Annons
Annons

Logue (blue)

1:58 1 Feb 2016
Rör inte min Logue (blue). Halvnaken bild eftersom inlägget berör poesi.

Rör inte min Logue (blue). Halvnaken bild eftersom inlägget berör poesi.

Logue (blue) – David Fishkind (red.)

Kenneth Pettersen på AFV Press brinner verkligen för poesi, och det är kul med folk som brinner. Jag gillar folk som brinner för poesi. För att det är kul! David Fishkind som är redaktör för konst/litteratur-magasinet Logue som ges ut av AFV Press verkar också brinna för poesi. Eller för text. Det är roligt. Logue (blue) består av ett brokigt gäng amerikanska poeter, författare och konstnärer samlade i vad som ser ut, och känns som, ett ganska läckert blått skrivblock. Ett lyxigt häfte. Det är rätt mycket noveller, en del dikter, en del hybrider, en intervju, lite smäktande lakonisk science fiction, lite absurditet, inte så många konceptuella internetdikter (typ en, plus en konceptuell bokstavsdikt) som man skulle kunna tro, lite essäistik, lite minimalistisk lyrik, en del kärlekspoesi och Darcie Wilders geni. Plus stabil konst, men den kommer jag inte nämna alls.

Jag såg David Fishkind läsa från sitt twitterkonto en gång på en skärm i Oslo. Det var roligt. Han har ett fint öga för vardagens små skeva detaljer. Han skriver fint om katter och föräldrar och städer. Han kändes ödmjuk där på skärmen. Det är en konst att läsa via Skype. Jag blir alltid nervös eftersom det känns som att alla nyanser försvinner. Antar att man bara ska vara lugn och försöka lita på tekniken, tekniken är så bra att skylla på om det går åt helvete. Det är en konst att vara ödmjuk i Oslo.

Varning till poeterna i Logue (blue) som googlar sig själva och översätter texter i Google Translate, nästkommande två stycken handlar inte om Logue (blue) utan om mig själv och ett poserande dåligt samvete: Jag vet inte om det här blir så mycket av en recension. Jag känner mig så stressad nuförtiden, av någon märklig anledning. Jag har typ konstant dåligt samvete över faktumet att jag inte skriver ännu mer om nyutgiven poesi här på bloggen, men samtidigt har jag ju varken tid eller råd att göra det i den utsträckning som jag skulle vilja. Det här kanske är totalt onödig information för en läsare, löjlig information, men jag har fokuserat mycket på mitt eget skrivande på sistone. Jag tycker verkligen att jag förtjänar det, men det känns också lite sjukt. Jag har, sen jag fick mail om att jag kom med i Pontons ”Ung Poesi-antologi” år 2011 och därefter slungades in i olika  poesisammanhang, mest sysslat med kollektiva projekt och olika samarbeten. Skrivit med och om andra. Att ha såna här perioder där jag inte gör det i lika stor utsträckning känns jättekonstigt, men samtidigt kan jag känna att min skalle sprängs, att jag håller på gå in i väggen varannan dag. Om valet står mellan att skriva naiv och hyllande litteraturkritik på bloggprosa eller egna dikter och andra texter så kanske jag med en högre frekvens kommer välja det senare i framtiden. Jag vet inte. Jag vill skriva mer med andra också, såklart? Kan vi inte gå ihop ett gäng ”unga litteraturkritiker” och starta ett litteraturkritikerkollektiv som skickar in spretiga recensioner skrivna i Google Docs till kultursidorna? Hur fan skulle de kunna betala för dem, haha. Alla ska kräva lön.

2011 fick jag, hursomhelst, med en liten dikt som hette till alla mina fans i den där fina antologisatsningen som Ponton hade tillsammans med Göteborgs poesifestival under några år. Jag har den dikten att tacka för tusen efterföljande kontexter. Jag ska se om jag hittar den. Ja, här var den. Håll i er alla som hatar brådmogna gymnasister: ”till alla mina fans / fotona kan vara kvar / gärna mitt på bordet / sa rasprösten / det var / en ljuv röst / tänkte askrösten / innerligt så att man vill / kräkas / fast inte mitt på bordet / behärskning / är a och o? / tyst rösten / jag har ju sagt att du inte får använda / bokstäver”. Jag var 19 år, och såhär i efterhand är jag väl stolt över kanske hälften av mina komplex. Det var en svinbra titel eftersom eventuella beundrare inte adresseras i dikten, dock.

Nu kan poeterna i Logue (blue) börja läsa igen. Med det självbiografiska gnället avhandlat: det blir bara lite sporadiskt nedtecknade tankar om Logue (blue). Andra utgåvan av Logue innehåller verkligen en hel del fint som jag tycker ni ska läsa om ni har lust och/eller tid.

Novellerna, många av dem, är stöpta i en form som ibland fungerar bättre när blicken vänds inåt i patetisk apati än när den vänds ut mot världen. Jag tänker att några av novellerna är stöpta i en sådan form och att några av novellerna fungerar så. Det är verkligen svårt att skildra världen!

