Det blir mycket ur minnet nu, eller lite ur minnet (det här är ingen lång text), för jag lämnade tillbaks boken igår, och jag hann bara fota av ett tjugotal sidor, och det kändes lite fräckt att sitta och fota på ett bibliotek, så det blir mycket ur minnet, eller lite ur minnet (det här är ingen lång text). Det är märkligt men sant: jag minns otroligt bra böcker lika dåligt som jag minns värdelösa böcker. Så fort jag läst klart så är det ingen skillnad. Men bra böcker drar jag ut på. Bra böcker läser jag om, för att jag vill. Och jag ljög lite där för det är klart jag minns dem bättre.
Jag tänkte på Bodil Malmsten när jag hade läst klart efterordet. Vi mailar då och då. Det här är hjärtat, hennes senaste diktsamling, är en fantastisk bok. Det kan vara hennes sista bok. Den har inte blivit nominerad till någonting. Jag tänkte på mottagandet (det vill säga: recensionerna) av Vitsvit-dramatiseringen på Unga Klara när jag hade läst klart efterordet. Eller snarare på Mara Lees mycket skarpa Facebookstatus, dessa rader: ”Detta psykologiserande. (…) Ska det vara så svårt att dels kontextualisera och placera texten i en litterär tradition? Att motstå frestelsen att läsa den som en självbiografisk historia och istället lyssna på den universella poetiska berättelsen som den är…” Att vägra se en konstnär som en konstnär, att vägra se alla medvetet utmejslade textuella ekon, det som kallas referenser. Det som kallas genealogier, etc. Jag tänkte på det när jag hade läst klart efterordet. För boken handlade om det. Jag tänkte på Lyra Ekström Lindbäcks fina recension av Sara Hallströms grymma diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra när jag hade läst klart efterordet. Att inte Sara Hallström har fått ett större erkännande. Ja. Just det. Erkännande. Jag tänkte på det när jag hade läst efterordet. Efterordet var skrivet av Joan Hawkins. Det var skrivet efter I Love Dick av Chris Kraus. Rätt starkt ändå. Att skriva ett efterord till I Love Dick. Jag tänkte på allt det här, för det låg närmast. Och för att boken/romanen/resan handlade om det.
Och I Love Dick, alltså, jag pallar inte hur bra den är. Typ första jag läst som kändes intellektuellt utan att det ordet skimrar lite töntigt. Eller jag vet inte… Bokens form… Ett konceptuellt knull. Ett existentiellt triangeldrama som handlar om en person och halva mänskligheten. Filmaren Chris och hennes Sylvère som tillbringar en natt hos Dick och ser på en video där han klätt ut sig till Johnny Cash. Var den lite hafsig? Minns ej. Chris blir kär. Sylvère blir kär. De blir kära i kärleken. Det blir kära i projektet. Alla kärlekar ser olika ut. det är sorgligt. Projektet blir ett kollektivt konstprojekt, eskalerar, Sophie Calle-style. Blir ett ensamt konstprojekt. Frigörelsen blir smärtsamt stenhårt underhållande. Chris lämnar Sylvère. Hon stalkar Dick, hon ringer Dick. Vem bryr sig om Dick? Han är en riktning, en kritiker, en kuk, en krok att utnyttja, ett kärl? (Jag tänker på Lyra Ekström Lindbäcks recension av Sara Hallströms grymma diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra, Lyra skriver: ”Man behöver bara vända på boken och läsa den korta baksidestexten: ‘En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den’. På det här diskreta sättet fungerar Hallströms kritik: läst direkt efter titeln blir meningen på baksidan ett slags melankolisk ironi över den urgamla idén om kvinnokroppen som ett kärl. Tillsammans ringar meningarna in diktsamlingens centrala teman: hålrum och liv.”) Hon börjar skriva. Hon börjar skriva, Chris börjar skriva. Sylvassa essäer om (kike)konst, villkor, schizofreni. Sökande och punkterande på samma gång. Jag älskar när Chris Kraus skriver hur Chris skriver och jag älskar… kärleksbrev! Alla brev är kärleksbrev. Och detta är en brevroman. Fuck Dear Diary. Om Hanna Wilke (inte Cindy Sherman). Det är Madame Bovary, revisited. Simone Weil. Fiktiva transkriptioner. Teoretiska fiktioner. En resa. En fruktansvärt rolig och brännande sådan. Chris lägger ord från framtida romaner om aliens och anorexia i Dicks mun och väntar inte på svaret. Och även när hon väntar (för ibland är vänta det enda hon gör) så är det liksom skitsamma. Chris vill bli ett female monster, också. Hon är en karaktär i en fulländad roman. I Love Dick, den är liksom för smart för mig och jag känner det. Så rik.
Så läs I Love Dick av Chris Kraus från 1997. Läs utgåvan från 2006 så får du Eileen Myles förord och Joan Hawkins efterord och eftertankens kranka blekhet. Eileen Myles kastade nästan sönder ett sorts Ikaroskonstverk på Moderna Museet i Stockholm i somras med en stor apelsin. Gud vad fett det var. Kan inte eftertankens kranka blekhet steppa upp sitt game lite ibland. Eftertanken har liksom haft tid på sig. Alla som sysslar med eftertanke, missbrukar eftertanke, skärp er. Eller, jag vet inte. Det var kanske det jag tänkte när jag hade läst klart efterordet. Att jag ville läsa den igen.
//Elis
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.