Nordiska rådet har nyligen publicerat en studie av nordbornas matvanor som visar att vi äter allt sämre, och att det idag är lika vanligt att vara överviktig som normalviktig.

I studien, som påbörjades 2011 och avslutades 2014, har man övervakat förändringar i kostvanorna över tid hos knappt 18000 vuxna (18-65 år) och nära 5000 barn (7-12 år). Resultaten visar att det jämfört med 2011 är tjugo procent fler som äter ohälsosamt, och att andelen som äter hälsosamt minskat med tio procent. Den största andelen med ohälsosamma matvanor fanns i åldersgruppen 25 till 44 år, och män hade generellt sämre matvanor är kvinnor.

Studien visar också på en positiv förändring i nordiska barns kostvanor: det konsumerades jämförelsevis med 2011 mer fisk, frukt och grönsaker, samtidigt som man konsumerade mindre socker. Det verkar dock som att den positiva ökningen inte i samma utsträckning gäller barn som kommer från mindre priviligerade hem. Bland barn vars föräldrar hade kort utbildning har andelen som äter ohälsosamt ökat från 12 till 24 procent. Bland de barn som hade föräldrar med en högre utbildningsnivå var trenden den motsatta – år 2014 åt 10 procent ohälsosamt, medan det 2011 var 14 procent. Hälsoklyftorna ökar alltså, trots att den generella trenden bland barn ser positiv ut.

/Slaktarn

PS. Relaterad läsning: Hur viktig är egentligen familjemiddagen, denna folkhälsans heliga graal? Jag dyker ner i ämnet här. Ha så kul.

Det är som ett evigt mantra: middagen är helig för kärnfamiljen. Det är då vi samlas och knyter an, pratar om hur dagen varit och hur morgondagen ska bli. Samtliga familjemedlemmar förväntas vara helt analoga och fokuserade på varandra i stället för på minecraft, excell-ark, snapchat, Hela sverige bakar och allt annat som tydligen alienerar oss från varandra. Men delar vi alla verkligen den uppfattningen? Hur är det, på riktigt?

Jag minns inte de där vardagsmåltiderna. Jag vet att vi åt tillsammans, att min mamma lagade middag varje kväll, och att den där kampen att få alla till bords samtidigt var ett ständigt inslag. Men jag minns inte hur det var eller vad vi pratade om, och jag vet inte i efterhand hur stor betydelse det hade. Stor, hoppas jag, men det är möjligt att det är en efterkonstruktion. Något jag har jag tydligare minnen av är att jag tyckte mycket om att vara med och laga maten. Hur jag och min mamma stod och knåpade vid respektive köksbänksyta, och att jag gjorde små upptäckter, som hur man finhackar lök snabbt eller att saltat vatten tar längre tid att nå kokpunkten än osaltat. Det var inga utstuderade lektioner eller revolutionerande upptäckter, bara en långsamt framväxande bekantskap med mat. Jag minns jularna, födelsedagarna, de speciella middagarna… men vardagsmåltiderna. Var det vår kvalitetstid, eller var de transportsträckor till andra saker som hade större betydelse för nära vi stod varandra?

Minnen av mindre gemytliga inslag i vardagens kvällsmåltider är tydligare så här i backspegeln. Irritationen: matenärklar matenärklar matenärklaaaaaar! Ungar som inte kommer, maten som blir kall. Gnabben om vem som skulle duka fram, vem som skulle duka av, vem som fick ta det sista. Jag minns bråken om att mitt sjuåriga jag inte kunde hålla gaffeln i ”rätt” hand, och timmen efter att alla andra lämnat bordet då jag satt kvar, balanserades en broccolibit på gaffeln som nu placerats i den rätta handen. Det jag minns tydligast av allt, kanske för att det ligger närmare i tid, är de där åren då vi alltid dukade för fyra men bara tre satte sig vid bordet. En familjehemlighet som ingen visste hur man pratade om, tallriken som plockades fram och bort, oanvänd. Nej, vi hade nog andra forum för vår kvalitetstid.

