Årstider kommer, årstider går. Lycklig den som ordning på sina sinnesintryck får. Här kommer några av mina.

1. Ett bättre sätt att servera glass

Har länge gått runt med en känsla av att något saknas i mitt liv, och när jag var på allt-möjligt-butiken Lagerhaus nyligen insåg jag vad det var. Det finns nämligen inget trevligare sätt att få glass serverat än i ett sånt här coupeglas i metall (och deras variant var till ett synnerligen fördelaktigt pris?). Protestera om jag har fel här, men, oavsett glassens kvalitet kan det ibland kännas så slappt och undermåligt när någon drar fram ett paket glass ur frysen som avslutning på en i övrigt härlig måltid. Kommer glassen däremot åkande i ett fordon av det slag som syns på bilden är det bannemej en annan femma!!! Bring on the ice cream!!!

2. Med passion för frityr

Glad överraskning som kom i veckan: ett paket innehållande paret Paul Külhorn och Eva Liljefors nyutkomna kokbok Friterat, som av omslaget att döma är en guide till att fritera precis allt. Förutom att vara en hyllning till frityr av alla tänkbara slag är det också något av ett visuellt kalas att bläddra i denna bok (och möjligen kan det ha något att göra med att båda två jobbar med formgivning och illustration till vardags).

Jag var rädd för att fritera hemma förr i tiden, ända tills jag anammade tankesättet att det bara var som att steka i väldigt mycket olja. Det gäller helt enkelt att vara lite barsk mot den där grytan full av olja – det är du som bestämmer, inte den, och vid minsta rebelliskt upptåg så har du ju också ett lock att slänga på för att stävja eventuellt kaos.

3. Vietnamesisk vurm (ursäkta allitteration, omöjligt att motstå!)

Alla verkar älska vietnamesisk mat. En matkultur som till skillnad mot flera av sina grannländer inte förlitar sig på hetta i så stor utsträckning, istället tenderar det att vara rena milda smaker som gäller. Jag var i Berlin nyligen och noterade så det otroliga utbudet av vietnamesiska restauranger, en effekt av 80-talets arbetskraftsinvandring som var en följd av en deal mellan det östtyska styret och Vietnams dåvarande kommunistregering. Det finns förstås vietnamesisk mat i Stockholm också, men just den typen av käk som syns på bilden ovan (nudelsoppa och tillhörande jättefat med örter och garnityr) är jag och många med mig svältfödda på. Den som har ett tips om var man kan äta sådant i Stockholm för gärna säga till, speciellt som Berlinturen och dess många vietnamesiska matupplevelser väckt en ny vurm för denna matkultur.

4. Sellerijuicen

Hälsofreaksens favorit! Nu också min favorit! Ja, det är sant! Jag har fallit pladask för denna klorofyllgröna sörja, inte så pass att jag tänker ägna mig åt tillverkning själv hemma, men så pass att jag blir riktigt glad om den dyker upp framför mig. Ännu mer glad i denna dryck blev jag efter att ha lyssnat på ett avsnitt av matpodcasten The Sportful som heter ”When celery was more special than caviar”. Där går de igenom och förklarar den märkliga sellerihajp som rådde under slutet på 1800-talet i USA – kort och gott: selleri var dyrt som fan, fungerade att ge till sin dejt istället för rosor, och folk köpte särskilda kristallvaser som ställdes centralt på middagsbordet för att visa upp sin selleribukett för eventuella hembjudna gäster. Lyssna, det är ett toppenavsnitt!

5. Avokadoprat i Morgonpasset i P3

… och när vi ändå är inne på toppenavsnitt: ni missade förhoppningsvis inte att jag medverkade i Morgonpasset och pratade om allt som rör allas vår favorit avokadon? Det finns så mycket kul att lära sig om denna gröna frukt, och nu har ni chans bara genom att trycka på play, blunda och njuta. Finns i podversion här!

6. Pilsner Urquell + Naše maso på restaurang AG

Foto: Elias Ljungberg

Detta var ett bra tag sedan nu, men måste också berätta om en tjeckisk afton jag deltog i på restaurang AG. För just den tjeckiska delen stod två influgna representanter från legendariska Prag-delin Naše maso, och förstås pilsner Urquell som kvällen till ära öppnade två tunnor ofiltrerad öl direkt från bryggeriet.

Drycken och dess i höjd varierande skum matchades av diverse delikatesser av det köttigare slaget, och min favorit var denna köttfärslimpa. Inte speciellt charmig på bild, men oerhört god och i sällskap av senapskräm och cornichon. Känner en helt ny pepp för köttfärslimpan efter detta möte, och speciellt i kombination med en stadig öl.

7. Hemmamiddag på resan

Äta ute, vilken grej, vilken dröm va. Men inte varje dag va. Jag har varit tillbaka i Ravello med delar av min familj, och en av de bästa kvällarna var den då vi handlade en mängd råvaror som var för sig fick oss att ”oooh”:a och ”aaah”:a. Vi lagade stora citronkryddade köttbullar i stark tomatsås, ugnsbakade små auberginer med sardell- och citronsmör, stekta endiver med vitlök, gröna kokta linser med persilja och god olja, små stekta kronärtskockor och säkert en mängd andra ting som jag glömt. Det var helt enkelt en livgivande måltid. Har försökt att bevara glädjen över den inom mig och återuppliva minnet av den genom upprepning av auberginerätten hemma, och det har fungerat alldeles utmärkt.

8. Getyoghurt och fåryoghurt

Ursäkta denna fula bild, tagen i min lokala mataffär. Men det är så att dessa två intresserar mig. Jag har inte köpt ännu, för jag har inte kommit på vad jag ska använda dem till förutom att doppa mina cornichons i. Kan någon berätta det för mig snälla?

Och då är vi i hamn! Tack för denna gång! Carpe och allt det där!
/Slaktarn

Hej coolingar! Glöm inte bort att ställa klockan på söndag, för då är jag med i Morgonpasset i p1 och pratar om all things avocado.

Eller mer bestämt: varför heter de som de gör? Kan det vara för att det aztekiska namnet på frukten var ahuacato – samma ord som för testiklar – för att de hängde lågt och ofta i par? Och varför blev avokadon så vansinnigt populär där runt 2015-rycket? Vad säger du om avokadomackan, och vad säger avokadomackan om dig? Och vad är egentligen baksidan med att äta så mycket avokado? För jo, det finns en, och den stavas bland annat mexikanska karteller.

Det och mer på söndag alltså.
Tune in, men värm först upp med denna:

/Slaktarn

Alla som någon gång vältrat sig i avsnitt av Keeping up with the Kardashians (jag) vet att Kim Kardashian har en vän som heter Jonathan Cheban. Han har utmärker sig genom att 1) fjäska för och låta sig trampas på av Kim på ett vansinnigt sätt, och 2) då och då poängtera hur otroligt mycket han älskar mat, exempelvis genom att referera till sig själv som ”the foodgod”.

Så vem är då denne Jonathan, och vad ger honom rätten att referera till sig själv som gud över allt ätbart? Och framförallt, hur är det egentligen med hans kärlek till mat?

Något av det första som dyker upp när jag googlar hans namn är bilder där han äter en jättepizza toppad med pyttesmå hamburgare. Anledningen till att han konsumerar mat på det här viset är enligt honom själv för att han har väldigt känsliga smaklökar vilket gör att han känner smaker starkare än andra människor gör. ”When I eat strawberries, they taste ten times better to me than it will to you. Sometimes food tastes so good that I fall off the chair” säger han i en intervju från 2016. Att ha en så pass känslig trut borde rimligtvis också leda till att mat av lägre smakmässig kvalitet upplevs som ännu sämre än gemene man skulle snappat upp, men bilden på jättepizzan med miniburgarna får mig att misstänka att så kanske inte är fallet. Det verkar snarare som att Jonathan har vunnit jackpot på mumsarlotteriet – det mediokra blir inte mer mediokert, men det goda blir dubbelt så gott!

Matgudens främsta kanal för att visa upp sin kärlek till mat är instagramkontot Foodgod med dryga tre miljoner följare. Bilderna som postas kan grovt sett placeras i en av tre kategorier: bilder där han visar upp sin överdådiga livsstil (flyger privatplan, sitter i olika batman-värdiga bilar etc), bilder på honom tillsammans med kändisar (främst medlemmar ur Kardashian/Jenner-klanen) och bilder på honom där han poserar med mat. Vi kommer av uppenbara skäl främst att fokusera på den tredje kategorin. Låt mig infoga några exempel.

View this post on Instagram

I think I went overboard! How many scoops do you count?? They said 30!! TAG the people you would share this with!!

A post shared by Foodgod/Jonathan (@foodgod) on Aug 30, 2018 at 10:29am PDT

Exempel nummer ett är en bild på Jonathan där han äter (tittar på) en fantastiskt stor glasstrut, med tillhörande bildtext som följer formeln crazy grej hände! + var god besvara en fråga i kommentarsfältet + var god tagga någon. Med tanke på att bilden gillats av nästan 100 000 personer är detta trettiokuliga spektakel med säkerhet en bra deal för det etablissemang som geotaggats i bilden, men för alla matställen med självrespekt måste det svida ordentligt i själen att se matguden stressa med att ta fotot innan hela härligheten rasar i marken med ett splatt, och så tjoas det och tjimmas det tills den gudomliga närvaron plötsligt nått sin ände och de står där med moppen i högsta hugg och försöker återställa ordningen.

