hej och välkomna till En blekt blondins podcast om det gamla Stockholm
eller som jag brukar kalla den, när Anna Axfors inte hör, En blind blondins lilla talkshow om det nya Tranås
det här blir något av en specialversion, man vet aldrig vad som kan hända i en live-situation men
jag återkommer alltid till det Anna sa när vi satt i köket på Kirseberg och drack gin & juice för två år sedan
hon sa: jag kan bli så rörd av att läsa det jag skrivit, för att jag känner igen mig
hon sa det liksom i förbifarten. Hon har alltid talat arrogant i färdiga aforismer, det är helt sjukt faktiskt
hon sa också: redan när jag tog mina första, stapplande steg så sjöng jag, jag sjöng och sjöng och sjöng, nej jag skojar bara, men jag gick väldigt stapplande fram
vilket osökt får mig att tänka på min favoritbok, alla kategorier, Kvinna av öken. i den står det bland annat: ”det är så mycket som är sant/ så känner jag/ det är så mycket som är sant”
det står skrivet under en bild på en kvinna som rider på en häst, på en sandstrand, jag tror att det är en skärmdump från musikvideon till Stings gravt underskattade Desert Rose
det var jag och Anna som skrev den boken, för längesen
det är så mycket som är sant. det stämmer verkligen när man tänker på det,
men nu vänder jag mig direkt till objektet för kvällens roast, Anna Killinggänget Karenina Achmatova Gassilewski Karin Johannison Axfors
du skrev en gång:
det är dags att publicera detta inlägg nu
det som heter Vi är livet. Goodbye to everything else
det har legat här väldigt länge nu, alldeles för länge
jag har trott att Elis närsomhelst ska fylla det med härligt innehåll
att det ska handla om någonting, kanske livet
jag tycker det är kul om det där inlägget får ligga lite till
alltså inte ligga som i att ha sex (det är faktiskt en text)
jag tycker det är kul om det får ligga där i vår bloggklient eller vad det heter och verkligen vila
jag drömde en gång att jag var jurist eller advokat
och att jag företrädde vår bloggklient, men det spelar ingen roll att drömmar är det roligaste som finns och att det gick bra i rätten
det får ligga där
här är några saker vi kan publicera innan vi publicerar det där inlägget:
varsin konstnärlig doktorsavhandling (din ska handla om pengar och min med)
vår samlade chatt-historik i 5 vackra band förpackade i en liten låda av tweed
en snuskig pamflett som sprider gospeln om den förgiftade jorden i Tjernobyl
en pjäs om ett panelsamtal och en kruka
vi kommer kunna publicera en helt vanlig kruka
det blir en splittrad och taktil läsupplevelse, det blir framtiden
men fan, vet du vad jag kom på nu?
tänk om det där inlägget är vårt kollektiva självmordsbrev?
Vi är livet, goodbye to everything else
precis som en kollektiv dikt fast istället för dikt: självmordsbrev
ungefär samma koncept som Kärleksbrevet vi firar här ikväll
tänk om vi skriver i det där inlägget, under loppet av ett helt liv, som ett utkast fram tills dagen vi bestämmer oss för att dö
(vi blir en liten självmordssekt som också bedriver ett ickevinstdrivande Facebookförlag för poesi)
och sen publicerar vi inlägget som en dödsruna precis innan vi dör, vi trycker på knappen ”publicera” eller vi kanske trycker på ”förhandsgranska” först, och sen ”publicera”
sen kan vi dö, hur vi nu dör, ingen vet
men jag kan göra ett meme med en bild på en gravsten och texten: mentalt blomster till alla som kan uppskatta en skev stämning
men nu ska vi inte prata om vår oundvikliga död
vi ska prata om din roman, Kärleksbrevet
till den vill jag säga:
de gav mig Seconal, Nembutal
Veronal och Klorpromazine
när jag bad om ett glas vin
Och jag fick Fluanxol och Haloperidol
Melperon och Klozapin
du vet man darrar och man skakar helt okontrollerbart
tål inte sol man blir en mörkrädd vampyr
här kommer bot, här kommer bättring
med ett underbart liv i släptåg
nu jävlar är du fri
det är inte jag som har skrivit det
och det är ju lite sjukt att adressera en fysisk bok på det där viset
nästan perverst
(men det är kul att Jocke Berg fick nobelpriset)
jag skrev:
Jag och Anna levde enligt ett valspråk, en devis, ett credo, whatever. Vi levde enligt ”gör allt direkt”. Vi hade stulit det på en jubileumskräftskiva, från en man som sysslade med glada nyheter. En man med lockigt hår som slaviskt följde ödet, i alla lägen (hans tidning hette Tillit – Glada Nyheter, det senaste numret var en hyllning till kvinnan, det är fortfarande, i skrivande stund, det senaste numret, det är fortfarande en hyllning till kvinnan). Kom vi på något var vi tvungna att göra det direkt. Vi kom på att det gick att säga ”gör allt direkt” med bara ett ord: ögonaböj. Så vi sa ögonaböj direkt. Solen gick ner över Försvarsmakten och Anna fick låna ett par glasögon som jag hittat utanför Ritorno (se sidan som redogör för poeternas årliga nyårsfika, jag tror den kommer). Det var motsatsen till solglasögon, det vill säga: ett par ”vanliga” glasögon. Hon sa att glasögonen transformerade henne till en kvinna som heter Filippa. Det är en karaktär hon har ibland, eller gör ibland. Som hon lever. Den är väldigt lätt att gå in i, Filippa behöver bara ett par glasögon. Hon är obehaglig. Vi drack schlagerdrinkar. Fantasin har inga gränser. Man försöker nästan alltid beskriva solen som något som spricker eller går sönder. Det är också en ritual, eller en gåva. Min bästa klyscha. Vi var inte bjudna på den där kräftskivan, men bordsplaceringsbristen är en nåd.
Anna sa: ”Det är verkligen inte särskilt coolt att vara gammal. Jag längtar tills generationerna över oss dör ut.”
Anna sa: ”Vi borde göra ett performance där vi bara sitter och knyter ihop olika säckar. Frasiga säckar. I några timmar.”
Jag sa: ”Det var den bästa beskrivning av fenomenet säck jag hört, en säck är verkligen frasig. Nästan som havre.”
Anna sa: ”Det är så härligt att vi inte behöver prata med varandra.”
Jag sa: ”Det låter äckligt att sprida sin vildhavre, det låter som ekopoesi.”
Anna skriver (i realtid): skönt att vi inte kom in på litterär gestaltning i Göteborg, nu slipper man åka till den kukstaden en gång i månaden.
/Elis
