När man bloggar på Nöjesguiden är det lätt att inbilla sig att man är kung över världen. Att man tillhör gräddan. Och vem kan klandra en! Men förr eller senare dyker alltid något som Clubhouse upp från ingenstans för att påminna en om den vidriga lilla lort man egentligen är.
En efter en ser jag människorna i mina flöden försvinna in i en exklusiv gemenskap där jag tydligen inte har något att göra. Ett hemligt sällskap med coolhetsgaranti, bakom vars lyckta dörrar det pågår sådant som inte är lämpat för allmänheten. Som en digital version av en sån där pederast-ö som amerikanska kändisar alltid hamnar på. Alternativt en digital version av ett klubbhus.
Samtidigt är det inte omöjligt att komma in – det är förmodligen bara ett par frågor bort. Men det går också emot hela poängen. Coolhet avgörs av hur många ställen man blir inbjuden till, inte hur många ställen man lyckas tjata sig in på.

Det hela påminner om en gång när jag var i Gubbrummet på Spy Bar. Jag hade kunnat säga att jag stod på listan eftersom jag kände DJ:en, och det hade varit sant, men det är ju också så att det var enda anledningen att jag fick komma in över huvud taget, vilket inte låter lika bra men är precis lika sant.
Jag var relativt ny i stan, runt 25 år och i mitt absoluta zenit rent fysiskt, och i just den stunden kändes det som att jag hade landat mitt i smöret. Jag satt en stund i en soffa bredvid Maria Andersson från Sahara Hotnights, jag blev raggad på av en indietjej känd från Big Brother och jag fick en annan tjej stulen från mig av Moneybrother. Honom hade jag för övrigt dansat med tidigare under kvällen. Det här var innan anklagelserna mot honom och han var fortfarande på toppen av Kebnekaise, så det var ändå friskt vågat av mig när jag dansade fram till honom och skrek i hans öra att vi gillade samma band.
Det var helt sant – han hade gjort en cover på en av deras låtar och även spelat i bandet Monster som var uppenbart inspirerade av dem – men det är nog också sant att det var häftigare för mig att ha samma favoritband som Moneybrother, än vad det var för Moneybrother att ha samma favoritband som en total nolla från Bumfuck Nebraska. Men det tänkte jag inte på just då.
Efter dansen bjöd han mig på en öl – en öl som jag nu, efter uppgifterna om hans tveksamma moral, misstänker att han kan ha snott. Men kanske är jag bara paranoid eftersom han senare stal mitt ragg.
Det var en norsk tjej som jag tyvärr inte förstod ett ord av vad hon sa. Jag brukar inte ha problem med norska, särskilt inte när jag druckit, men förmodligen pratade hon någon konstig fjorddialekt som uppfanns 2010 i någon form av luddig patriotism, för det var som att hon pratade danska. Och det var mitt under vår trevande konversation, någonstans mellan alla mina ”va?!”, som Moneybrother dök upp. Lös i lemmarna och med en berusad kändis självsäkra fylleflin gled han in mellan oss, som en mjuk kudde mellan två magneter med samma pol, och satte punkt. Jag – en ordets man – försökte kommunicera med tal, medan han – kändis och sex på en pinne – talade kroppens språk. Jag hade så klart ingen chans.

Och någonstans där blev det tydligt. Jag, Sahara Hotnights och Moneybrother befann oss kanske på samma geografiska plats, men i helt olika dimensioner. Och för att det inte skulle råda några som helst tveksamheter kring den saken blev jag sedan utkastad. En vakt hade fått syn på mig med ett glas vatten i handen och sett sin chans. Förmodligen hade han haft mig under uppsikt i flera timmar och bara väntat på en anledning.
Och kanske drabbades alla med min status av samma öde, tills Gubbrummet till slut enbart befolkades av den svenska rockeliten och realitykändisar. Samt DJ:en som jag kände. Och då kunde festen börja på riktigt.

Hur som helst. Precis som Gubbrummet var för mig när jag var nyinflyttad, är exklusiviteten på Clubhouse nog bara en chimär. Att ta sig in är inte det svåra – förr eller senare kommer både du, jag och Stefan och Krister att hitta dit – utan det svåra är att faktiskt höra hemma där, och inte bara vara någon som klickar sig hela vägen fram till Krunegård bara för att berätta att man också gillar vampyrer. Och den tillhörigheten når man inte hur som helst. Statisterna är inte Lena Olin bara för att de är med i samma film som henne.

Att tillhöra det här övre skiktet kan verka lockande, men frågan är om det är något man verkligen vill. Det kan verka glamoröst där inne i värmen, men man ska också ha väldigt klart för sig att det med största sannolikhet är pederaster vi pratar om. Samvetslösa fullblodspedofiler och folk som tänder på samvetslösa fullblodspedofiler. Det är minst sagt rejält sjuka människor, förmodligen. Riktiga monster som eventuellt använder sin ställning för att komma undan med rejäla brott mot både mänskligheten och den goda smaken.
Man kan så klart bara spekulera, men jag tror inte någon tvivlar på att dessa invigda har kopplingar till Skuggfolket, den elit som styr världen från bakom kulisserna. Och om det stämmer så kan vi inte utesluta det värsta – att det även rör sig om blodsoffringar. Dvs djävulsdyrkare som dricker blodet från spädbarn för att förhindra sin läderaktiga hud från att bli ännu mer läderaktig. Sjuka, sjuka saker, med andra ord. Och där säger i alla fall jag nej tack.
Sån är jag.