Annons
Annons

Det hade man kanske inte trott, men Oslo ÄR the place to go 2017!

8:15 11 Mar 2017

grünerløkka_ Geir Halvorsen_(CC BY-NC-SA 20)

Jag bodde i Oslo ett halvår 2011. Inte för att rensa fisk eller jobba på lager som de flesta svenskar där (Oslo är den största svenskstaden utomlands, framför London), nej, jag var där och arbetade med PR. Då tyckte jag att det var en rätt eländig stad, med få eller inga komparativa fördelar gentemot Stockholm. Lite mindre, lite sämre, lite mindre individualistiskt, något eftersläpande. För att inte tala om dyrt! Särskilt för den som tycker om att spendera sina pengar på alkohol, taxi och cigaretter. Förutom den höga kostnadsnivåns rent marknadsekonomiska orsaker finns det också politiska skäl till att det är bisarrt dyrt att ha roligt i Norge. Norska politiker hatar nämligen kul mer än svenska. För som Sveriges dåvarande näringsminister Björn Rosengren mycket riktigt konstaterade 1999 är Norge den sista Sovjetstaten. Och då var det en elak jämförelse gentemot Sovjet för inte ens Josef Stalin hade kommit på tanken på att ha så höga punktskatter på alkohol och så ogenerösa öppettider för uteställen.

I alla fall, mycket har hänt sedan dess. Oslo är en annan stad nu än var det var då. I det Oslo jag lämnade vid årsskiftet 2011-2012 ringlade köerna långa utanför TGI Fridays på fredagnätterna. Detta insåg jag inte minst när jag var där senast för en vecka sedan samtidigt som det i staden pågick en festival kallad By Larm (trodde först att det var ett engelskt namn, baj larm, men det ska tydligen sägas på norska). Ett fullständigt befängt namn på en festival givetvis, det känns som att norska uppfanns av troll och vättar som bodde längst in i någon urskog i Trøndelag. Antagligen var det så också. Oslos snabba förvandling hänger sannolikt ihop med flera saker, tillsammans med Stockholm är det Europas mest snabbväxande huvudstad befolkningsmässigt, samtidigt som det låga oljepriset antagligen är det bästa som har hänt Norge, så att man kan lägga sin kulturlösa nouveau riche-period bakom sig och börja skapa intressanta saker i stället.

Och det har man ju börjat göra! Skam är det bästa som har gjorts inom nordisk tv-produktion på mycket, mycket länge. Den norska hiphopscenen, som för några år sedan uteslutande bestod av en handfull Snook-parodier, börjar bli bra på riktigt. Mina Nöjesguidenkollegor – en samling likadana Lille Skutt-figurer som har exakt samma intressen, går till exakt samma ställen och lyssnar på exakt samma musik – har till exempel introducerat mig för sin favorit: ”Unge Ferrari”. Riktigt bra faktiskt. Ja, norrmännen har även börjat lära sig hur man sjunger och spelar och rappar och tjoar och tjimmar! Efter några synnerligen svaga decennier kulturellt är Norge tillbaka – och det med besked.

Staden hade tidigare ett fullständigt värdelöst mid range-segment restaurangmässigt. I dag är det tvärtom mycket bra. Izakaya och Delicatessen är två ställen som jag varmt kan rekommendera. Izakaya är en nyöppnad japansk krog som ligger i en liten källarlokal. Intimt och med enkla japanska rätter som är urförträffligt bra. Delicatessen har funnits ett antal år och serverar spanska tapasrätter, som Boqueria i Stockholm fast bättre. Boqueria som jag för övrigt portades från häromveckan av en vakt på mycket oklara grunder (kanske var det rasism?).

