Matiga recept på maxade mackor!
Smaklig spis när det är kris!

Jag bläddrar bland gamla matartiklar på DN:s hemsida. Där finns en intervju med Mathias Dahlgren, rubriken lyder ”Den nya tallriksmodellen”. Den nya tallriksmodellen är växtbaserad och den räcker till fler än en. ”Att dela tallrik gör matupplevelsen större, tycker kocken Mathias Dahlgren”.

Jaså det tycker han. Han har säkert rätt. Själv stressar jag upp mig inför tanken. Har alltid upplevt mig själv som girig när det gäller mat, alltid rädd att det ska ta slut. Garderat mig och plockat på mig mer än jag borde vilja ha. Det har blivit bättre med åren. Ibland tänker jag att det har blivit bättre med åren för att min ekonomi är bättre, att jag har råd att unna mig avspändhet inför det delade fatet.

Jag skyller den här nervositeten på mina syskon. Hade de inte varit där med sina hungriga munnar och giriga fingrar så hade det aldrig blivit kamp om de bästa bitarna och jag hade aldrig reagerat med stress på Mathias Dahlgrens idé om att dela fat och dela mat.

Barnet i mig minns hur det var. Någon snäll vuxen kunde tillexempel ha bakat kanelbullar. Jag hade tre kusiner och två äldre syskon och alla kunde äta mer och snabbare än mig: på den tid jag ätit en bulle hade de hunnit sätta tänderna i sin fjärde, och så plötsligt var fatet tomt. Jag kunde gräma mig i timmar efteråt. Dagar. När jag jobbade i skolkök aktiverade åsynen av barnen i matkön känslan igen. Jag kände igen mig i deras hetsiga kroppspråk. Fäktandet med serveringsskedarna, tängerna som används för att fösa bort tängerna för någon annan, hur barnen vrålar Hur många får man ta!!!, och så tar de nio för man FÅR ta nio och då gör man det även om det skulle räcka med fem för att bli mätt.

Det var alltid en kamp hemma, godsaker gömdes på märkliga ställen för att de skulle överleva dagen och mina och mina syskons giriga fingrar som letade sig in i alla lådor och skåp och burkar. Samtidigt visste jag att det fanns familjer som hade tillexempel en ”godislåda” i köket som svämmade över av snickers och dajm. Hur var det möjligt? Upplevde de ungarna inte samma stress? Kunde de verkligen bara låta dem ligga där?

Jag skrev om ordet buksorg för en tid sen, ett nytt ord med ett gammalt ursprung som beror en ständig rädsla för att maten inte ska räcka till. och när jag berättade om upptäckten för vänner så kom vi ofrånkomligt in på det där med att ha syskon. En bror, en konkurrerande kraft som kastade sig över det som borde vara ditt, en syster som roffade åt sig när du tappade fokus bara en sekund.

Nu för tiden när det ska delas på maten så drar jag ett tydligt sträck genom alltsammans, föser isär de två delarna, markerar tydligt vilken som tillhör vem. Det är ett ocharmigt sätt att umgås på, många mil ifrån bilden av den där perfekta måltiden där vi avslappnat bryter bröd tillsammans, smakar från varandras gafflar utan några konstigheter, skrattar och plockar med händerna från det stora fatet i mitten. Tänk då att någon kommer och rutar in maten i zoner och strängt för protokoll över vems som är vems? Nä.

En av livets googlingar:

Got a lot on your plate? Click here for successful stress management strategies, föreslår google. Nej. En annan träff: Are you secretly tired of sharing at restaurants? Jag vet inte. Ja. Nej. Ja.

Vissa lärde sig att dela på den mat som fanns, andra slogs med näbbar och klor. Jag förstår att jag som vuxen kvinna inte kan bete mig så. Ingen vill se det. Jag är inte dummare än att jag spelar med, sansat lägger för mig på tallriken, svenskt delar den sista biten om och om igen som om dess halveringstid var oändlig. Men inom mig kokar det och morrar. När tar det slut?

/Slaktarn

Jag minns tydligt hur det var att komma hem till andra som barn och upptäcka hur allt doftade främmande. Ens vän som trycker nyckeln i låset, dörren svänger upp, och där kommer den redan i hallen: en hel familjs liv och leverne, dagar som samlats på hög och börjat lukta. Det var nästan aldrig en obehaglig lukt, bara annorlunda än ens egen, som man förstås var så van vid att man aldrig skulle kunna identifiera den.