View this post on Instagram

I love 🦀 but this OVER THE TOP 24K Gold Lobster🦞🏆is 😍 @lamusecafe hidden inside Avant Gallery… $5,000 WOWZA 😍🤑

A post shared by Foodgod/Jonathan (@foodgod) on Jan 30, 2019 at 11:10am PST

I nästa exempel ser vi matguden flexa sina supersmaklökar genom att ta sig an en hummer täckt av guld, eller ska vi kalla det guld på en bädd av hummer? ”You know what, I love beeing the foodgod cause I love finding the most decadent over-the-top things”, säger han i videon, och det är väl egentligen en ganska bra sammanfattning av hans matintresse. Och jag som trodde att jag var dekadent när jag åt den där bladguldtäckta kobebiffen i Dubai en gång i tiden. Whatever.

View this post on Instagram

Are these Poke donuts brilliant or is it just me???

A post shared by Foodgod/Jonathan (@foodgod) on Aug 13, 2018 at 10:36am PDT

Efter donut kommer cronut och efter cronut kommer sushi donut. Och sedan poke donuts. Låter allt detta som rappakalja rekommenderar jag att du tar dig an det här gamla inlägget som behandlar de (då) starkast lysande stjärnorna på instagrams mathimmel. Föga förvånande figurerar sushiversionen av donuten även i The Foodgods universum – den besitter ju tre av de viktigaste egenskaperna för att platsa i hans feed: det är en hybrid mellan två rätter, den serveras på ett visuellt tossigt vis, och den har (vad jag kan gissa mig till) mer visuell än smakmässig slagkraftighet. Därmed inte sagt att jag inte skulle tagit mig ett bett om tillfälle gavs. Man är ju inte mer än en av guds kreationer.

Nog med exempel. Jonathan Cheban och hans dekadenta förhållningssätt till käk kan man nog säga är trashigt, störigt, anstötligt, ansvarslöst och alla möjliga andra saker till inte låter så trevliga, men här kommer något det inte är: pretentiöst. Det här är motpolen till Netflix Chef’s Table. Det är måttlöst och slabbigt och utan eftertanke och en ändlös ström av e-nummer, livsbejakande och artärkloggande på en och samma gång. I ett av de få inläggen som berör ren smak på riktigt, ett där färsk wasabi rivs framför ögonen på Cheban, väljer han bildtexten ”Do you guys like wasabi??? I hate it” följt av dubbla gråtskratt smileys. Han är inte intresserad av mat eller hur den kom till och hamnade framför honom, han är intresserad av effekt. I en intervju med Esquire från förra året säger han såhär om sitt matintresse: “Chefs cook, I eat out. In this day and age, people want to know where to go, what to eat, what to do, more than how to make stuff. Who cares about recipes anymore? It’s a different era”. Och kanske säger det precis allt som behöver sägas.

/Slaktarn

Påsk! Ägg! Och ännu mer bestämt: djävulsägg! Det är vad jag vill tala om idag. För jäklar vad gott det kan vara, och jäklar vad man hinner glömma det innan ännu en djävulsägg-vänlig högtid att dyka upp. Lyckligtvis är jag här för att påminna dig.

Att koka ägg, skopa ur dess gulor, mosa ihop dessa med någon smaksättning och sedan spritsa tillbaka det hela i ägghalvans konkavitet kan man utan dåligt samvete beskriva som retropjåskigt, men som Nigella Lawson beskriver det i någon av sina senaste böcker: ”There’s not much that can get me squeezing a fancy-nozzled icing bag, but I can’t get enough of these – and nor can those I make them for. Yes, they are retro, but they are no culinary exercise in irony.” Det är alltså bara att lägga prestigen åt sidan åt hänge sig.

Att de fått namnet djävulsägg beror på att smaksättningen i en klassisk variant bör dra åt det heta hållet, allt som oftast i form av paprikapulver, tabasco, chili eller stark senap. I ovan nämnda Nigella-recept använder hon lite av varje: till gulorna av tolv hårdkokta ägg adderas 4 teskedar majonnäs, 1-2 teskedar engelsk senap, 1/4 tesked paprikapulver, 1 tesked flingsalt, några droppar tabasco och en skvätt hett vatten att konsistensreglera med. Allt mosas ihop, spritsas tillbaka i äggulelösa ägghalvorna och det hela avslutas med lite extra paprikapulver och finhackad gräslök. Ja jag lägger skamlöst in en bild från boken så att ni förstår vad det handlar om.

Deviled Eggs från At My Table. Foto av Jonathan Lovekin.

