Om du skulle läsa om ett spelföretag som tillsammans med Playboy hajpar ett nytt spel med hjälp av lättklädda modeller, skulle du då bli förvånad? Förmodligen inte. Om du inte samtidigt fick reda på att det handlade om Nintendo.

Playmate-modellen Pamela Horton har klätts upp i en Bayonetta 2-kostym och blivit fotad i en rad mer eller mindre rimliga ställningar. Playboy har sedan anordnat en omröstning, där Facebook-användare får rösta på vilken av bilderna de gillar mest.

Det är ju sunkigt på flera plan. Men förutom de mest uppenbara så handlar det om en passivisering av en annars väldigt aktiv och stark karaktär.

Bayonetta-spelen (här måste jag dock lägga till en disclaimer: jag har inte spelat tvåan, bara originalet) är komplexa. På flera sätt. Jag tänker inte gå in på hur tekniskt kompetenta de är. Eller hur de på många sätt är det senaste i en lång – möjligen utdöende – tradition av japanska actionspel, där det finns massvis att hämta för den intresserade. Inte heller på hur de feminina och/eller androgyna japanska actionspelen ställer sig gentemot det västerländska machoidealet. Bayonetta är komplext på grund av sin bild av sexualitet och ”sexighet”. Å ena sidan är här en överjävligt grym actionhjälte som skjuter sönder mordiska änglar och jonglerar med deras kvarlevor – samtidigt som hon gör det iförd kroppsmålningstajta, avslöjande kläder. Ofta utförs de allra starkaste attackerna när hon är som allra mest naken. Hennes mäktighet understryks av hennes nakenhet, på ett sätt. Samtidigt görs det i en kontext som luktar unket av de manliga blickarna. Märkliga kameravinklar, pajig dialog – och så marknadsföringen då. Jag gillade Bayonetta-spelet. Väldigt mycket. Den ofta smaklösa och stundtals skabbiga estetiken var verkligen inte anledningen till det. Men när Nintendo nu låter Playboy – vars sajt tapetserats med Bayonetta 2-reklam – ge sin version av actionhjältinnan är vi många som blir besvikna.

Det är knappast första gången det händer. Inte ens för Nintendo. Djupläser du Nintendos historia kommer naturligtvis de klassiska stereotyperna fram (prinsessan Peach som (nästan) ständigt är i behov av räddning, till exempel). Men här finns också Samus Aran, den tystlåtne rymdfararhjälten och prisjägaren som avslöjades som kvinna först i slutet av originalspelet Metroid (1986). En av de starkast lysande kvinnliga hjältarna i hela spelhistorien. Som på senare år allt oftare kommit att kläs av sin kantiga dräkt – och istället få klämmas ner i sin Zero Suit. Det handlar inte bara om en allt mer sexualiserad hjälte, utan också om en som tappat mycket av sin pondus (jag tittar på er, Team Ninja). När Samus nu gästa Smash Bros. gör hon det i den mest avslöjande ”dräkten” hittills.

Samus Aran i senaste Smash Bros-spelet

Problemen uppstår förstås när den kvinnliga huvudkaraktären avväpnas, kläs av – och görs till enbart ett objekt för den manlig blicken. Särskilt illa blir det förstås när de företrädelsevis manliga Playboy-läsarna ska rösta på vilken bild/pose som de föredrar.

Den Bayonetta-bild som leder tävlingen för tillfället.

Men varför blir det så här då? Är det på grund av den ”japanska kulturen” (en ihålig ursäkt som lämnar dålig eftersmak)? Är det på grund Nintendo of Americas dåliga omdöme? Är det på grund av att Nintendo fått slut på innovativa idéer för att rädda ett företag som tappar ekonomiskt – och därmed desperat försöker sälja spel på klyschor?

Det enda vi nog faktiskt KAN vara säkra på är att det INTE beror på den feministiska konspiration som ryktas styra spelbranschen.