Familjemiddagen vaktas dock nitiskt. Ingen sittande middag – ingen lycklig familj: en uppfattning som är djupt förankrad i det kollektiva medvetandet, och som också har stöd vetenskapligt. Forskning har visat att middagsumgänget har enorm betydelse för små barns språkutveckling, att det finns en korrelation mellan hur ofta ungdomar äter middag med sin familj och hur höga betyg de har i skolan, och att unga vuxna som vuxit upp med familjemiddagen som daglig rutin löper mindre risk att bli överviktiga. Utöver dessa fördelar för unga personer finns mängder av andra att räkna upp: daglig familjemiddag minskar risken för depression och suicidtankar bland tonåringar, ökar barns förmåga att repa sig efter mobbing i skolan, och bidrar till en mer positiv syn på framtiden, och så vidare i all oändlighet.

Här äts det lite familjemiddag i Netflix-serien Stranger Things

Det största hotet mot denna folkhälsans heliga graal är naturligtvis att vi älskar varandra som mest när vi ser varandras ansikten på en skärm. Inte bara gör skärmarna det svårare att samla familjen runt matbordet, de har också visat sig inte bara nollställa utan till och med omvända de positiva effekter som dokumenterats så flitigt. I en amerikansk studie visade det sig tillexempel att dagisbarn som fick titta på TV under middagen i större utsträckning än andra barn var överviktiga när de nådde tredje klass – något som också bekräftats i svenska, finska och portugisiska studier. Det är knappast så enkelt som att Fångarna på fortet medan jag tuggar gör mig fet – vissa socioekonomiska grupper äter middag framför TV:n oftare än andra, och dessutom annan mat. Men oavsett – det är svårt att slita sig från den så kallade Paddan för en skål brysselkåls skull.

Under tidigare brittiske premiärminister David Camerons styre i användes bland annat familjemåltiden som en slags mätsticka i ett större undersökningsprojekt för att ta reda på hur välmående befolkningen var. Trendanalysbyrån Mintel har nyligen grävt i britternas middagsvanor, och föga förvånande beskriver två tredjedelar av de föräldrar som deltog i undersökningen den dagliga familjemiddagen som kvalitetstid, och hälften som en ”bonding experience”. Men, och här kommer det intressanta: det var inte ens en fjärdedel som tyckte att middagsupplevelsen var avslappnande. När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen minns från mina egna uppväxtårs familjemiddagar är det kanske inte så konstigt. Till skillnad från matlagningen innan var just middagen inte speciellt avslappnande. Undersökningen visade också, ironiskt nog, att sextiotvå procent istället vände sig till TV:n för en avslappnande stunds stärkande av familjebanden, gärna i samband med måltid. Kanske håller den eftersträvansvärda ”kvalitetstiden” på att byta scen, från matbord till soffa.

Den skaver i mig när jag hör det eviga tjatet om hur skärmarna är roten till all ondska, och att familjemiddagarna under uppväxten var ”allt” för valfri tv-kock. Skavet är nog egentligen en slags avundsjuka. Jag skulle också, matintresserad som jag nu är, vilja basunera ut hur fantastiska och inspirerande de var, alla de där måltiderna då vi satt och stirrande omväxlande ner i ugnspannkakan och varandras ögon medan vi berättade om våra drömmar och förhoppningar. Låta makten i familjemåltiden spela ut hela sitt undergörande register. Det var inte så. Det var helt okej, bra, gott. Det var säkert ganska likt hur de flesta andra hade det. Men det var inte ”allt”.

/Slaktarn

Förr i tiden var de flesta eniga om följande påståenden:

– Tallriksmodellen är bra
– Mjölk gör dig stark
– Om man äter fett går man upp i vikt, om man motionerar går man ner i vikt.

Nu för tiden är saker och ting lite mer komplicerade.