Kan du inte komma över känslan av det förgångna som svävar över dessa spritsfest till äggrätt så finns det en konkurrerande och mindre pysslig väg att gå. För även om det inte är svårt att göra djävulsägg så är det många steg. Och alla människor gillar inte många steg i köket. Latmaskens lösning: koka de små rackarna tills gulan har halvrinnig konsistens (sex och en halv minut brukar vara bra) och gör sedan detta: halvera och lägg upp på ett fat. Japp. Boom. Sedan är det bara att gå loss på halvorna med den smaksättning du behagar: chiliflakes, rostad lök, färska örter, en skur furikake, tunt skivad gravad lax, pepparrotsriv, ja vad vet jag! Vad tusan du vill!

Kokta ägg med perfekt smetig gula ur Bon Appetit. Redo att smaksättas med vad 17 du vill!

Nog med äggråd för idag – se bara till att välja dem med omsorg, så här inför årets stora äggiga helg. Och missa ej chansen att laga djävulsägg, de förtjänar både omsorg och en plats på bordet till påsk (och egentligen ganska många andra dagar på året också).

/Slaktarn

PS: Hatar du djävulsägg och vill ha tips på andra äggigheter att äggna (hehe) dig åt i påsk? Tryck här! Så kommer allt äggigt jag skrivit fram!

Det finns en restaurang här i stan som heter Portal. Något sen på bollen noterade jag relativt nyligen att de serverar lunch, vilket var glädjande då jag har ganska nära till restaurangen och dessutom rankar en vällagad ensamlunch högt i listan över livets njutbara aktiviteter. Och, så här då: maten är god, priset är bra, själva stället är svintrevligt (bonus: jättelång bardisk där monolunchare som jag kan sitta och häcka utan att känna att man blockerar för de ur restaurangens perspektiv ekonomiskt mer fördelaktiga polyluncharna), men det fanns en detalj i måltiden som nästlat sig in i mitt hjärta och klibbat sig fast – och nu menar jag inte på ett artärblockerande vis utan på ett positivt och livsbejakande vis, viket är tur, då föremålet för mina svallande känslor är smör.

Måltiden (oxbringa, morötter, pepparrot) inleddes med den angenäma träplatta som syns på bild ovan. Den som inte uppskattar en god cornichon är inte cornichonen värd, men du måste vara riktigt död inombords för att inte reagera på smöret. Det var helt enkelt himmelskt – ett ord jag inte använder ofta för jag tycker det är töntigt, men idag är väl dagen då det kommer till pass. Att använda smörindex för att bedöma en restaurang brukar förresten vara förvånansvärt effektivt – ju mer ambitiöst smör till det obligatoriska inledande brödet desto högre lägstanivå. Men vad var det som var så speciellt med detta himmelska smör? Såhär: ni vet ibland när man är i färd att äta något och precis när smaklökarna och hjärnan etablerar kontakt så sprakar det liksom till, som att man blir nyfiken och kanske lite kär och förvånad. I detta fall spottade hjärnan vid detta sprak ur sig en enkel formulering: va det är ju brynt?? Efter att även ha svamlat fram dessa ord till serveringspersonalen fick jag bekräftat att analysen var korrekt, och utöver det fick jag även veta att smöret kärnas och sedan blandas 50/50 med brynt.

Det är väl just det som är det fina med att äta andras mat och ambitiös krogmat. Man hittar komponenter att lägga till i sin inre katalog. Tekniker, smakkombinationer, själva presentationen, något helt nytt eller något gammalt som kan återupptäckas. Och så går man hem och gör lite godare mat för varje ny upptäckt. Egenkärnat smör är ju inget nytt, och att ge det en brynt smak känns också som en självklart bra idé. Men förutom att det är hejdundrande gott (att äta brynt egenkärnat smör är som att få en bamsekram av någon som älskar dig jättemycket) var det också känslan av omsorg om gästen. Hela den där lilla träplannan var liksom en fin gest, inte ett dugg överarbetad men full av omtanke. Typ: här vill vi dig väl, vi ser dig gumman, vi bryr oss.

Jag tänker 100% skamlöst copy pastea hela konceptet och ta med till min vän som bjudit hem mig på vin ikväll. Smörringar på vattnet hörni.

/Slaktarn

PS: blir du sugen på egen smörproduktion och vill övertygas om hur lätt det är kan du läsa den här gamla texten av Jonas Cramby. Måste dock motsäga honom på en punkt: de flesta människor har inte en sån där fiffig kitchen aid-maskin, och när man vispar med elvisp kan det ta jävla lång tid att komma till stadiet där smörmassan vätskar sig. Men du kan ju lyssna på en podcast samtidigt. Eller bara tänka på något kul.