Hej bloggen. Jag har varit hos tandläkaren. Det är synd om mig.

Tandsten har en tendens att älska mig. Det är ingen ömsesidig känsla, så en gång om året går jag och skrapar bort skiten hos tandläkaren. Har en ståltråd fastlimmad på insidan av tandraderna, som tydligen de flesta som haft räls får för att tänderna inte ska flytta sig tillbaka till sina ursprungslägen, och eftersom jag redan är prone för tandsten så gör ståltrådshelvetet inte saken bättre eftersom där hamnar massa skit under och runt om som är svinsvårt att få bort. Vilket leder till att jag får feta inflammationer i tandköttet och blöder som ett troll i käften av att bara typ tvätta ansiktet, och så vidare.

Hur som helst. I förra veckan tog vi bort tandsten i överkäken. Idag skrapade vi underkäken. JAG FICK BEDÖVNING. FÖR ATT TA BORT TANDSTEN. Förstår ni hur illa det är då? 

Nu har jag en bortdomnad underkäke. Kan inte känna min läpp. Och allt gör ont. Allt som jag inte har någon känsel i värker. Logiskt. Känns som när en varit hos specialtandläkare och spänt åt rälsen. Kan inte prata ordentligt och allt värker. Ni som har haft räls fattar. Det är synd om mig. 

Så jag har fått nålar stuckna i tandköttet både denna veckan och förra. Och så fick jag en nål stucken i örat också, för jag kunde helt enkelt inte få nog. Tog nämligen hål i örat i fredags:

Kristina var med. Jag höll henne i handen för jag trodde att hon skulle typ kräkas, eller åtminstone få någon form av sur uppstötning, när de körde nålen genom örsnibben. Hon överlevde. Jag med! Ni får se örat sen när det läkt ordentligt. 

Men jag tänkte berätta en annan grej också, som inte alls har med nålar att göra. Det hela börjar för sviiiinlänge sen. Snart fyra år sedan. Detta har jag redan bloggat om en gång, men risken att ni inte hängde med på den tiden är rätt stor, så vi tar den igen:
Jag målade naglarna imorse.

Jag: *skakar händerna i luften så att lacket ska torka*

Kimba: Blås på dem. Det går fortare då.

Jag: Åhh, önskar jag hade en sån liten plastapa som sitter och blåser på naglarna när man målat dem.

Pap (ropar): Christoffer!

Christoffer: Mm?

Pap: Kom hit. Clara behöver din hjälp.
Hahahaha. Har tänkt på detta ofta genom åren. Det är så jävla roligt. Och det roligaste är att Kimberlys julklapp till mig var JUST EN SÅN HÄR APA!!!!

Blev helt chockad. Och jätteglad. Och sen fett besviken för den blåser inte ur munnen utan ur ett litet hål nere vid plattan, och blåsten missar dessutom fingret, så den är egentligen helt meningslös. Och sen blev jag glad igen för jag kom på att det i alla fall skulle bli ett svinroligt blogginlägg.

Anyhoo. Det var allt jag hade att berätta från min julledighet. Hur har ni haft det? Vad har ni gjort?

Nu ska jag åka till människan jag är kär i på Gotland! Tjoho! Aldrig varit där förut! Raukar och saffranspannkake!

Go jul finisar.