Farväl, Spy Bar

5:53 29 Apr 2018

I nästan hela mitt vuxna nöjesliv, inte minst under senaste sex åren, har Spy Bar varit den naturliga slutpunkten för utekvällar i Stockholm, något som jag inte direkt varit ensam om. Men jag har insett att det är över nu. Jag klarar det inte.

Det har nog växt fram under en period, och jag har vänt och vridit på problemet — är det mig det är fel på, eller är det Spy Bar? Jag kan ibland vara onödigt krävande, det är åtminstone vad andra säger, men efter noggrant övervägande har jag insett att det trots allt — i huvudsak — är Spy Bar det är fel på.

Klubben, som ligger i Daneliuska huset, även kallat Arnoldshuset, har varit en institution i Stockholm i stort sett sedan öppnandet 1995 och startades med små medel; spontant inrett med begagnade möbler öppnade Spy Bar och blev början på det imperium som i dag är Stureplansgruppen. Eftersom jag blev vuxen först långt senare har jag inte själv upplevt klubbens alla epoker, men väl de senaste fyra, fem — ett antal olika pointers, chefer och vaktbolag har passerat under den tiden.

Men nu har jag insett att jag tycker att Spy Bar är en bedrövlig produkt, och som har blivit sämre. Kanske har jag tyckt det längre än vad jag har velat erkänna, kanske kan nattklubbar med en monopolliknande ställning ha den effekten på folk, att man drabbas av någon slags variant av Stockholmssyndromet, där man intalar sig själv att man gillar den upplevelse man låtit sig kidnappas av utan att det egentligen stämmer.

Om vi tar det från början: när man väl närmar sig Spy Bar kan blotta åsynen av det köttberg med människor som står utanför ibland räcka för att avskräcka. Man behöver inte lida av agorafobi för att må dåligt. Hetsen, trängseln, konkurrensen om uppmärksamhet, det är en ledsam syn. Om man trodde på människan innan så gör man det garanterat inte när man slutligen kommit fram till repet. Tusen år av civilisatorisk utveckling är som utraderad i klungan utanför Spy Bar.

Även om man står på listan och känner gott om folk är det en besvärlig upplevelse. Det finns inte en enda person som kan äntra Spy Bar utan att må lite, lite dåligt under tiden. Eller mycket dåligt; — däremellan går skalan; lite dåligt till mycket dåligt. Jag kan bara tänka mig hur svårt och frustrerande det måste vara för människor som inte känner folk eller står på listan. Om jag som ändå har ovanligt goda förutsättningar upplever det så måste det vara tio gånger värre för många andra.

När Spy Bar stängde för renovering häromåret, liksom Laroy, hade jag en förhoppning om att verksamheten i huset skulle utvecklats mot något mer Yaki-Da-liknande, det vill säga ett stort ställe fyllt av intern variation, både i stil och röjighetsgrad. Tyvärr blev det inte så. Jag var på Laroy en kväll och där inne var det minusgrader. Det var så kallt att man såg ånga när gästerna andades. Man hade kunnat ha en del med matservering, precis som på Yaki-Da, i stället för som nu när den enda maten som går att köpa är ett pliktskyldigt ägg för typ 200 kr, för att svara upp mot regeln att alla uteställen måste erbjuda mat i någon form.

Det är ganska stökigt och smutsigt inne på stället. En stökig och smutsig produkt kan ju vara ett medvetet val och något eftersträvansvärt i vissa fall, men i detta fall tycker jag inte att det korresponderar särskilt väl med ställets profil. Det känns mer som ett utslag för ignorans än för medvetenhet.

Kanske hade det varit mindre skitigt om Spy Bar inte styrts uteslutande av män (precis som Nöjesguiden, på så sätt!), och så har det väl mer eller mindre alltid varit. Varför vet jag inte.

Allt har inte blivit sämre. Vad gäller vakterna verkar det ha skett en professionalisering. Många gånger tidigare har vakterna varit riktiga spån. En gång var jag på väg att bli utslängd för att jag satt ned i en fotölj, vakten tyckte att det verkade misstänkt berusat att sitta ned i en av de fotöljer som klubben själv valt att inreda med, förmodat avsedda för sittande. Men det verkar som att man har slutat anställa rena idioter.

Tyvärr är känslan ändå rätt orolig ofta. Som en välkänd mediepersonlighet som inte hade varit där på många år nyligen sa till mig efter att ha varit där: ”jag trodde jag skulle bli skjuten”. Även om hon sa det halvt på skämt så är det väl inte för inte en före detta pointer alltid hade skottsäker väst på sig.

Det är helt enkelt ett ställe med många påtagliga brister. Berusade av postmodernitet kan det säkert vara lätt för många inblandade att glömma bort att produkten och leveransen är mycket mer än att en handfull halvkända personer lägger upp Insta Stories på varandra.

Samtidigt lyckas Stureplansgruppen imponerande bra med sina nya restauranger, till exempel L’avventura och Hillenberg. Men detta gör också att alla större krogkoncerner i Stockholm numera har spetsen i sin restaurangverksamhet, inte klubb. Frågan är om Stockholm ens är topp tre städer i Sverige klubbmässigt? Göteborg och Malmö är definitivt före. För några månader sedan var jag på en stor klubb i Västerås som var en roligare och bättre upplevelse än vad Spy Bar och andra Stockholmsklubbar ofta är.

I Stockholm finns i dagsläget Moon som är bra, men det är också ett ställe av boutique-karaktär snarare än en bredare aktör. Det återstår att se vad Mister French-gruppen gör av F12 men jag tror att även det kommer bli bra. Att Stureplansgruppen misslyckas med Spy Bar och inte har lyckats med Berns (jag har förvisso inte varit på Le sedan det öppnade, så kan inte uttala mig om den biten) är nästan lite förvånande, givet koncernens arv. Berns som mycket väl kan vara Europas finaste kroglokal och som har en alldeles fantastisk historia.

Problemen är nog i grund och botten, som så ofta annars, av ekonomisk karaktär. Det är mycket pengar som ska intjänas på få timmar, en nattklubb har ju öppet ungefär 12 till 30 timmar i veckan. Därför är det bara Brandmyndigheten som sätter stopp för hur mycket ställena fylls (jag minns Celezte för ett par somrar sedan när vakterna plötsligt insåg att de råkat släppa in 300-400 för många), och ingen aktör har några tydliga incitament att öka utbudet. Strypt tillgång, maximal belastning och låga kostnader är modellen för att skapa lönsamhet. Åtminstone så länge gästerna köper det. Så i går bestämde jag mig för att mitt lidande på nattklubb inte ska finansiera någon annans badrumsrenovering.

Kanske är det dags att lägga ned Spy Bar och gå vidare. Därefter kan alldeles nya verksamheter resa sig ur askan. Kanske Stockholms första flervånings-Joe & The Juice eller något annat trevligt. Det hade varit ärligare i alla fall.

5 kommentarer | “Farväl, Spy Bar”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Branne skriver:

    okej vi fattar du har varit på Spy Bar och Yaki-Da…

    wow impressive

  2. Tack skriver:

    Får ont i magen av pointers, tycker att konceptet är så kallt och skruvat. Mellan 23:00 – 05:00 är det plötsligt ok att göra skillnad på folk och folk i Sverige utifrån ett gäng ytliga kriterier som inte borde spela nån roll överhuvudtaget. Ok? Begriper idéen med klädkod och så vidare, men detta är ju att ta det till en överdrivet elitistisk nivå. Kul liksom :-(

    Klubbar sällan nuförtiden, men för inte så länge sen var jag ute rätt ofta. Många gånger hade jag roligt, men ibland var kvällarna rent ut sagt skit.

    Jag vill ha kul och kunna släppa loss med mina vänner när jag är ute, inte gå omkring och känna att jag måste passa in i en snygg och creddig mall. Har vänner som mer eller mindre är nykterister som blivit nekade i dörren med förklaringen att ”du är för full”. Inte alldeles sällan har det rört sig om mina överviktiga kompisar (eller de som på annat sätt sticker ut rent utseendemässigt), men även mina engelsktalande vänner har fått utstå denna behandling. Oftast tycks det dock ha bottnat i att man har varit för avslappnad och glad (?) eller haft ”fel” skjorta på sig.

    Det är så tråkigt. De flesta av mina vänner är väldigt musikintresserade och flera håller på med musik själva. Men när vi var ute sökte vi oss sällan till klubbar som spelade vår typ av musik på grund av den anses vara ”creddig”. Bara vetskapen om att ”här har antagligen ett gäng människor blivit diskrimerade redan” räckte för att vi skulle ta raka vägen förbi klubbarna kring Stureplan mot en mer neutral plats på Södermalm istället. Problemet är bara att klubbutbudet är så utspritt på Söder och saknar samma puls… Suck.

    Detta är skevt på så många plan. Förutom att människor diskrimineras medan andra gynnas blir nattlivet mer eller mindre skittråkigt. Jag avråder alltid mina utländska vänner att gå till Spy Bar och ställena runt omkring. De förstår oftast inte varför då platsen är så central och borde vara den som sätter Stockholms klubbscen på världskartan, men efter jag beskrivit några av mina tidigare upplevelser begriper de direkt. Öppenhet är ju inte eftersträvansvärt här, snarare tycks målsättningen vara att skapa ett så internt och ovälkomnande klubbklimat som möjligt. Det ska vara konservativt med stort K; ett nattliv närmast präglat av borgare och adelsmän. Men visst, kör på det, internationellt gångbart och allt, verkligen värdigt en mångkulturell storstadsregion. Spännande, tidsenlig och otroligt utvecklande!

    Hur som helst. Tack, Simon. Jättebra text, har verkligen längtat efter denna!

  3. Tack (återigen) skriver:

    Förresten…

    https://www.tripadvisor.se/Attraction_Review-g189852-d668452-Reviews-Spybar-Stockholm.html

    Läs omdömena på TripAdvisor och döm själv liksom (säger inte till dig, Simon). Tycker helt ärligt att detta är pinsamt och rent ut sagt äckligt, ja, ett lågvattenmärke i klubbscenen historia.

    Återigen, det ska vara lustfyllt att gå ut. Kvällen ska inte präglas av diskriminering, oro och elitism. ”En bedrövlig produkt”, där satte du verkligen huvudet på spiken. Så glad att inflytelserika personer går ut och kritiserar sån här skit, det behövs.

  4. johan andersson skriver:

    Det intressanta i det hela är väl att alla kulturpersonligheter som är stammisar på stället är vänster-posörer.

    Allt åt alla och lika behandling, men inte när man ska ut och dansa, någon måtta får det vara på solidariteten (pun intended).

    1. Yeah skriver:

      Ja, visst är också det helskruvat. Tror seriöst att många inte riktigt begriper vad solidaritet innebär idag. Att vara vänster är just att vara vänster, inte att säga att man för ditten och datten och sen armbåga sig fram utanför Spyan en fredagkväll på fyllan.

      Upplever att de flesta i själva verket är liberaler idag, med allt vad innebär av identitetspolitik, självfixering och fritt inträde till några av samhällets mer exklusiva rum.

      Men vänster låter ju bättre såklart, det gör det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp