Ibland är det jul. Det ska gudarna inte bara veta utan även ha jävligt klart för sig. När julen drabbar oss är det alltid så där plötsligt som endast jular är kapabla till, och när det sker leder det till något vi brukar kalla julstress – en muterad och högst potent variant av stress.
Den 30:e november känns allt lugnt, då är det fortfarande oceaner av tid kvar till julafton, och kanske strosar man visslande omkring på stan utan något direkt mål. Man kanske är mitt i ett danssteg när man smidigt fiskar upp en ros ur ett blomstånd på gatan, doftar på den i farten och sedan singlar iväg en slant till blomförsäljaren som bara skrockar och skakar på huvudet. Man kanske springer upp för en gungbräda, fördelar sin vikt så att den långsamt tippar över och man kan glida ner till andra änden på sina skosulor. Plötsligt dyker man kanske upp bakom ett träd och överraskar en korthårig tjej som står och fotar en plastpåse med sin analoga systemkamera, och kanske svingar man sig runt trädstammen och ger henne rosen för att sedan dansa vidare till tonerna av hennes förtjusta fnitter. När kvällen kommer sätter man kanske på sig sin pyjamas och visslar sig till sömns. Till exempel.
Men dagen efter är det första december, och då väcks man istället av att ens stress – som plötsligt har blivit så kraftfull att den på något sätt har fått en egen röst – gallskriker en i örat så att man vaknar med ett ryck, genomsvettig och fullständigt nerpissad. Och med det startskottet vet man att det nalkas jul, och att man i tre veckor framåt kommer vara totalt lamslagen och inte kommer få någonting uträttat, fram till cirka den 21:a – dagen då man måste köpa samtliga julklappar.
Och det är då man besöker Åhléns City.

Man kommer in i varuhuset och blir direkt välkomnad av det oförlåtande ljuset, vars enda syfte verkar vara att påminna en om hur ful man är. Det är en hastig övergång från det trygga mörkret utanför till att plötsligt känna sig som de smältande nazisterna i Indiana Jones. Man vill bara därifrån, tillbaka in i skuggorna, men för att undkomma ljuset är man tvungen att först passera sminkavdelningen med de strategiskt utplacerade och genomrena sminkförsäljarna. Tränade i den ädla konsten att sänka andras självkänsla fungerar de lite som varuhusens egna gladiatorer, redo att tackla egenvärdet på vilken person som än vågar passera genom deras domän. (Är man konspiratoriskt lagd kan man ju dra stora växlar på att det äckliga ljuset är i just sminkavdelningen, men nu är det här en blogg och inte Zeitgeist.)
När man lyckats sicksacka sig förbi gladiatorerna Stephanie, Alicia, Concealer och Solarplexus når man till slut fram till rulltrappan som ska leda en vidare till nästa krets.
Man åker upp för den och hamnar först av allt i Idiotrutan – plätten precis i toppen som fungerar som en mötesplats för alla som är dumma i huvudet; en plats där de kan få vara sig själva för en stund, där de kan samlas och stå stilla i lugn och ro och bara stirra rakt fram med halvöppna munnar, för att på så vis skapa en flaskhals bakom sig där alla som åker upp för trappan kan snubbla samman i en stor hög. Deras egen lilla oas.
Men sedan, när man machetat sig igenom denna igenvuxna djungel av kött, så är man äntligen uppe.

