej

6:40 20 Jun 2016

Okej allihopa!!! Det är dags igen! Är ni redo! Spänn fast er! Det är på tiden att vården misstror Clara Henry på nytt! Nuuuuuuu KÖR VIIII!

WIN_20160620_18_36_16_Pro

Detta skrev jag för drygt ett halvår sedan (om att jag har ca 0% förtroende för vården, att jag konstant blir misstrodd och hemskickad med ett ”det är helt normalt”). Läs först om ni vill, för att fatta hur hundraprocentigt färdig jag känner mig med läkarbesök.

Background story: idag är det 14 dagar sedan jag började ha rejält ont i halsen. Svullna mandlar, svidande hals, svårt att svälja. Inga andra förkyldningssymtom men låg hemma förra onsdagen, helt däckad i vad jag tror vad feber. Trodde att det skulle gå över med te och halstabletter men efter 14 dagar från första ont-dagen har det bara blivit värre. Gick till apoteket igår, söndag, för att handla vad de nu kunde ha för smärtlindrande och blev rekommenderad att gå till min vårdcentral. Ringde 1177 när jag kom hem och fick samma råd.

WIN_20160620_18_36_41_Pro

Så eftersom jag har ett jobb som går ut på att prata, som jag bara kan sjukanmäla mig ifrån om rösten typ skulle försvinna helt eftersom radioprogrammet heter som jag, och det stundtals gör rätt ont att prata, bestämde jag mig igår för att gå till läkaren. Min vårdcentral har inte telefontid på söndagar så jag bokade tid via 1177. Fyllde i vad jag hade problem med, valde vilka tider jag helst vill gå på och skickade iväg. Lovades svar inom 3 dagar. Superenkelt.

Idag fick jag svar: ”Tyvärr kan vi inte erbjuda dig tid eftersom vi behöver kompletterande uppgifter om anledningen till ditt önskade besök.” Det var allt. Rimliga saker som också hade kunnat stå med: dessa kompletterande uppgifter behöver vi! Hit vänder du dig för att skicka in dina kompletterande uppgifter! Men nä. Kunde inte ens vända på mailet. Vad härligt. Tack.

Ringer istället. Sitter som nummer 1 i telefonkö, i 55 minuter. Lägger på. Testar igen. Någon svarar. Alla tider för dagen är slut. Jaha, kan jag boka en tid till imorgon då? Inte? Okej. Tack.

Så eftersom jag är rädd att inte få någon tid imorgon heller, åker jag till närakuten direkt efter sändningen klockan 16. De öppnar tydligen klockan 17, så eftersom där redan står en man hamnar jag tvåa i kön. Vilket är tur, förstår jag i efterhand, för de fem första behöver inte boka tid. Annars krävs tidsbokning. För ett besök på akuten. Logiskt.

WIN_20160620_18_37_00_Pro

Det fylls sakta på med människor. Vi är långt fler än fem när vi börjar reda ut vem som har vilken plats i kön. Småpratar och kommer fram till att nästan alla är på akuten för att de nekats tid hos sin vårdcentral. Till slut blir klockan 17, vi kommer in, jag betalar 200 kronor, får vänta i tio minuter, och blir sedan visad in i ett rum. Där sitter jag i ganska exakt fyra minuter för att få höra ”jag ser inget fel” och ”ge det två veckor till och kom tillbaka om det inte går över”.

WIN_20160620_18_38_34_Pro

28 dagar ska jag alltså ha ont. 28 dagar. 14 är tydligen inte ont nog. Fick inte ta något test. Fick ingen medicin. Blev utskickad med ett ”jag kan inte göra något” och ett ”krya på dig”.

Alltså jag fattar hur svårt och skittufft det måste vara som läkare. Det måste vara ett så otroligt otacksamt jobb. Jag förstår det. Förlåt för att jag skriver såhär. Men jag blir så trött. Som skattebetalande medborgare i välfärdsstaten Sverige blir jag så oändligt trött på att mina läkarbesök alltid slutar såhär. Satte mig på bussen hem och var så jävla nära att börja böla, för detta betyder ju att jag kommer betala 200 kronor hos en ny mottagning imorgon, för att kanske få hjälp, men med risken att jag blir hemskickad igen. Och då är jag ju hyfsat rik ändå, mitt problem är ju frustrationen snarare än kostnaden. Tänk alla låginkomsttagare som drar sig för att söka vård för att de är rädda att bli nekade.

Vad ska jag göra? Utöver att äta fler Zyx om dagen än vad som står rekommenderat i bipackssedeln? Jag vet inte. Nu ska jag äta middag och hata allt. (Utom Bob. Jag älskar Bob. Bob förstår mig.)

tacohej

7:47 16 Jun 2016

HALLO

Fyra dagars radiosändning avklarad! Det har gått så himla bra. Helt sjukt egentligen, att det bara är fyra dagar som gått, det känns så mycket längre. Och precis lika sjukt att det är hela åtta timmar liveradio som bara… flutit på. Utan problem. Härliga gäster, fina lyssnare, roliga inslag. Och nu är jag radioskadad och har skapat en spellista med de bästa radiolåtarna just nu, för det räcker tydligen inte att höra dem tjugofyra gånger om dagen medan jag jobbar. Well.

Annars då? Tja, jag gick över 400 000 prenumeranter på youtube idag.

400k

Alltså kan vi diskutera detta!!!! (obs: lyssnar på Din tid kommer, Otto Knows-remixen, den med fågelkvitter, så jag är extra blödigt lycklig medan jag skriver detta)

Fyra hundra tusen. Definitivt inte unika personer, men ändå hyfsat många gånger som den där prenumerera-knappen blivit tryckt på. Jag som inte ens förberedd en 400k-video? Hehe. På den fronten är jag lika mycket noob som för fyra år sedan när jag gick över 1000 och ba ”jaha, det var ju trevligt”. Men trodde inte att det skulle gå så fort. Tänkte jag skulle få 400k typ… nästa år. Om det någonsin skulle hända, alltså.

Tänk hur youtube har förändrat mitt liv. Tänk vem jag varit om jag aldrig gjort videon om Apotekarne? Tänk vad jag gått miste om? Tänk vad internet kan göra?

Det är så surrealistiskt, när en tänker efter. Och jag tänker nog efter lite för sällan. Ibland måste jag tvinga mig själv att tänka alla dessa ”tänk om”. En tar allt för givet annars. Jag är så jävla tacksam för allt. Tacksam för att jag är 90-talist och en del av internetgenerationen, för att jag haft tillgång till kamera och dator, för att jag genom youtube fått förtroendet att göra TV, radio och en jävla bok, och mest av allt, för att NI FINNS. Som tittar, peppar, slår mig på fingrarna när jag klantar mig och stöttar mig genom tametusan exakt allt. Jag är så jävla tacksam att jag har er. Att vi har varann.

Får försöka hinna slänga ihop någon rolig video på ämnet. Har haft en idé, men den kräver planering och ett flygplan. Så den lär dröja. Och jag har redan gjort måndagens video, korkade jag, så kommer inte hinna slänga in något extra kul där. Ja, ja. Jag hittar på något. Det blir en överraskning.

Nu ska jag laga lite mat, snart kommer Melanie och Mariette och ska kvällsmysa med mig och Bob. Som mår bra, för övrigt, tackar som frågar, hon växer och är glad och biter på allt. KRAM PÅ ER.

tacohej

8:45 10 Jun 2016

Aaahhhhhh!!!*

*: Ljudet som kommer ur munnen på en som jobbat typ tio timmar om dagen sedan hon kom tillbaka från sin lediga vecka och dessutom råkade bli febrigt sjuk i onsdags vilket hon inte alls hade tid med.

Well, first of all. Det vi alla väntat på. Här är min katt:

image

Älskade Bob!!! Fy fan vad kär jag är i henne! Trots att hon håller mig vaken om nätterna för att korkade jag köpte nån leksak med fucking kattmynta i som gör henne helt dum i huvudet, trots att hon förstör mitt olivträd och äter upp bladen. Världens bästa varelse. Hon är så liten och fluffig och bobbig. Och hon jamar sött när jag kommer hem från jobbet, och sover bredvid mig i sängen.

image

Tänk ändå. Av alla år hon kommer leva, så är detta dag fem. FEM.

Herregud. Det är för bra.

Och annars då? På måndag börjar jag sända radio!!!

image

Varsågoda för bild på mig och producent-Karin när vi försökte se taggade ut på sista-arbetsdagen-innan-sändning men mest såg förskräckta ut.

Peg Parnevik gästar premiärprogrammet (P3 kl.14 på måndag! Radioapparat eller hemsida eller app eller podd!) så vi körde en låtsassändning idag. Gick jättebra. Känns så himla kul att få tjöta i radio igen.

Mer då? Hmm. Jo! Jag var på en inspelning idag.

image

För vad? Hemligt. Är någon förvånad? Nä. Men jag åt typ nio små kexchoklad. Det var inspelningen av en pilot (alltså ett testprogram) och en scen gick ut på att jag skulle äta kexchoklad. Och så skulle den tas om och om och om, och sedan om igen i en ny vinkel. Jag vill aldrig mer äta kexchoklad.

Så ja. Om detta blir av så kommer ni se mig i TV om typ två år. Yeah. Creddigt, eller hur. Älska tv-branschen.

NU ÄR DET HEEEEEEELG

image

10:51 3 Jun 2016

Gomorron!

Imorse hade jag en telefonintervju om das kleine nya radioprogram Clara Henry i P3 som börjar sändas om en vecka och en helg. Journalisten frågade hur många program vi ska sända. Jag svarade 50. Hon säger:

– Oj! Du kommer ju vara blekast i landet.

På skämt, såklart. Men ändå ilar ett sting av panik genom kroppen, för jag vet ju att hon har rätt, jag jobbar inomhus hela sommaren och ve den vite som fortfarande har ljus hy i augusti.

Jag har alltid varit blek. Vit-rosa hy, som blir knallröd i solen, som sedan utvecklar fräknar, som sedan blir vit igen. Har masskonsumerat brun utan sol de senaste åren för att ens orka stå ut med alla ”här, jämför din arm med min?” efter att alla andra pressat ohälsosamt många timmar i sträck på balkongen.

Jag vet att jag har svårt för att bli brun. Jag vet att solen gör mer skada än nytta för mitt pigment. Jag vet att jag definitivt är i riskzonen för hudcancer, med alla mina hundratals födelsemärken, och att SPF 50+ bör vara min bästa vän. Men ändå får jag fullkomlig panne av vetskapen att mina soltimmar i sommar är lika med noll. Jag vill också bli brun. En måste ju bli brun.

Varje år försöker jag intala mig att embracea mitt pigment. Det går bättre och bättre. I år tänker jag sitta där i min kvava radiostudio och sända Sveriges bästa radioprogram och tänka ”haha. Det är inte jag som får cancer. Suckers.

Hälsningar från skuggan.

image

PS. Följ @cissiwallin på instagram! Hon har postat flera inlägg om ämnet på sistone. Preachar nu henne för att göra saken mindre hetsig.

image

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons