Jag har varit på akuten tre gånger de senaste två åren. Varje gång har det känts som att något har varit fel, gjort ont lite på olika ställen. Har låtit tankarna vandra i väg och självdiagnostistiken bli oerhört avancerad. Läkarna har aldrig hittat något utan har skickat hem mig så snart de hunnit titta på provsvaren och röntgenbilderna.

Antingen är jag hypokondrisk eller – mer troligt – så har allmänläkarna, som väl sällan är några Dr House, helt enkelt missat mina dolda sjukdomar som vid det här laget torde vara så långt gångna att jag lär vara död inom en mycket snar framtid.

Denna oro är på gott och ont. Sedan jag har börjat misstänka att jag är döende har jag också blivit mer livsbejakande.