Här kommer några frågor: vad är egentligen ”detox”, och finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar? Finns det livsmedel som är ”super foods”? Minskar verkligen en glutenfri diet inflammationsnivåerna i kroppen? Och kanske den mest omtvistade frågan: vad är egentligen det bästa sättet att gå ner i vikt?

Den del av matlitteraturen som fokuserar på hälsa är något av ett översvämmat träsk. Det ges varje år ut ofantliga mängder böcker på olika teman. Du kanske vill äta dig lycklig? Eller pigg, smal, smart? Ät dig till ett längre liv, ät fyra mandlar mellan varje måltid, drick bara juice på gröna grönsaker, ät inga kolhydrater men gärna ohyggliga mängder fett. Ät bara basisk mat, för det hämmar tillväxten av candidasvamp. Din kropp är tydligen full av candidasvamp. Ät dig ”ren”, börja idag, för du är smutsig på insidan, riktigt igengrodd, och vem vill vara det?

Igår publicerade DN en text av medicinreportern Amina Manzoor där hon går igenom olika påståenden från den här typen av ät-dig-frisk-böcker, för att se hur de faktiska vetenskapliga beläggen ser ut. ”Det mesta i böckerna är kraftigt överdrivet eller rena lögner”, får vi veta redan i ingressen. Forskning på ämnet mat och hälsa är komplicerad då människors hälsa påverkas av en mängd olika faktorer, för att inte nämna faktorn att våra dieter hela tiden förändras i samband med livsstilsförändringar och allehanda trender. Att fältet är så svårforskat kombinerat med att vi alla vare sig vi vill eller inte tvingas utveckla någon slags relation till vad vi äter lämnar helt enkelt öppet mål för de som tycker mest och har högst röst.

Ord som ”superbär” och ”detox” får mitt blod att koka. Predikningar av typen visste du att chiafrön innehåller sju gånger mer omega-3 än lax!? (mer utförlig rant här!) ger mig ungefär lika mycket tonnårsaktiga trotskänslor som när någon säger om horskop att de verkligen inte tror på sånt, men… det finns ändå nånting där. Nej, det finns inget där. Inget antyder att det ”finns nåt där”. Anledningen till min irritation är att jag kommit att bli en riktigt torr liten vetenskaps-lover på gamla dar, så ni kan säkert föreställa er hur jag satt och såg självgod ut när jag läste Amina Manzoors text.

Hur olika mattrender och inriktningar uppkommer är naturligtvis mycket spännande, men att i print basunera ut felaktig fakta om hur du bör äta för att förändra ditt liv tycks man komma undan med allt för lätt. Speciellt när det kombineras med lite gammalt hederligt påprackat kroppsförakt. Det är helt enkelt bara ett snitsigt sätt att profitera på samtidens osäkerhet för kroppen (är den fin? är den ful? är den invaderad av svamp?!) under täckmanteln ”goda råd”.

/Slaktarn

Om man är tonåring och vill reta gallfeber på sin omgivning finns det många kreativa lösningar. Hemlig navelpiercing, skäggig äldre pojkvän vars regestreringsskylt på bilen avslutas med ”666”, ett politiskt engagemang där det uppmuntras att dölja nedre delen av fejset? Bara att välja och vraka. Att som förälder försöka avstyra beteenden av det rebelliska slaget genom att vädja till det tonåringens logiska tänkande (”Snatteri är ett brott!”, ”Tidig sexualdebut korrelerar ofta med tidig debut och hög konsumtion av tobak, alkohol samt andra droger!” etcetera) är sällan en lyckad taktik.

Något som däremot verkar fungera är att utnyttja deras vilja att så att säga ”stick it to the man”. En nyligen publicerad amerikansk studie visar att tonåringar är mer benägna att äta hälsosamt om de är medvetna om snabbmatsindustrins manipulativa sidor.

I studien lät man 536 skolelever i åldrarna tretton till femton år ta del av material som ur olika vinklar talade för en hälsosam diet. Den ena gruppen fick material som fokuserade på långsiktiga hälsofördelarna, och den andra fick material som fokuserade på hur snabbmatskedjor medvetet manipulerar människor med felaktiga innehållsförtäckningar, hur det är vanligt att rikta in sig på fattiga och unga vilket leder till hälsoproblem för redan utsatta grupper, och så vidare.