Det är folk överallt. Drivor av dem. Det är föräldrar som handlar leksaker åt barnen, det är vilsna killar som irrar omkring med ögon som lyser av panik medan de frenetiskt söker igenom sina minnespalats efter vad det nu var flickvännen sa för ett halvår sen, det är tjejer som effektivt betar av sina listor med tysk precision, det är killar som gör precis det jag just sa att tjejer gör och tjejer som gör precis det jag just sa att killar gör (eftersom vi alla är lika oavsett kön), det är influencers som unnar sig tidiga julklappar till sig själva, det är IS-sympatisörer som bara väntar på rätt tillfälle, det är folk som bara söker lite närhet, et cetera ad infinitum.
Man tränger sig fram bäst det går utan en tydlig plan och hoppas att idéer ska uppenbara sig av sig själv, men det gör de givetvis inte. En tanke som slår en är att man kan satsa på kvantitet istället för kvalitet, men den idén slås i sank så fort man kollat sin första prislapp.
Grejen med Åhléns är inte att det är överdrivet dyrt, utan grejen är att allt kostar exakt tusen spänn. Man ser en galge som är marginellt finare än vad galgar brukar vara och man blir sugen på att köpa ett gäng, men så vänder man på prislappen och smack – tusen spänn. Man hittar en jordglob av kork som man kan sticka nålar i. Lite pojkrummigt, kanske man tänker först, innan man inser att man ska sluta göra sig till och att det enbart är 100% kul. Men så kollar man prislappen och förstår att kork måste vara gjort av samma material som saffran – dvs guld. Och att den kostar tusen spänn. Men en liten piedestal till sin växt då? I svartmålad metall? Vad kan en sån tänkas kosta, frågar man sig nyfiket och tittar efter. Tusen spänn? Okej. Och om man bara dubblar det så får man en som enligt skylten ska vara något större, även om det är omöjligt att avgöra med blotta ögat? Nice.
(Personer som bara handlar på NK fattar ju såklart inte ett ord av det här. Skulle de se en galge för tusen kronor skulle de slita åt sig hundra stycken, dra hem och bränna upp alla sina gamla plastgalgar och sedan ta isär resterande trägalgar och göra såna Blair Witch-pinnfigurer av dem och hänga ut i skogarna runt sitt hem för att skrämma bort hemlösa. Men jag säger inte heller att allt är dyrt, jag säger bara att allt kostar exakt tusen spänn.)

Ju högre upp man kommer i varuhuset desto mer dör hoppet. Efter några halvhjärtade försök att hitta mening i diverse köksgeråd beger man sig till den sista rulltrappan. Med en stark känsla av nederlag i bröstet anländer man till den sista kretsen, den så kallade korgvåningen, där allt är gjort av korg. En våning dedikerad till att tillgodose alla ens korgbehov, där man kan hitta allt från fotpallar av korg till blomkrukor av korg till och korgar av korg. Man slås av tanken att något av korg kanske vore en perfekt julklapp till sin mamma, men efter några minuter av botanisering nyktrar man till och inser att ett material i sig inte är svaret på ens problem.
Med den sista droppen optimism man över huvud taget kan uppbåda tar man sig längre och längre in bland de korgtäckta hyllorna, längre och längre bort från glädjen.
Det blir mörkare och mörkare, och precis när man tror att man trängt så djupt in i labyrinten att man aldrig kommer hitta ut, rundar man ett hörn och möts av plötsligt ljus. Man finner sig på en öppen yta, en kvadrat omgiven av hyllor. Och där, i mitten av den, står han till slut. Sista bossen. Mr. Facefister. Ett två meter långt mustaschprytt muskelberg, iklädd svart linne, camobyxor och – av någon anledning – ett plommonstop. Han har en typ av samuraibatong i vardera hand, och kastar med jämna mellanrum huvudet bakåt och skrattar rått åt något som bara han vet. Instinktivt förstår man att enda vägen ut ur denna mardrömsfästning, är igenom honom. Man förstår att han måste dö. Att man måste mörda honom med sina bara händer.
Jag behöver inte gå in på några detaljer, men det som följer är ett långt och utdraget och enerverande repetitivt slagsmål – med så många slag mot ens huvud att det garanterat kommer ställa till problem längre fram – som efter många om och men slutar med att man delar ut en vältajmad roundkick rakt i tinningen på honom så att han flyger ut genom ett fönster, faller handlöst fyra våningar och till slut spetsas på parasollet till korvståndet nere på Drottninggatan.
Man står kvar, blodig och andfådd, när en gänglig man i tangorabatt dyker upp från ingenstans och räcker över tio tusen kronor i mynt för att sedan direkt och utan ett ord springa iväg och försvinna in bakom en hylla med hushållspappershållare av tvinnad vass.
Sedan är man ensam, omgiven av tystnad.