Att komma till min äldsta väns barndomshem förknippar jag med en svag tvåldoft, något i stil med Nivea eller Dove, och precis som hemma hos mig fanns en gammalt-hus-lukt lurande i bakgrunden. En annan vän bodde i ett nybyggt hus, och de hade tvättrum precis i anslutning till hallen. Hemma hos dem var det första som presenterade sig en doft av sköljmedel och plast. Fortsatte man framåt blev det dock strax annat ljud i skällan: de hade marsvin, och den sötaktiga doft som kommer från smådjursspillning och halm är det som stannat kvar som representation av hennes hem i mitt mentala doftbibliotek. En tredje vän bodde i ett enormt hus fyllt av ny elektronik, och jag inbillar mig att det fanns en doft som hörde ihop med de enorma stereoanläggningarna, den gigantiska platta tv-skärmen (ett exotiskt inslag i hemmet på den tiden), de många datorerna med sina rymdskeppsliknande högtalare. Lukten av det, i kombination med de kaviarmackor min vän alltid kastade i sig så fort tillfälle gavs, kommer för alltid vara förknippad med hennes och huset hon bodde i.

Det fanns ytterligare en nivå av doftdissonans, och det var när man som barn skulle sova över hos någon annan och kröp ner i den familjens lakan. Stela och frasiga eller flortunna och urtvättade, sommarstugedoft eller okänd kemikalisk äppelblomslukt, ibland någon malkula som varit i farten, en yllefilt istället för täcke. Och hur lukten växte när man låg där i mörkret, blickstilla för att inte tältsängen skulle knirka, med öronen spetsade för att analysera om vännens andhämtning. Sover du???

Den absolut starkaste främmande-lukt-upplevelsen var dock de gånger man fann sig positionerad framför en annan familjs kylskåp, drog upp dörren och kände hur hela kroppen spände sig inför vad som skulle komma: annan familjs kylskåp. Annan familjs kylskåpslukt. Annan familjs äckliga kylskåpslukt. Det främmande kom förstås ifrån att de åt andra saker, om de hade för vana att sätta lock och plast på burkar och skålar som ställdes in, rotationen på grejerna i kylen, och i viss mån naturligtvis också hur hygienmässigt ambitiösa kylskåpsanvändarna var.

Nu för tiden känner jag inte av de här sakerna alls på samma starka sätt. Andras lakanslukt tänker jag knappt på när jag sover över någonstans, första doftintrycket av ditt hem kommer blekna i samma stund som det skapats (om du inte gjort något riktigt off), och likadant är det med din kyl. Det finns dock undantag i denna vuxenlivets doftimmunitet. Tills nyligen kunde jag inte riktigt formulera det för mig själv, osäker på om det var inbillning eller inte, men efter att ha läst den här texten känner jag att jag har tillräckligt med vatten på min kvarn för att basunera ut den osminkade sanningen: många människor gör isbitar som stinker. Alltså stinker riktigt illa.

Maten är god, människorna ännu godare, spriten flödar och isen luktar skit. Vill man ha det så? Nej. Låt oss alla dra vårt strå till stacken för att synliggöra detta problem, som förpestar våra gin & tonics. Steg ett är att identifiera källan till problemet: hur kommer det sig att isen stinker? Förutsatt att du inte använt toalettvatten eller gammalt blomvatten till till dina iskuber finns det tre möjliga skäl. Det ena är dålig lukt i din frys, det andra är att själva behållaren du gör isen i luktar, och det tredje är att du använder is som legat och murrat i frysens inre sedan stenåldern.

Nu när jag klagat så vansinnigt vill jag inte vara sämre än att jag kommer med några åtgärdsförslag.

1. Gör dig själv och eventuella isknaprande gäster en tjänst och ta dig en ordentlig sniff i frysen. Luktar det ingenting? Bra, då har du ditt på det torra och kan fortsätta till steg två i åtgärdspaketet. Finns det däremot en bidoft, diskret som markant, så är kanske dags att frosta ur, rengöra och börja på en ny kula.

2. Vi riktar blickarna mot en annan potentiell bov i dramat: isbehållaren. Hur längesen var det du diskade dina isbehållare egentligen? Det är förmodligen dags. Luktar de ingenting efter sin skönhetsbehandling är de godkända, men återigen: har de en bidoft så åker de ut. När du sedan ska skaffa dig en ny kan följande vara värt att ta i beaktning: silikon drar till sig lukt mer än plast, och rostfritt stål drar inte åt sig lukt alls. Isbehållare med lock är det allra säkraste alternativet. Använder du sånna där engångs-ispåsar i plast kan du slänga ner dem i en burk och stänga till om dem.