Följande dag delade man, för ungdomarna till synes orelaterat till studien, ut ”snack-packs” med valbart innehåll som belöning för hårt arbete. Bland de som fått lära sig om de långsiktiga hälsofördelarna valde femtiotre procent det ohälsosammare alternativet, typ chips eller kakor, och bland de som tagit del av det andra materialet var procentsatsen nästan tio procent lägre. I en efterföljande enkät uppgav dessa elever att de motivationen var social rättvisa, autonomi och något så enkelt som ren och skär ilska. Upproriskhet i ett nötskal, alltså.

En riktig rebell!!!

“If the normal way of seeing healthy eating is that it is lame, then you don’t want to be the kind of person who is a healthy eater. But if we make healthy eating seem like the rebellious thing that you do, you make your own choices, you fight back against injustice, then it could be seen as high status.” säger David Yeager, som är en av hjärnorna bakom studien, i en intervju med The Guardian.

/Slaktarn

På dagis fick jag och mina kamrater lära oss att ”inte slänga skräp i skogen, för fåglarnas skull”. Vi brukade göra utflykter där vi gick i långa led, två och två och hand i hand, för att plocka skräp i skogsdungar och vid vägkanter. En dag berättade vår dagisfröken om Svanenmärkningen. Sedan satte vår dagisfröken upp en stor plansch på väggen, där det var en bild av Svanenmärket, och under den ett slags rutmönster. Etthundraen rutor. På den sista rutan var det en bild på en grön tårta. ”När vi har samlat in hundra svanenmärken ska vi äta tårta med grön grädde” sa hon. Vi, barnen alltså, skyndade oss hem den kvällen och klippte svanenmärkningar ur allt vi kunde komma över. Jag gick igenom hela skåpet under vasken och klippte ut botten på papperskassarna vi förvarade där. På morgonen hittade min mamma den här lappen på matbordet.

En påminnelse om att ”ta mä miljömärken”. Inte så mycket för fåglarnas skull kanske, utan mer för den där grönfärgade tårtans skull. Allt detta var långt innan begreppet växthuseffekt gick från hot till sanning, och långt innan grön karamellfärg kanske inte kändes som det bästa sättet att uttrycka sin vördnad för naturen.

Plastförpackningarna i alla fall, de där vi plockade upp från vägkanten som barn för att sedan som tonnåringar slänga ner igen. De svämmar över. Fattar ni hur mycket emballage människors liv ständigt kräver? Just precis nu, i skrivande stund, sitter jag och äter en Bibimbap ur en engångsförpackning plast. Ikväll när jag går och handlar kommer jag plocka ner saker i korgen som samtliga är inplastade, på ett eller annat vis.

Nu har ett gäng forskare vid USA:s jordbruksdepartement tagit fram ett förpackningsmaterial som är tillverkat av mjölkproteinet kasein, tänkt att ersätta plastförpackningar för mat. Det är genomskinligt, kan göras lika tunnt som plast, tål väta, och stänger ute syre femhundra gånger mer effektivt än plast vilket skyddar maten bättre. Bonus: du kan äta upp förpackningen, om du nu inte riktigt blivit mätt av maten den skyddat. Bioligiskt nedbrytbara förpackningsmaterial är ingen nyhet, men de flesta tidigare framtagna sådana har varit baserade på stärkelse. Men stärkelse är poröst, och står inte emot påfrestningar särskilt bra.

Förutom att mitt inre svanenmärkessamlande barn jublar betyder detta att jag också vilt kan börja spekulera i smaksättningar på förpackningar! I nuläget säger forskarna att materialet inte smakar någonting alls, men de är inte främmande för att addera smaker och kryddningar såväl som vitamin- och mineraltillskott.

Kossorna levererar. ”För fåglarnas skull”.
/Slaktarn