När man några minuter senare tagit sig hela vägen ut ur byggnaden är man glad och lättad över att vara vid liv. Man bestämmer sig för att aldrig mer ta livet för givet, att uppskatta det man har och börja leva mer i nuet. Det är den första dagen i resten av ens liv, tänker man kanske. Men sedan, när får man syn på en hålögd kvinna som konkar på femton proppfulla kassar, påminns man om att man fortfarande inte har handlat en enda julklapp, och så kastar man sig framför en buss.
Men överlever.

Det var en helt vanlig dag på tunnelbanan under en helt vanlig tid mitt på dagen, och i vanlig ordning ville alla ta sitt liv.
Jag bor på gröna linjen, ökänd för att ha för många tåg och samtidigt för många människor i dem, något som gör all effektivisering omöjlig. Stoppar de in fler tåg blir det ännu mer kö på spåren, och plockar de bort tåg för att minska kön blir det ännu fullare tåg. En sits som bara kommer bli värre och värre tills nya linjen är färdigbyggd, något som beräknas vara klart 2030 men som kommer bli försenat till 2040, när resten av världen gått över till kollektivteleportering.
Jag är på väg in till stan och tåget är fullt men inte packat. Folk hostar och grymtar, men i övrigt är det relativt tyst. En trasig själ i lovikkavantar gråter. Det är en olustig syn men jag låtsas som ingenting. Barnet mittemot sparkar mig på smalbenet, eftersom det är sånt barn gör, och jag önskar livet ur honom. En kvinna pratar i telefon men säger ingenting av värde. Personen i andra änden önskar livet ur henne. Resan fortsätter.
Tåget stannar vid Gullmarsplan. Jag kollar ut genom fönstret och ser en man på perrongen som lugnt och metodiskt och med hög precision står och spyr i en papperskorg, som om det vore hans jobb. Det är så kontrollerat att det ser ut som att han tränar inför något. Han spyr en deciliter, samlar sig i tre sekunder, spyr en deciliter till, osv. Det pågick när mitt tåg rullade in på perrongen och pågår fortfarande när vi åker därifrån. Så vitt jag vet kan han ha stått där och spytt i en timme. Kanske gör han det än.

Vi åker vidare över bron och kommer snart försvinna ner i tunneln till Skanstull. En man i fyrtioårsåldern vinglar sig fram genom vagnen i jakt på sittplats, när tåget plötsligt tvärnitar. Han ramlar framåt med händerna utsträckta framför sig, frenetiskt sökande efter något att greppa tag i, men eftersom han befinner sig långt ifrån uppenbara räcken siktar han istället in sig på en jämnårig kvinnas ansikte och trycker upp handflatan i näsan på henne.
Hon skriker till, högt och gällt, och tar sig för ansiktet med båda händerna. En tystnad uppstår i vagnen och blickarna riktas mot dem. Mannen, som nu återfått balansen, står böjd över henne och frågar försiktigt hur det gick, om hon mår bra. Han vet att det finns en risk att han knäckt hennes näsben, och om han sett Con Air vet han också att det finns en risk att näsbenet kan tryckas upp i hjärnan om man slår tillräckligt hårt, vilket han gjorde. Men hon svarar inte. Hon är djupt försjunken i sin smärta, och hennes enda livstecken är händerna som fortfarande är virade runt ansiktet samt det ihållande gnyende pipet hon ger ifrån sig. Mannen frågar igen, och hon svarar genom att inte sluta pipa genom fingrarna.
Tåget fortsätter åka och mannen blir stående vid sitt offer. Det är uppenbart att han inte vet hur han ska hantera situationen, att han inte hade räknat med hennes iskalla respons på hans olivkvist. Hans stirriga blick söker över vagnen för att bedöma skadan på hans anseende, men folk verkar mest obekväma. Till slut börjar han sakta backa ifrån kvinnan; han vill bort från situationen samtidigt som han tydligt vill demonstrera för övriga passagerare att han är redo att rycka in med ett nytt ”hur gick det” om så skulle bli nödvändigt. Men det blir det aldrig, och sekunden tåget anländer till stationen och dörrarna glider isär kastar han sig ut ur vagnen och kubbar det snabbaste han kan mot nästa vagn. Från noll till hundra, medan den misshandlade kvinnan bara fortsätter sitta orörlig och pipande som en kaffepanna.
Jag minns inte hur länge hon satt kvar så, men kanske var det för evigt. Kanske var det där hennes sista stund som fullfjädrad människa. Kanske lever hon idag ett stillsamt liv som råttskrämma. Jag, om någon, vet inte.