Det finns en Stureplanmotsvarighet i Oslo som kallas Solli Plass. Där har jag knappt varit vid mina senaste Oslobesök och det är säkert tur det. Klientelet för några år sedan bestod till stor del av människor som ansträngde sig för att se ut och bete sig enligt något slags stereotypt Stureplansideal, och oftast lyckades de mest se ut som karikatyrer på hur stekare på Stureplan var för kanske 15 år sedan. Det var en del av Norges Sverigekomplex, som jag nu upplever att de börjar lämna. Det är inte så konstigt att man har haft Sverigekomplex förstås. De har ju växt upp mycket mer med vår populärkultur och våra medier än vad vi har gjort med deras. Medan Sverige, en gammal handelsnation centralt placerat i Norden, har blickat ut mot världen har de många gånger blickat mot Sverige, det enda landet man har gräns mot förutom korta stumpar mot Finland och Ryssland. Samtidigt är man inte med i EU och har varit i krig i modern tid, faktorer som också har bidragit till att forma Norges relativa kulturella introverthet.

Det mest intressanta området i Oslo är Grünerløkka, som väl närmast motsvarar Södermalm. Norsk rikedom är inte särskilt charmig, och därför är deras Stureplanmotsvarighet inte heller särskilt charmig. Norge hade mått bra av lite mer gamla pengar som hade kunnat garantera kulturalism och anständighet, och lite mindre nya pengar som har tillströmmat i mängder sedan oljan hittades i slutet av 60-talet. Samtidigt är norsk rikedom kompaktare, mer normativ, än svensk. Medan Sveriges rikaste är goda för flera hundra miljarder är Norges rikaste man god för ynka tio-femton.

Vi var som sagt där under en festival nu senast och tydligen är det så nuförtiden att stadsfestivalerna avlöser varandra i Oslo. Det händer saker ständigt och jämt. Jag är ofta skeptisk till evenemang, Göteborg får gärna vara Sveriges evenemangsstad för min del, men Oslo verkar ha integrerat evenemangen på ett bra sätt i sin vardag och då är det ju bara trevligt.

En sak som är spännande med Oslo är att det är Heroinhovedstaden, som det står graffitimålat på en vägg i en bar i staden. En halv procent (6000-7000) av storstadsområdets befolkning är heroinister. Jag pratade med en vän om detta för sex år sedan medan jag bodde där, och han hade den bästa teorin jag har hört hittills om varför så många Oslo-bor är heroinister, välståndet och välfärden till trots: han hade läst om en OECD-studie där man hade frågat befolkningarna i olika länder om moraliska saker, vilka saker de ansåg var okej och inte okej inom ramen för deras kultur, och svaren visade att Norge och Sydkorea var de länder där invånarna hade allra snävast moralisk korridor. Det är alltså ett ännu mer normativt, konsensusdrivet majoritetssamhälle än vad Sverige är – och faller man utanför ett sådant samhälle så faller man utanför ordentligt, det vill säga blir heroinist.

En gång träffade jag en av dessa missbrukare när jag hade tagit tunnelbanan upp till Holmenkollen (ja, man kan åka tunnelbana upp till skidbackarna i Oslo). På väg tillbaka till Holmenkollens tunnelbanestation mötte jag honom när han kom gående mot mig med en skiftnyckel i handen. Han frågade om jag hade en telefon som han kunde få låna, och efter ett par sekunders utvärdering av mina svarsalternativ svarade jag att han kunde få låna min telefon. Han ringde ett samtal och tackade för lånet och sedan visade det sig att han också skulle med nästa tunnelbana in mot stan så vi började samtala. Han berättade att om jag inte hade sagt ja till att låna ut telefonen så hade han hotat mig med skiftnyckeln. Just en trevlig sak att säga (och helt onödigt i efterhand!), tänkte jag, men sedan pratade vi vidare hela vägen in till stan. Han berättade att han kom från ett välordnat hem (det gör nästan alla, Norge är som ett enda stort Bromma) men att några år tidigare, han var kanske 25 men redan mycket sliten, hade det börjat gå utför snabbt. När vi gick av så frågade han om jag hade pengar, så jag tog ut 300 spänn och gav till honom. Han sa att han skulle köpa mat för pengarna, men de gick säkert raka vägen till heroinet. Det är som det är med den saken.

