Detta är alltså the million dollar question: Vad serverade Vanheden och Harry för snittar när de låtsas vara cateringpersonal på Wallénbergs party i filmen Jönssonligan och den svarta diamanten?
Jag vet inte vad som är värst, att du kan svaret eller att jag ställer frågan. Men svaret är i alla fall blodpudding toppat med majonnäs och strössel. Strössel ”för att det är fest”, enligt Vanheden.
Blodpudding, ja, nu gör vi det! Välkommen till det första och troligen enda inlägget om blodpudding på den här bloggen.
Likt många andra barn brukade jag följa med mina föräldrar när de åkte för att handla mat. Tyckte det var en trevlig utflykt, och så fanns ju fördelen att man hade möjlighet att påverka vad som hamnade i kundvagnen. Precis intill livsmedelsbutiken vi brukade handla i låg en vit, ganska låg byggnad omgärdad av ett högt staket. För mig var det en mytomspunnen och fantasieggande plats. Anledningen? Det var en blodpuddingsfabrik.
Jag fantiserade med äcklad fascination om hur det gick till inuti fabriken, hur liter efter liter av blod flödade, och hur det på andra sidan tillverkningsprocessen kom ut en liten halvmåneformad brunlila klump inpackad i plast. En klump som vi inte helt sällan skar upp i skivor och stekte i smör hemma, och åt tillsammans med lingonsylt och ett stort glas mellanmjölk.
Trots att jag lätt uppskrämd ställt frågor om puddingen (Varför är det blod i? Vems blod?!), och dessutom vid minst ett tillfälle drömde mardrömmar om vad som pågick inuti blodpuddingsfabriken, uppstod någon slags disconnect när den väl låg där stekt och till färgen förändrad på tallriken framför mig. Det var helt plötsligt bara näring, bränsle. Gott sådant, dessutom. Något de flesta köttätare kan relatera till, gissar jag. Det dröjde många år innan disconnecten släppte greppet om mig och jag slutade äta blodpudding helt. Från början ett aktivt vägrande då den envisades med att dyka upp i skolmatsalen hela tiden, men med tiden glömde jag nästan bort att den fanns. Ingen verkade äta blodpudding förutom barnfamiljer, och eftersom jag varken var ett barn eller kände några barn hamnade den utanför matradarn helt.
… Tills en vacker dag för sisådär två år sedan då jag fann mig öga mot öga med den igen, denna gång i en finare livsmedelsbutik. Den typen av livsmedelsbutik som har kundkorgar, alltså flätade korgar, och där handlandet ljudsätts med sval klassisk musik. Den här gången var det inte vilken bruksblodpudding som helst, utan ett såkallat ”mathantverk” med prissättning därefter. Naturligtvis blev jag nyfiken. Och för första gången på många, många år… blodtörstig.
Vad gör man då. När man har köpt och burit hem en blodpudding för första gången på nästan femton år. Återupplivar man gamla minnen, tar fram lingonen och mjölkkartongen? Äter man en bit av den osteka blodpuddingen, sådär som man tjyvade till sig när man var liten, innan ens kära förmyndare hunnit drämma ner skivorna i stekpannan? Jag stod handfallen i dagar. Tills jag kom ihåg den bisarra Jönssonligan-scenen.
Snittar.
Den hatälskade barndomsvännen blodpuddingen skulle serveras som en nickning till den hatälskade barndomsvännen Jönssonligan. Puddingen i fråga kom från Undersåkers Charkuteri, ni vet det där charkuteribolaget som Sveriges kock-royalty nummer ett Magnus Nilsson från Fäviken startat upp. Jag stekte mindre bitar av den i smör, lade på en liten klick aprikosconfit, knaperstekt rökt sidfläsk och en ganska stor bit äpple som bakats i ugnen, alltsammans toppat av ett mindre berg av krasse (som tyvärr inte kom med på bilden nedan).
Hur var det då, att ses efter så lång tid? Det var lite som det känns att träffa en barndomsvän. Igenkänningen, men också känslan av hur mycket vi glidit ifrån varandra. Men till skillnad från barndomsvännen man inte träffat på en smärre evighet infann sig inte den där överseende känslan. Det där att vi må ha varit vänner då, och vi tycker om varandra nu för att vi har så mycket historik, men vi skulle aldrig blivit vänner om vi träffades för första gången idag.
Blodpuddingen: jag skulle kunnat bli vän med dig om vi träffades för första gången idag. Men nu är det inte så. Det är istället så att jag växte upp i närheten av en blodpuddingsfabrik.
/Slaktarn
ÄLSKADE blodpudding när jag var liten. Eller blodkorv? Kallade vi nog det för. Om det inte är skilda saker.
Som barn avskydde jag blodpuddingen. Ett tidigt, kväljande minne är när min bästa väns lillebror ställer sig framför mig med en rå och tjock skiva i handen som han frenetiskt börjar slicka på med ett njutningsfullt leende. Jag tror faktiskt inte att han var medveten om min avsky, det är möjligt att hans idé var att sukta snarare än att äckla mig. Jag gick i alla fall hem och fortfarande är bilden av hans små fingrar och tunga runt den råa blodmassan min sinnebild av avsmak.
Men som vuxen har jag istället bestämt mig för att inte avsky mat och hört mig själv stoltsera med att jag minsann äter allt och att det inte finns någon mat jag ogillar – så länge den tillagas och serveras korrekt.
När min pojkvän (som barn stor blodpuddingkonsument) så en dag föreslog en middag i barndomens tecken svalde jag min kväljningar och sa ok. För att ta udden av traumat som det kan vara att möta sin gamla fiende backades jag upp av vänner som björnbärschutney, vitkål- och äppelsallad och knaperstekt bacon.
Jag ogillade det inte.