Tåget lämnar perrongen precis som det är tänkt att tåg ska göra, men när det kommit upp i full hastighet och hamnat ungefär mittemellan Skanstull och Medis händer något. Utan förvarning tvärnitar vi igen, som om lokföraren ställt sig på bromsen för att väja för en tunnelälg, och alla som står upp börjar studsa in i varandra som radiobilar. Att ingen av oss i vagnen var beredd är inte så konstigt, men hur lokföraren – som gissningsvis har något form av genomskinligt yta framför sig genom vilken han kan se vart han är på väg – kunde bli så överraskad är ett desto större mysterium. Att det skulle röra sig om ett rödljus – som han påstår när han pliktskyldigt vevat igång mikrofonen för att tala till oss i ”bagageutrymmet” som han förmodligen kallar det – kändes osannolikt. Hänger verkligen tusentals liv på ett ensamt rödljus placerat precis runt ett hörn? Ställer mig tveksam. Så om det inte rörde sig om en akut familjeangelägenhet eller möjligtvis en tunnelälg så hade lokföraren en hel del att förklara.
Men den slappa lögnen om rödljusen var allt vi fick, och sedan blir vi stående. Vagnen tystnar medan sanningen börjar gå upp för folk – när de inser att de eventuellt kommer att dö. Någon tar långsamt, men med en underton av panik, av sig sin halsduk. Ögon flackar. Det börjar bli rejält varmt i takt med att syret ersätts av ren koldioxid och folks kroppar närmar sig maxpuls. Livet har äntrat en ny fas.

Det har nu gått en vecka och vi är fortfarande kvar mellan samma två stationer. Jag skriver det här från under ett av sätena, där jag tagit skydd mot de olika rabiata barngängen som bildats. Tolvåringar uppväxta på Fortnite och CoD som sedan dagen de föddes har hängt i forum och slipat sina färdigheter i psykologisk krigföring till perfektion. Den största klanen kallar sig Epic Lulz och har precis markerat revir genom att hugga huvudet av en konsult med kostym och ryggsäck. Deras ledare, Aragorn, är liten för sin ålder men särbegåvad, och rider på axlarna av en storväxt tonåring med låg IQ (och EQ för den delen) som kallas Headshot.
Och sådant är livet i Maskinen. Vi vet fortfarande inte när vi kommer härifrån. Lokföraren anropar oss en gång per dag, prick 08.00, för att berätta att det är tågkö och att det kan gå lite långsamt genom stan, vilket de flesta av oss är benägna att hålla med om. Ingen vet heller sanningen bakom uppehållet. Det viskas ibland om att personer längre fram i vagnen påstår sig ha sett en kritvit tolvtaggare med lysande ögon galoppera förbi utanför på spåret, men det är förmodligen bara skrönor.
För troligtvis handlar det bara om att SL struntade i varningarna och stoppade in extra tåg på gröna linjen. Det skulle de aldrig gjort.

Om jag någonsin kommer ut härifrån ska jag tipsa SL om att det med dagens avancerade teknik finns sätt för de olika tågen att kommunicera med varandra, så att man på så vis skulle kunna utveckla ett system för att koordinera trafiken. Kanske skulle ett tåg kunna vänta med att lämna sin station tills det fått information om hur det ser ut på nästa, istället för att, som nu, behöva upptäcka det först en sekund innan det kört hela vägen upp i röven på tåget framför.
Det är säkerligen mer komplicerat än så, det är det alltid och jag är sannerligen en lekman när det kommer till kollektivtrafikslogistik, men just nu är vi mitt uppe i att lotta fram vem av oss som ska ätas upp härnäst, så förlåt om jag inte bryr mig.

Hej och välkomna ska ni vara till min blogg. Men nog om det. Här kommer istället historien om när jag var förföljd av Fiskmannen och började tvivla på mitt eget förstånd.

Det var en helt vanlig, mulen vårdag någonstans mitt i Stockholm. Kanske. Jag kan omöjligt veta eftersom jag inte lade något av det här på minnet, men mycket tyder på det. Jag gick gatan fram och hade väl mitt eget att tänka på, när jag plötsligt fick syn på en märklig man komma gående mot mig. Han var inte direkt märkligare än någon annan i sitt uppförande, utan det märkliga låg snarare i att han såg oväntat mycket ut som en fisk. Inte så lik att man skulle kunna förväxla honom med en, utan mer att hans utseende utstrålade essensen av fisk. Det ”förde tankarna till”. Vilken sorts fisk? Jag vet inte.
Han äntrade mitt liv på ett ganska blygsamt sätt genom att gå förbi mig på stan. Det är det visserligen många som gör, men av någon anledning lade jag märke till just honom. Förmodligen eftersom han var så fisklik. Säkert också i kombination med att han var klädd som någon ur Aftonbladets Pulsredaktion på 90-talet, d.v.s. indiepoppigt, fulcoolt och fullt medvetet slappt och slitet. Tänk blank silverjacka, seriemördarglasögon, nonchalant otvättad popfrilla och typ snowjoggers eller nåt annat fullständigt bisarrt. Hela han en levande anakronism.
Jag tror inte han tog någon direkt notis om mig och lika fort som han stormat in i min färdväg försvann han ur den. Jag gick åt mitt håll och han simmade åt sitt och där borde våra vägar skiljts åt för evigt – om inte ödet, denna nyckfulla plågoande, hade velat annorlunda.

För bara ett par dagar senare skulle jag se honom och hans märkliga fisknylle igen. Även denna gång passerade vi varandra på stan, men den här gången lade jag inte märke till honom enbart för att han var en fisk, utan också för att han varit det två gånger i min omedelbara närhet. Liksom vad härnäst? Skulle han äckla mig genom att simma in i mitt ben när jag badar i en sjö? Skämt åsido.
Hittills är det kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen åt. Det finns ingen anledning att bli religiös och fly ut i djungeln och giftmörda sina anhängare (inklusive barn) riktigt än. Jag går säkert ofta förbi samma personer flera gånger, men då utan att lägga märke till dem eftersom de ser ut som vanliga människor och inte absurda hybrider mellan människa och djur. Nej, konstigt blev det först när jag såg honom två gånger på samma dag.

Första gången var precis som de tidigare på så vis att vi bara passerade varandra på stan, men med den lilla skillnaden att våra blickar hastigt möttes. Ett snabbt litet erkännande av varandras existens, mellan hans stora, döda ögon som bara stirrade rakt fram och mina helt vanliga homo sapiens sapiensögon. Han hade ett lite kryptiskt leende på de stora glansiga läpparna, av någon anledning. Vad hade han att vara så nöjd över? Hade han precis hittat och ätit en mask? Skämt ånyo. Och åsido.
Men sedan, ett par timmar senare, ser jag alltså honom igen. Jag är på väg ner i en rulltrappa och han på väg upp i den bredvid, och det är först när vi är ungefär två meter ifrån varandra som jag får syn på honom och ser något som kommer att gnaga på mig i många år framåt.
Jag ser hur han tittar på mig, till och med följer mig med blicken, och att hans mun rör sig. Med sina fisklika läppar – nu ännu fisklikare eftersom jag har hörlurar och de tillsynes rör sig utan att ge ifrån sig ljud, precis som hos en fisk – säger han något till mig. Eller inte bara säger – han pratar med mig. Tydligen är jag mitt i en väldigt ensidig konversation som jag inte har en aning om hur länge den pågått, och den fortsätter, med obruten ögonkontakt, under de tre-fyra sekunder det tar att passera varandra. När jag väl lyckats pausa musiken (jag är för chockad för att fatta att jag bara kan ta ut lurarna ur öronen) så har han redan åkt förbi. Jag vänder mig om efter honom, men han bara åker vidare med blicken framåt. Han har sagt det han ville säga, levererat sin sanning, kanske till och med lämnat mig med en svidande avhyvling, och jag har inte hört ett ord. Och det var näst sista gången jag såg honom.

Under veckan som följer slås jag av en problematisk insikt: människor som är så galna att de börjar se sånt som inte finns, vet inte själva att det de ser inte är på riktigt. De ser inte skillnad på verkligheten och sina vanföreställningar, för hade de gjort det så hade det väl knappt varit ett problem. Hade det här hänt mig? Hade jag gått och blivit spritt språngande? Jag uppskattade risken till ungefär fyra procent.
Så, under ett par dagar går jag sedan runt i en värld som med fyra procents sannolikhet bara existerar i mitt huvud. Jag börjar kolla efter tecken. Finns det fler djurhybrider runt mig? Har hundar börjat ge mig uppmaningar? Ser jag ryska ubåtar så fort jag ställer mig vid ett vattenbryn? Tror jag på allvar att vi räddar miljön genom att flyga mer? Är Annie Lööf okorrumperad? Och så vidare. Svaret på alla dessa var lyckligtvis nej, vilket tydde på att jag förmodligen var fullt frisk. Men helt övertygad skulle jag inte bli förrän jag såg Fiskmannen igen, för allra sista gången.

Jag var i mina hemkvarter runt Bandhagen och mötte honom på väg från tunnelbanan. Enligt den normala dramaturgin borde han vänt sig mot mig och sagt något ödestigert, kanske till och med tagit mig i kragen och väst det i mitt öra. Eller gett mig ett uppdrag endast jag, med min väldigt specifika kombination av färdigheter, kunde utföra. Men inget av det hände. Han bara tittade rakt fram och passerade mig utan något tecken på igenkänning, precis som de allra flesta brukar göra när man passerar dem, och plötsligt klarnade allt. Han bodde helt enkelt i samma område som mig och vi hade liknande rörelsemönster. Svårare än så var det inte, antiklimaktiskt nog. Och från att framstå som en fiskmänniska skapad av mitt stormiga undermedvetna, kändes han nu som vilken person med solid fysisk massa som helst. Jag noterade också att den slappa klädstilen jag tidigare tolkat som ett stilgrepp kanske snarare berodde på något annat; silverjackan som jag sett som retro var eventuellt bara gammal, hans hår inte alls nonchalant otvättat utan bara otvättat, och han verkade mumla något för sig själv. Han var onekligen en fullt verklig person, men eventuellt tvivlade han på att jag var det …

Det lilla stinget av obehag som jag tidigare känt upplöstes och kvar fanns bara en medmänniska. Vilket gjorde det hela så mycket jobbigare när han sekunden senare plötsligt och våldsamt rycktes från marken och fördes upp mot skyn i ett moln av fjädrar, med nacken fast i en fiskmås obarmhärtiga näbb. Med ett hjärtskärande skrik kastades han sedan upp i luften och fångades i benet av en andra fiskmås. Den första fiskmåsen skrattade sitt isande fiskmåsskratt, vände i farten, flög tillbaka och tog återigen ett fast grepp om mannens nacke, varpå en vildsint dragkamp inleddes mellan de två blodtörstiga fjäderfäna. Fiskmannen fäktade med armarna, skrek och kräktes om vartannat, tills hans kropp inte längre orkade stå emot fiskmåsarnas övermäktiga styrka och han slets i två stycken vid midjan. Och där, som hans tarmsystem regnade till marken, tystnade skriken.

Den slående likheten med en fisk var det som tillslut blev hans fall. Ett tragiskt öde för en fisklik man, och en syn som skulle ta mig dagar att komma över. Men i slutändan gjorde det mig också till en bättre människa, och detsamma tror jag gäller alla er som läser det här. Även ni har lärt er massvis.