Två av novellerna handlar om att jobba med PR eller på reklambyrå, i Tyskland eller USA. De har lite olika stil. Den som utspelar sig i Tyskland är skriven av Johannes Thumfart, den handlar om politik. Den som utspelar sig i USA är skriven av Erik Stinson, den handlar om öl. I den finns ett roligt förslag till slogan: FEEL THE MOMENT GREATLY. Sug på den.

Jag tycker kanske allra bäst om Natasha Staggs novell, Is Anyone Listening To Me? I Love It. Den är verkligen bra. Den handlar om att ha en Facebook-profilbild där man poserar tillsammans med Sarah Jessica Parker och Catherine Keener (världens bästa skådespelare?). En där man ser ut som vänner som har roligt. Novellen handlar om resan dit. Den rafflande resan. Den innehåller raden: ”Jared Leto once asked me for a ride to the mall and I told him no.” Jag ska inte spoila något. Stagg skriver med en underbar stil som reptilhjärnan vill kalla underbart smart och typ effortless, för så känns det.

(Rachel Bells novell om vaccination är också riktigt bra.)

Sen kommer Darcie Wilders poesi under rubriken wait no nevermind. Wilder skriver den typ av poesi som jag inte trodde fanns för några år sen, i min enfald, och som jag därför försökte skapa själv sen, i en sorts skev juvenil revanschlusta när jag skrev Sötnos-boken (om dig har alla sagt det som inte borde ha sagts att en sötnos är nos som är söt så går den), en fragmentarisk poesi som mixar rader (som kanske idag, i efterhand, skulle kunna klassas som twitterpoesi, skoja) med ”anekdoter”, ”skämt”, idéer och sorgliga/tragikomiska/desperata utrop. En ”rå känsla” som säkert och antagligen är superfabricerad men liksom tar genvägen in i hjärnan och hjärtat! Det är dikt som knallpulver, det är dikt som i styckets stund är oberoende av kontext och referenser. Syrligt, smart och förbannat bra, jag blir så jävla glad när jag läser sån poesi som Wilders. Tror att Sapfo skulle gilla, till exempel.

Skärmavbild 2016-02-01 kl. 13.43.58

Darcie Wilder, från ‘wait no nevermind’.

Jag la upp en bild på en av Wilders dikter på Instagram och under den skrev Tone Schunnesson att hon var trött på text/poesi för att den ser likadan ut eller låter likadan när man läser den i huvudet. Jag borde chatta med henne om detta! Om jag vågar! Wilders poesi gör mig verkligen pigg på poesi! Den sjunger i min skalle. Hon blandar korta historier om spam-mail med rader som ”1 cat = 14 rats”. Det är genialt.

Mira Gonzalez har också med dikter i Logue (blue). Det är nyskrivet material där hon bland annat skriver innerligt och sorgligt om kärlek. ”Innerligt” är ett ord jag tycker att vi ska ta tillbaka? Det går jättebra att skriva dikter som är ironiska och innerliga och intelligenta samtidigt, det finns så mycket falska motsättningar! Är det något dikt kan så är det komplexitet eftersom dikt är språk och språk kan laborera. Mira Gonzalez gör det så skickligt, den där bitterljuvt blaserade tragiken. Det bästa betyget är kanske avundsjuka? Vet inte, men jag tycker ofta det.

Audun Mortensen har skrivit en konceptuell dikt om eller snarare med artiklar, rubriker, den är fin i sin enkelhet.

Som jag nämnde inledningsvis, här finns några absurda grejer: en absurd grej i rymden, en om föräldrar till korkar, de fastnar inte riktigt.

Det är spännande att följa Tao Lins resa in i den totala galenskapen, höll jag på att skriva, men det var såklart ett skämt. Hans nya grej verkar vara att ta avstamp i gamla filosofer, hans text i Logue (blue) är inte så mycket en text som en anledning att lite spefullt (men mycket kärleksfullt?) få citera Schopenhauer över två sidor. Det är en av Tao Lins nya grejer. Människor är i ständig utveckling.

Annars är den finaste texten i Logue (blue) kanske den sista, som inte är en text så mycket som en chattintervju med redaktören David Fishkind om slumpen och sammanträffandet och det mystiska i livet. Det är smart, lågmält och vackert utfrågat och uttänkt av Lucy Ives. Ja, den texten gjorde mig jätteglad, den avslutar allting och den är värt allting.

Med vänlig hälsning,

Elis Burrau.

PS. Jag och Anna har valt ut 56 av Johanna Frids tweets och sammanställt dessa i en diktbok som ges ut på Fame Factory. Den är gratis, och fantastiskt rolig och vass. Titeln är bloggen är död. Läs den och skriv om den! Ni måste inte skriva om den, men det är kul om vi är många som hjälps åt och sprider det här vi håller på med i väntan på mecenater.

En kommentar | “Logue (blue)”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Oroshjärta skriver:

    Känns som om jag utbildar mig i poesi här, thanks dude 💚

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons