Jag vet ingenting om vad som har hänt i världen de senaste två veckorna. Ingen aning faktiskt. Något om att Solange släppt en ny video och något annat om.. äh, jag vet inte.

Vaknade just i min säng i Stockholm och insåg att varenda pryl jag äger är med mig här nu. Allt är färdigt i Göteborg och jag är så trött att ögonen knappt kan fokusera på tangenterna. Den här resan var så himla viktig av två anledningar, det ena är att jag har insett så otroligt mycket saker. Om mig själv, om mitt förhållande, om honom, om allt.

Att stå till kl 05 och ilskerolla en vägg till Bloody Mother Fucking Asshole på repeat eller skrapa bort gamla färgfläckar från -07 till Not Ready To Make Nice tills man tappar fokus och skär sig i tummen gör det med en.

Att vara så sömnlöst utmattad och söndersupen att man vaknar med skakningar i hela kroppen gör det. Att träffa de allra äldsta vännerna som vet allt om vem man var innan man ens hade tagit studenten gör det, precis som att träffa de som vet allt om hur och vilka han och jag var de första fyra åren gör det med en.

Att rensa ur varenda låda i källaren och hitta mitt världsdriftiga gymnasiejag, mitt urgulliga mellanstadiejag och fastna i gamla dagböcker och anteckningsböcker gör det.

De lika delarna sorg som släppa taget att se homestylisterna bära in sina möbler i lägenheten gör det, precis som att sitta sex timmar i flyttbilen med min älskade storebror och prata om vår barndom, våra relationer och känna mig tryggast i världen där och då också gör det med en.

Den här resan har varit som slägga efter slägga mot mitt huvud. Det är något jag aldrig hade velat vara utan. Jag hade inte ens velat vara utan beslutet att be honom komma och hämta sina saker igår runt midnatt när vi ändå skulle bära upp allt på vinden. Det fanns ingen ånger i att svettig och andfådd möta honom om och om igen i trappan när han bar ner sina saker samtidigt som jag bar upp mina. Det fanns ingen ånger i att ta tillbaka hans hemnycklar och till sist låsa dörren inifrån när han stod utanför.

Och nu när jag precis vaknade hemma i min egen säng första morgonen tillbaka här i Stockholm med värk i precis varenda centimeter av mig så kommer den andra anleningen: Jag klarade det.

Jag fucking fixade det här. Jag strukturerade upp allt det här själv, jag har burit låda på låda, hyllplan på hyllplan. Alla mina barndomsprylar, böcker, skrivbordet och lamporna. Jag har precis som när jag flyttade in i lägenheten ett år innan vi blev ihop suttit på mitt golv mitt i natten och ätit hämtmat med målarfärg på hela kroppen.

Jag har precis som då klarat mig själv. Jag kommer alltid att klara mig själv och det gör mig så oändligt stolt. Visst, jag har ingen aning om vad som händer nu, ingen alls. Det står inte en enda sak i min kalender om vad jag ska göra från och med idag och resten av mitt liv eller vem jag ska göra det med. Jag har ingen aning om vad jag ska jobba med eller vad som händer socialt, men just nu innan den paniken kommer så är det okej. För vad situationen än är så hanterar jag den. Jag vet att jag gör det.