På Spår

4:50 18 Apr 2021

En gång för ett par år sedan fattade jag ingenting.
Min bild av Åsa ”Kristi brud” Waldau hade alltid varit att hon var dårpippin i täten av en sekt i Knutby, och att hon på ett eller annat sätt varit delaktig i flertalet mord. Hon fälldes aldrig, men så vitt jag förstod var alla ändå helt överens om att hon var skyldig på något sätt, precis som alla är överens om att Sorans borsta-säd-ur-håret-historier kanske inte är riktigt så romantiska som han vill få dem att verka.
Men för ett par år sedan hände något, och det var detta något jag inte förstod. Åsa hade, tillsynes från ingenstans, plötsligt blivit folkkär. Nu är det här en blogg och inte din främsta källa till nyheter så förlåt om jag inte researchat fram exempel, men en sak jag minns är att hon dök upp i ett avsnitt av På spåret, som om det vore världens mest naturliga mysgrej, och tro mig när jag säger att det bara är ett exempel av många.
Den allmänna inställningen till henne verkade ha tvärvänt, helt utan förklaring. På något sätt hade hon lyckats göra den mest framgångsrika rebrandingkampanjen sedan Bert Karlsson, och faktiskt än mer framgångsrikt. Bert var en rasistisk gargoyle till människa som via sin politik indirekt måste hållas ansvarig för att jag en gång nästan blev nedklubbad med fjäderbatong av en nynazistisk viking från Ludvika – men han hade ju faktiskt aldrig fysiskt skadat någon personligen. Ingen visste vad Åsa hade gjort, men någon skit visste vi ju alla att det handlade om, och ändå, drygt tio år senare, stod hon där och lyste med kristet lugn på TV.

Så det var med förhoppning om att en gång för alla få svar på den här gåtan som jag slog igång första avsnittet av HBOs dokumentärserie om Knutby-dramat. Äntligen kanske hennes rätta ansikte skulle avslöjas en gång för alla, igen. Men efter bara några minuter in i detta första avsnitt hände något som fick mig att totalt glömma allt jag trott mig vilja veta om Åsa Waldau. För hur skulle jag överhuvud taget kunna koncentrera mig på henne, när ett nytt, så mycket större mysterium tornade upp sig på TV:n?

Jag har väl lyssnat på första säsongen av Spår precis som alla andra, och jag har väl hört ett och annat P3 dokumentär genom åren, men när de två journalisterna bakom dessa program nu äntrade scenen i egen hög person var det första gången jag sett dem i bild. I smakfullt dramatiserade scener, där vi får följa deras journalistiska arbete och se dem leka med modellbyggen på sitt kontor, fick jag slutligen ett ansikte på de två personerna som dansat i mina hörselgångar så många gånger.
Att han som har en dialekt och röst som är omöjlig att föreställa sig i något annat professionellt sammanhang än radio skulle ha ett helt neutralt utseende är väl inte så mycket att orda om. Det var väntat. Om en så stor del av ens gener går åt till att forma en röst så finns det ju inte så många kvar till att spetsa utseendet, givetvis. Nej, det som verkligen fick mig att ramla av stolen var den andra killen.
För där satt han, en low energi guy med fullständigt nedtonad uppsyn, och såg på pricken ut som Andrev Walden. Jag fick bokstavligen nypa mig i armen och slänga ett glas kolsyrat vatten i ansiktet, för återigen förstod jag ingenting. Hur kunde den här personen, som dokumentären påstod inte var Andrev Walden, inte vara Andrev Walden? Alla tecknen fanns ju där; han såg ut precis som Andrev Walden, lät precis som Andrev Walden och hade precis samma blick som Andrev Walden hade haft om han försökt låtsas att han var någon annan än Andrev Walden. Och att sitta så där stilla, med blicken så där spänd i sin datorskärm, gör man bara om man desperat vill smälta in i inredningen och försvinna ur folks medvetanden. Spårmannen i dokumentären gör allt han kan (det vill säga så mycket ingenting som möjligt) för att kamerorna inte ska registrera hans existens, trots att de är riktade rakt mot hans ansikte. Han sitter mitt i bild, i fokus, och försöker utstråla samma energi som ryggstödet på sin stol. Och vem kan vara mer angelägen om att inte synas, än någon som inte vill få sin identitet röjd? Tänk på det – en man som lever för att avslöja sanningen om andra samtidigt som han själv lever ett dubbelliv. Man behöver inte vara Freud för att se någon slags symmetri där.
Jag var i princip helt övertygad om min egen upptäckt i samma sekund som jag först såg honom stryka längs väggarna och in i bild. Men sedan, någonstans halvvägs in i programmet, gick något upp för mig som skulle avgöra allt, en detalj som legat rätt framför näsan på mig hela tiden:
Waldau – Walden.
Det kunde inte vara en slump. Gåshuden kom som ett brev på posten.

Så har Andrev Walden alltså lyckats lura en hel nation att han är två olika personer? Om de häpnadsväckande uppgifter jag kommer med här faktiskt stämmer, så är vi onekligen något väldigt spännande på spåret. Jag har redan glömt allt om Kristi brud och hennes oförklarliga renässans – det är det här jag vill se en True crime-serie i sex delar om.
Så fort jag skrivit klart det här ska jag påbörja mitt eget researcharbete. Jag kommer börja med att googla fram hans namn, det blir steg ett, och vem vet vart det kommer leda mig vidare. Jag vågar knappt tänka på det.

The hunter has become the hunted.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp