För några dagar sedan kunde vi se Donald Trump i en väldigt uppmärksammad tv-intervju på Fox news, där han släppte sin hittills kanske största bomb. Bland en rad uppseendeväckande avslöjanden kastade han även ljus på något väldigt få hade hört talas om innan. Som i förbifarten nämnde han krafterna som från det djupa mörkret hjälpt motståndaren Joe Biden genom hela hans kampanj, de som kallas Skuggfolket, och en hel värld började skratta.
Men jag skrattade inte. Hade jag skrattat hade jag satt skrattet i halsen, men det enda som satt fast i min hals var en halv banan som lagt sig raklång ner i strupen efter att jag försökt svälja den hel, och det var när jag var mitt uppe i att boxa mig själv på halsen för att mosa den utifrån som jag hörde honom beskriva dem och förstod att jag inte längre var ensam.
När jag vaknade upp på golvet trodde jag först att jag hade drömt allt, men när jag kollade mina sociala medier, vilket alltid är det första jag gör när jag vaknar efter att ha svimmat, så blev det direkt uppenbart att så inte var fallet. USAs president hade faktiskt, för första gången i historien, nämnt en av de ljusskyggaste och mest mytomspunna organisationerna i världen, och ingen tog det på allvar. Ingen förutom jag.

Mitt första möte med Skuggfolket var när jag som tioåring ställde upp i en nationell teckningstävling där man skulle rita förslag på motiv till Sveriges eventuella eurosedlar. Jag ritade ett slående porträtt av Olof Palme i smakfullt monokrom blyerts, i en pose lika ståtlig som som den var förtroendeingivande – värdig en landsfader. Så ni kan nog förstå min förvåning när jag senare bara kom trea, besegrad av ett falurött hus på en ö samt en midsommarstång mot blå himmel, två så lågt hängande frukter att inte ens ett barn borde kunna sträcka sig så lågt.
Djupt förvirrad tittade jag på tidningssidan där de tre teckningarna ställts jämte varandra – en av dem på vår vackra ledare som tagits ifrån oss allt för tidigt och de andra två på någon skit som ingen förutom möjligtvis Camilla Läckberg hade uppskattat – och kände hur jag genast blev vuxen. Jag tog det röda pillret, om du så vill. Käkade en sanningssmörgås. För i den stunden blev jag för första gången medveten om just det som Donald skulle försöka varna världen om bara 20 år senare; att mörka krafter existerar, och att de väljer sida.

När vi blir medvetna om Skuggfolkets existens så syns deras inflytande överallt. När Mikael Marcimain släpper ett nytt två timmar långt montage på bio, när Full Patte gör ännu en säsong av plakatpolitik på teatersvenska eller Thomas Erikson bygger ytterligare en hel bok på en utskrattad tes från 40-talet, så behöver man inte längre undra hur i helvete det har gått till. För spelet är riggat och det vet både jag och Donald. Mitt porträtt av Olof var själva definitionen av konst på valuta, men sådant spelar ingen roll när Skuggfolket har en annan agenda. Det jag kommer säga nu har jag inga bevis för, men det skulle inte förvåna mig om vinnaren av teckningstävlingen, personen som ritade huset på ön, var självaste Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas riksführer tillika hedersspelman. Kanske hjälpte de honom att fingera sin ålder, äntra tävlingen och vinna för att säkerställa att våra eurosedlar förmedlade rätt Grumme tvättsåpa-känsla och ingenting annat. Varför det låg i Skuggfolkets intresse låter jag vara osagt, jag utger mig inte för att vara någon statsvetare, men att de hade ett finger med i spelet tror jag att vi alla är överens om.

Så nästa gång du undrar hur hur Joel Kinnaman kan få huvudroller utanför Sverige, hur Rebecca Stella får leda TV-program i något annat land än Italien, varför det skrivs en artikel varje gång Anna Book börjar grina eller hur det kommer sig att Morgan Alling får existera över huvudtaget, så har du nu svaret.