Annons
Annons

Philip Seymour Hoffman

8:42 2 Feb 2014

Jag har skrivit om den förr, den där känslan som infinner sig när en känd person som jag har en stark relation till dör. Den är så vansinnigt orimlig och helt logisk på samma gång. Hur kan man inte få en personlig relation till skådespelare och musiker? Hur kan de inte kännas som ens vänner och familjemedlemmar efter att de lyckats gestalta eller sätta ord på allt viktigt och oviktigt man ska behöva leva igenom? När man kan varenda vinkel av deras ansikten eller ton i deras röster efter att ha sett tusentals bilder, timmar av film och intervjuer och lyssnat på deras låtar om och om igen genom alla olika faser av ens liv. Populärkultur har aldrig bara varit ett tidsfördriv för mig, det är aldrig bara en utfyllnad, det är högst personligt och på största allvar. Populärkultur beskriver världen omkring mig, ger mig ramar, inspirerar mig, plockar upp mig när jag är nere och får mig att förstå relationer och människor jag aldrig haft. Jag älskar begreppet Augmented Society just därför: Förstärkt bild av samhället.

Det kräver inte en Freud för att förklara varför just mansfigurerna blir så viktiga för någon som växt upp utan en farsa. De har alltid fått vara symboler för allt det jag inte fick se “i verkligheten”. Både det fina och det fula. Varenda populärkulturell man som nästlat sig in i mitt hjärta har fått lägga till ytterligare en pusselbit. En röst, en blick, ett smirk, ett ryt eller ett skratt. Min relation till dem befriande okomplicerad i att den aldrig behöver ruttna, jag har fått projicera det jag har behövt just då och så var det inte mer med det. Inget ansvar, inga komplikationer, helt overkligt och så otroligt verkligt i alla fall. De har alla fått vara mina faders- och mansfigurer. Vissa mer uppenbart, som Christopher Plummer i Sound of Music, Dick Van Dyke i Chitty Chitty Bang Bang eller Leonard Cohen och Roy Orbisons röster genom mammas vinylspelare. Med andra var det det lilla som fastnade i mig. Som Mandy Patinkins ögon, Tom Sellecks mustaschleende, Paul Simons mjukhet, Stanley Tuccis mimik eller Denzel Washingtons överbett. Jag är 30 år gammal och de är lika viktiga nu som när jag var barn, de slutar aldrig vara mina referenser. Var det inte i Weird Science som de byggde ihop sin drömtjej av olika tidningsurklipp? Ni vet, någons hår, nån annans haka, nån tredjes ben osv? Typ så fast inte lika tonårsgrabbfantasisunkigt.

Läste precis att Philip Seymour Hoffman hittats död idag. Ja absolut, han var en fenomenal skådespelare, helt briljant. Men det kan någon annan skriva om. För mig var det rösten och blickarna. Hans sätt att röra sig och byta skepnad. Hur hans panna rynkar sig när han ser orolig ut och hur den rynkar sig på ett annat sätt när han drygar sig. Hur han passar så bra i glasögon och skägg och hur hans fingrar spretar så rart. Han var egentligen för ung för att vara en pappafigur för mig, men hey – It’s my låtsaspappa and I’ll cry if I want to.

2 kommentarer | “Philip Seymour Hoffman”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Hanna skriver:

    Gud vad bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons