Nyligen drabbades jag av min första ålderskris. Den kom i samband med att jag fyllde 29 härommånaden. Min kompis Fanny sa till mig att det inte är så konstigt, ålderskriser inträffar nämligen på udda år, inte på jämna. Men ofta just före ett brytår som 30 eller 40. Det är ju när man ska träda in i ett nytt decennium som man blir bekymrad, inte när man har gjort det. Rimligt.

Jag påminns om det när jag ser Nöjesguiden ta in ungdom efter ungdom i sitt bloggsortiment och börjar fundera på om jag är som en kille jag träffade i Beirut som berättade att han varit resident DJ på ett hotell i Nigeria i åtta år, det vill säga någon som dröjt sig kvar lite för länge? Alla skeenden jag befinner mig i har gått i så många cykler vid det här laget att jag kan dem utan och innan. Ingenting förvånar längre. Allra minst jag själv. Det är som att vara med i tv-serien Våra bästa år, den som det har gjorts över 13 000 avsnitt av. ”Like sands through the hourglass, so are the days of our lives”.

Men samtidigt som det känts som att jag har gjort allt, känns det också som att jag inte har gjort någonting. Kanske är det ålderskrisens själva definition; att man känner sig klämd mellan allt och inget. Jag vet inte.

Jag tänker på om man skulle skaffa barn och vad man i så fall hade velat ha sagt till det barnet. Man kanske hade skrivit något, “Brev till mitt barn” hade det kunnat stå på kuvertet, och lagt i en liten amulett som barnet hade fått öppna när det fyllde 15 eller 18 eller när man dog. Men jag kommer inte på vad jag hade skrivit. Jag har inga råd att ge, förutom möjligen att inte konsumera råd, utan i stället fokusera på att internalisera dem. Råd är så flyktiga. Man ska vara försiktig med dem. Så kanske hade brevpapperet varit helt tomt på innehåll, med den underfundiga andemeningen att barnet får tänka självt, lösa sin egen skit. Inte så dumt det i och för sig, även om barnet kanske skulle känna ambivalens inför upptäckten att pappa är som Jordan B. Peterson fast med “glimten i ögat”.

Även om jag börjar bli så gammal har jag inte lärt mig mycket, och jag har inte heller något särskilt att säga. När ens referenser börjar bli daterade kan man lösa det ett litet tag genom att börja umgås en generation nedåt, men när till och med de som är födda i början eller mitten av 90-talet börjar kännas trötta förstärks känslan av att man själv är långt inne på ålderns höst. Lite så kände jag när min några år yngre bloggkollega Thomas Krangnes skrev ett parodiskt Min helg-reportage i sin blogg. Där står han med sitt 2015-format och här står jag med min Fest hos Mange-CD-ROM och undrar vad det var som hände. Farväl, samtiden.

Och jag inser att även om jag redan fallit offer för många av åldrandets besynnerligheter är det fortfarande mycket som ska komma. Jag kommer förmodligen bli äldre än vad de flesta hade förväntat sig, kanske längre än jag hade velat. Även om det inte är under övervägande för egen del kan jag verkligen respektera människor som upplever någon slags fullbordning och sedan väljer att checka ut, efter noggrant övervägande. “67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed” skrev Hunter S. Thompson innan han sköt skallen i bitar. Det har något.

Nåja, detta är säkert övergående, och förmodligen nyttigt. Ålderskrisen är som en luftgrop man hamnar i när man inser att man tappat sin relevans i det gamla, utan att ha hittat sin relevans i det nya. Därmed förmodar jag att detta inte är något man väntar ut, utan något man trampar sig ur. Men 39-årskrisen gör mig redan orolig och bekymrad. Då känns det som att det finns risk att man skämmer ut sig fullständigt.