Som eventuellt framgick av föregående inlägg har jag genomgått en lite omvälvande period. I en studie utförd under ett tillfälle på en försöksperson (mig själv) visade det sig att vanliga bieffekter vid så kallade ”omvälvande perioder” är att det inte lagas eller äts så värst kul. Det annars glada ordet mat reduceras till det nödvändigt onda kost, och vid de tillfällen det lagas något blir det hafsigt och slafsigt. För att inte tala om fantasilöst. Det visade sig också att försökspersonen under den ”omvälvande perioden” konsumerade en hel del Magdalena Ribbing-råd, detta på grund av dess bevisat lugnande effekt.
Nå, det är ingen nyhet för er som följer denna ordström slaviskt: jag uppskattar hennes etikettspalt enormt. Hos Ribbing är världen behagligt begriplig. Alla spörsmål du kan tänkas ha har ett svar, och det inte helt sällan med tillhörande reprimand ifall frågeställaren är koketterande eller uppvisar orimlig stelbenthet. Jag må inte alltid hålla med henne, men måste likväl erkänna detta: Ribbing helt enkelt sätter ribban.
Jag återvänder hem från min senaste resa till etikettdrottningens rike med det ständigt omtvistade saltet i skallen. För högt saltintag betyder stroke, hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck. För lite salt betyder att du förmodligen kommer dö i förtid ändå, på grund av uttråkning efter ett chipslöst liv på sparlåga. För så här är det ju, det vet alla: du är en mes om du undersaltar och smaklös om du översaltar. Pust, kraven på den lilla människan nu för tiden! Jag själv är något av en översaltare, väl medveten om det och i ständig kamp att hålla tendensen tyglad. Varje måltid är förenad med återfallsrisk, för har man en gång trappat upp kan det vara knivigt att återgå till ett liv utan extrasaltande, krävas möten flera gånger i veckan, tolvstegsprogram. Att du bryter med ditt gamla middagsgäng. Det är tufft.
Saltet, eller snarare saltandet, avslöjar dig. Är du aktsam eller impulsstyrd? I en av Ribbings senaste etikettutläggningar behandlas frågan om förlämpningssaltande, och ännu viktigare: förvägssaltande. Frågeställaren, vars namn inte framgår, funderar på huruvida dennes vän verkligen har rätt i att det skulle vara ohyfsat att strö salt på mat man bjuds på efter att man stoppat den i munnen, alltså verka förolämpande för matlagaren, och om det i så fall är att föredra att helt enkelt förvägssalta maten om man är lagd åt det saltsugna hållet. Utan att ha smakat.
En vanlig fråga, svarar Ribbing, och fortsätter med att sätta ner foten så som sig bör: ”Förvägssaltande är givetvis urdumt”. Snarare än att ösa salt på maten efter att ha smakat ska man alltså skona matlagarens eventuellt sårade känslor genom att utgå ifrån att maten är undersaltad, innan den ens avsmakats? Trams, menar Ribbing. ”Det finns bara ett rätt i detta ämne: vänta med att salta till dess att maten har smakats på och eventuellt befunnits för lite saltad. Och alla förvägssaltare kan genast sluta med tramset om att saltande efter smakandet skulle vara oartigt.”
Sätter ribban, som sagt. Det skulle nog även den avlidne gamle Marcus Wallenberg hålla med om: han brukade enligt myten ta med sina tilltänkta VD-rekryter ut på lunch, och om de förvägssaltade ströks de bums från listan. Det var ett tecken på att personen var benägen att till förutfattade meningar, en inte speciellt attraktiv egenskap, i alla fall enligt hans egna förutfattade meningar.
Just denna Wallenberganekdot tas för övrigt upp i kommentarerna till Ribbings svar, som är lika läsvärda som texten de kommenterar. Om du ändå är igång, menar jag.
Förvägssalta hälsingar,
Slaktarn