Ja, Oslo är en intressant stad på många sätt, och nu börjar den bli bra på riktigt också. Förutom det populärkulturella lyftet och den blomstrande bar- och restaurangscenen har de också fler och fler intressanta startups, däribland Chooose och Spond. Två andra krogar som är väl värda ett besök är Lorry och Syng, men detta är också att skjuta på rörliga mål eftersom det poppar upp nya intressanta ställen hela tiden. En mer klassisk bar som jag gillar är Annen Etage inuti Hotel Continental. Senast bodde jag på Bristol som är ett utmärkt hotellval för den som, liksom jag, gillar gamla traditionstunga hotell som gärna får ha passerat bäst före-datum (gillar att känna skuggan av dess forna jag). Ja, det finns många anledningar till att Oslo kanske är Europas intressantaste weekenddestination 2017. Den svagare norska kronan tack vare det låga oljepriset gör också att det inte är fullt lika vansinnesdyrt som det varit tidigare.

2 kommentarer | “Det hade man kanske inte trott, men Oslo ÄR the place to go 2017!”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Johannes Fjose Berg skriver:

    Simon for president i Oslo! Dette er topp fem for ditt neste besøk, Simon:

    1. Emanuel Vigeland Mausoleum. Gustav Vigeland lagde statuene og tegner den store parken ved Majorstua? Men visste du at han hadde en lillebror som var familiens sorte får. Langt oppi skogen lagde han sitt eget mausleum for sin egen dødsdag. I dag er det ingen skog, men et vanlig boligområde. Og et FANTASTISK mausoleum med ett stk 800 kvm stor freske. Den akustikken….Kun åpent på søndager. Hele året. Dette er egentlig en hemmelighet, og er etter min mening det beste å oppleve i Oslo.

    2. Mye bra spisesteder altså som jeg synes du skal teste. Mye jeg ikke har testet ut selv, så får foreslå dem jeg har vært på sjøl: Bon Lio, Bokbacka og Kamai er ganske bra. Siste ligger også på ‘Løkka. Men man må jo nevne at Maemo fikk tre stjerner før Noma. Har aldri vært der :( Likevel må jeg lande på Illegal og Munchies. Selv om burgerbarer er veldig 2000 og i fjor. Kan imidlertid ikke nok om restauranter i andre byer til å mene noe om det gjør Oslo til en bra by.

    3. Øl. Nå er det mye bra steder å få bra øl. Har ikke noe godt sammenligningsgrunnlag her heller, men Crow bar (Kråka), Cafe Sara, Schou og Grünerløkka Brygghus har øl fra bittesmå bryggerier i Norge og DK. I tillegg til sitt eget. Litt usikker på hvor bra dette er sammenlignet med f.eks. Stockholm eller andre byer. Synes bare det er ganske bra med Øl i Oslo for tiden.

    4. Use-It. Low budget tourist info i Oslo. Finnes også en del andre byer i Europa. Mitt favorittsted å finne ut hva som rører seg i Oslo. Har blant annet en legandarisk guide som har eksistert i over 20 år. Møllergata.

    5. Ettersom du likte byLarm, bør du også hilse på storebroren, Øya. I år spiller Lars Vaular der. Nevner det fordi du liker hiphop. Og samme dag spiller Nils Bech som synger den legendariske versjonen av O helga natt fra Skam.

    Nå er ikke jeg noen cool hipster, men på den andre siden er jeg litt norm core by accident….

  2. wendela skriver:

    Jag bodde i Oslo från 2011 till 2015, och jag vill poängtera att Oslo har varit intressant bra mycket längre än från den stunden svenskarna fick upp ögonen för Skam och Torggata blev gentrifierat och proppades fullt med hippa restauranger. Svenskarna har underskattat norsk kultur länge, och glöden väcktes inte till liv i samma stund som svensken lade sina ögon på dess existens. Tvärtom tänkte jag, åtminstone så länge jag bodde där, på hur det finns en äkthet i Oslos ”alternativa värld”, och hur klubbar, restauranger, konserter och festivaler ofta känns levande på ett helt annat sätt än vad de kan göra i svenska storstäder. Det finns en stolthet och en djärvhet i Oslos kulturliv, kanske just för att det alternativa inte blivit mainstream än, och för att Oslos östsida fortfarande står i så stark kontrast till den västra. Oslo har varit coolt länge. Och svenskar är generellt jävligt självgoda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons