Nästa steg i allt kaos just nu är att sälja min fina Majornalägenhet i Göteborg. Det är en så skruvad känsla att den plats som känns mest som mitt hem, min borg, nu ska bli någon annans. Jag träffar olika mäklare för att se vem och vad som känns rätt. Och sen ska någon annan främling in och styla om den. Så himla himla konstigt bara. Jag har de senaste åren fattat hur överdrivet mycket jag binder mig vid materiella saker. Men är det så konstigt egentligen? Om man bott någonstans så länge och gjort om allt själv. Stått där på nätterna och lyssnat på Vaken medan man skruvar tillbaka handtagen på de nymålade köksluckorna.

Med allt annat bös som pågår just nu i mitt liv så är det en storm av minnen att gå runt här inne. Alla fester, stora middagar, nyårsfester och bakishäng. Hur det var här vi sov första natten, hur han gick nedanför på gatan morgonen efter när jag satt på golvet i min franska balkong och tjuvrökte. Hur han tittade upp mot lägenheten och plötsligt såg mig där. Hur vi log mot varandra och min mage exploderade av pirrkänslor. Hur han efter 1,5 års långdistans till slut flyttade in och jag kom hem en dag från jobbet och han hade satt upp hyllorna för att överraska mig. Hur han hade börjat fylla på med mina miljarder böcker sorterade efter färg för att han visste att det var precis så jag ville ha det. Hur jag inte tyckte det var tillräckligt rätt och gjorde om ordningen när han inte var hemma.

Hur inget av det där finns kvar längre. Hur lägenheten är så tom nu att det ekar när jag går runt. Detta är livet, det är bara så här det är ibland. Jag ska ta ner det sista, måla över minnena och låta någon annan fortsätta sitt liv härinne.

Jag ska också fortsätta mitt liv. Någon annanstans.