Det syns i hans blick att han skulle kunna döda för mig. Eller jag tror det i alla fall.

Det är svårt att avgöra eftersom jag inte tittar på honom utan i min telefon under bordet. SL-appen säger att nästa buss går om en halvtimme. 

Han kommer bort mot mig och lägger sin hand på mitt lår. Eller han siktade nog på låret. Men eftersom jag kastar mig åt sidan när han närmar sig så hamnar handen istället på min stol. Han drar handflatan fram och tillbaka längst mitt ben. 

Eller längst stolens ben. Och hela jag bara

SMÄLTER. 

Han beställer in två öl på min, nej vår, nota och fimpar i min hamburgare. Sen flyttar han sin stol närmare min. 

Men eftersom jag har rest mig och står och stirrar ut över parkeringsplatsen istället så förblir avståndet mellan oss ungefär detsamma.

Markisen över oss slår hårt i vinden. 

Då frågar han varför jag gråter. Eller han ber mig lägga av. Lägg av då, säger han. 

Jag kan verkligen inte dölja någonting från honom. Han ser mig. 

Så säger han att han börjar lessna på den här skiten och frågar om vi inte bara ska gå hem till honom istället. Han bor i korvkiosken säger han. Eller kanske sa han bakom.

Jag hör inte riktigt för jag har höjt musiken i mina hörlurar och står med ryggen vänd mot honom.

Vinden har tröttnat på markisen och rycker tag i mitt hår.

Jag råkar nästan skrika JA.

JA, det är såklart jag säger JA ÄLSKLING! 

Men när jag vänder mig om så är han försvunnen.

Baby var är du – baby kom tillbaka. 

Varje sekund utan dig är en oändlighet. 

Och mirakel slår in. Han kommer tillbaka. Med ena handen stänger han gylfen och med den andra drar han med mig ut på parkeringen.

Han trampar av misstag på min fot så jag skriker rakt ut.

Han skrattar. Det är verkligen typiskt honom, han har ett stort sinne för humor. 

Jag tackar för att han tog notan. Han svarar inte utan puttar mig istället framför sig. 

Han kan knappt vänta. Han vill verkligen ha mig. 

Han försöker kyssa mig medan vi går men hans panna slår i min haka och jag råkar istället bita mig hårt i tungan. Jag sluter ögonen och säger baby. Baby är det inte konstigt. Jag älskar dig och jag kan inte ens ditt namn. 

Men han svarar fortfarande inte och släpper istället taget om min arm. Jag öppnar ögonen och ser hur han försvinner bort från mig, in bland buskarna vid busstationen. 

Då tar en ny hand tag i min långa bleka arm. Det är servitören från restaurangen.

Ur min mun rinner det rött blod. Jag står inne vid kassan och betalar vår nota. På parkeringen ser jag min buss lämna stationen. 

Då frågar servitören om jag behöver papper.

Oj.

Hur kunde jag vara så blind. 

Han bryr sig ju verkligen om mig. 

Jag ska precis tacka ja och ge honom allt men han är försvunnen. På golvet framför mig ligger en skrynklig servett. Den har rött läppstift på sig och en snus inklämd i mitten. Jag tänker att den måste vara från honom. 

Jag sätter mig på en stol inne på restaurangen och trycker pappersservetten hårt mot ansiktet. 

En farbror längre in i lokalen ler mot mig. Jag tror i alla fall det. Men jag ser inte riktigt för jag kräks ner under bordet. 

Han skriker från sin pall 

hallå sluta håll på med din gamla servett så sticker vi hem till mig. 

Och jag kan liksom inte sluta le. Han måste vara helt galen i mig.

Och mitt hjärta bara brinner.