En gång när jag var barn var min mormor hemma hos oss. Vi skulle laga något att äta. Mormor öppnade kylskåpet och tog fram en burk jordnötssmör.

– Vad är det här? frågade hon.

– Det är jordnötssmör, svarade jag.

Då öppnade hon burken, stack ner ett finger i den och stoppade det i munnen.

– Oj vad gott, sa hon.

Sedan gjorde hon det igen och igen och igen tills hela burken var slut. Minns detta för att jag tänkte att det måste vara så himla gott att smaka jordnötssmör för första gången. Min mormor lever inte idag. Hon dog för några år sedan, då hade hon väldigt långt gången Alzheimers.

Idag läste jag om en studie från 2013 om just jordnötssmör och Alzheimers. Det är inte en ny studie, men den är ny för mig. Tidigare forskningsrön hade visat att försämrat luktsinne hänger ihop med Alzheimer och andra demenssjukdomar, så i ovan nämnda studie använde man sig av just jordnötssmör för att testa luktsinnet hos deltagarna. De fick blunda och lukta först genom den högra näsborren, sedan den vänstra. I studien använde man sig av en linjal för att mäta på vilket avstånd patienten först detekterade doften. De individer som hade diagnosen Alzheimers sjukdom visade sig ha avsevärt mycket svårare att känna doft genom den vänstra näsborren. Eftersom det är tidsödande och kostsamt att undersöka huruvuda en patient lider av Alzheimers väcktes här en förhoppning om att detta skulle vara ett effektivt sätt att avslöja potentiell sjukdom i inledningsfasen, då möjligheten att sakta ner sjukdomsförloppet också är som störst. Just jordnötssmör var tydligen ett bra verktyg eftersom doften är en ”pure odorant” som bara kan detekteras av luktnerven. Fiffigt.

Nog med blaj. Jag ville tala lite om något jag älskar, nämligen jordnötssås. Jag är på intet sätt någon jordnötsåsspecialist, men jag lagar det ibland när andan faller på. Till exempel i förrgår. Då blev det en slags superspeedad snabbvariant där jag fräste gul lök, chili och ingefära i en kastrull för att sedan klicka i rejält med ekologiskt knaprigt jordnötsmör och en burk kokosmjölk följt av soja och lite socker. Extremt svennethai skulle man kunna säga, och förmodligen inte det ”korrekta” sättet att laga till denna anrättning.

Oavsett är det trots sin missklädsamma färg en trevlig sås att ha till ugnsrostad citrusspetsad blomkål, kyckling på spett eller ringlad över en krasig sallad på böngroddar och gurka. Eller bäst av allt, inuti en omsorgsfullt hoprullad vietnamesisk vårrulle. Varje gång jag har ätit kyckling med jordnötsås svär jag för mig själv att aldrig göra det igen. Det är så fruktansvärt mättat och fettigt, tillfredställande i små doser men förödande på det där riktigt svullna magsmärtande sättet i större mängd. Det enda sättet att försäkra sig om att inte avlida på kuppen är egentligen genom att vara smart med tillbehören. Det behövs något syrligt och uppfriskande, som stora mängder koriander, lime att pressa över, eller min egna favorit: chili-inlagd gurka och rödlök.

/Slaktarn