3. Den slutgiltiga lösningen är att konsumera is i en rasande takt, alltså så snart vattnet frusit. Gör du detta kan du i princip ignorera ovanstående. Men att tvingas hålla koll på fryst vatten på det viset känns som att addera en onödig stress i en redan ganska stressande värld. Kanske är det bättre att hålla kvar andemeningen av denna punkt, och komma ihåg att nygjord is är godast och bäst i alla lägen.

Er doftguru och vän,
/Slaktarn

Om man har dåligt minne och inga barn själv är det inte lätt att komma ihåg exakt hur stark ens önskan att äta godis kan vara när man är liten: sockret är så förblindande att man kan ta till vilka medel som helst för att komma över det. När jag gick i lågstadiet erbjöds vi elever i utbyte mot att torka alla bord och ställa upp alla stolar i matsalen varsinn pinnglass som tack för hjälpen. En vansinnigt bra deal tyckte vi, och tävlade om att få vara de två som utförde jobbet. En person jag känner som jobbar i skolmatsal berättade att de har samma system där, bara det att pinnglassen bytts ut mot ett halvt sånt där osötat oblatliknande kex, med två torkade blåbär på. Sockret, i alla fall i mer godisliknande former, har bannlysts på skolan, men barnen tycks inte ha påverkats av skiftet nämnvärt – perspektivet har förändrats och nu är de söta torkade blåbären precis lika åtråvärda som de där pinnglassarna var för mig och mina klasskamrater en gång i tiden. Jag vet, för jag har hört dem:

Fritidspedagog: Vilka torkar borden idag?
Barn i kör: JAG
Fritidspedagog: Alla kan inte torka! Du torkade förra veckan! Vilka har inte fått städa på länge?
Mindre grupp barn: JAG!!!
Fritidspedagog: Okej. Knatte, fnatte och tjatte torkar.
Knatte, Fnatte och Tjatte: YES!!!!

Det är de torkade blåbären de vill åt. De är villiga att offra allt för de torkade blåbären.

Igår när jag var i mataffären och letade efter kattmatshyllan sprang jag in i en slags godisspray. Det var inte precis så att något sötsug slog till (kan tänka mig få saker i kategorin godis jag är mindre sugen på), men vid åsynen bubblade ett minne plötsligt till ytan: minnet av hur mitt femåriga jag och min jämnåriga bästa vän var villiga att offra allt för en bit godis.

Jag hade smugglat in en slags godis på dagis. Det såg ut som ett limstift, men själva ”limmet” var i själva verket en halvtransparent hård jordgubbshistoria. Förpackningen var röd och hade ett klistermärke med flashig text som jag på grund av bristande läskunskaper naturligtvis inte kunde tyda. Jag rev bort klisterlappen och tog fram mitt smuggelgods, stoltserade med det framför de andra barnen. Minns att de flockades kring föremålet, ville veta vad det var, veta om de kunde få smaka. Det är medicin, sa jag, och det trodde de på. Plötsligt mötte jag min dagisfrökens stränga blick och förstod direkt att hon var mig på spåren. Märkligt nog såg hon bara på mig, viskade något till sin kollega, och de måste ha beslutat låta mig hållas för inget mer hände efter det. Jag fortsatte slicka på det klibbiga jordgubbsstiftet, fortsatte med mitt dumma prat om ”medicin”.

Senare samma dag konfronterades jag av min bästa vän. Det där är inte alls medicin, sa hon. Det är godis. Jag protesterade några gånger, men insåg sedan att jag var avslöjad. Lät henne smaka, varpå hon ställde ett ultimatum. Om du skaffar ett till mig så berättar jag inget för fröken, väste hon.

Här är vi, jag och min vän, ett par år senare första dagen i skolan (notera kepsarna).

Följande dag var dagen D. Eftersom vi var bland de äldsta på dagiset hade jag och min vän fått förtroende att, under mycket reglerade former, ta oss utanför dagisområdet då och då. En promenad till den närliggande lekplatsen, en tur till ett klätterträd trettio meter bort, sånna saker. Det enda kravet var att vi återvände bums då den äggklocka de skickat med oss ringde, alltid ställd på femton minuter. Det hade dittills fungerat mycket bra, men nu såg vi vår chans att använda dessa femton minuter av obevakad frihet till något långt mycket mindre oskyldigt än trädklättring. Vi skulle ta oss till den gula kiosken, köpa godiset, och hinna tillbaka.

Beväpnade med den tickande äggklockan och en sedan länge sparad femkrona vinkade vi adjö till vår dagisfröken vid grinden. När vi kom till korsningen vek vi av åt höger istället för att förtsätta rakt fram på vägen som ledde till lekplatsen, som var det officiella målet. I början skyndade vi oss, nästan sprang, medvetna om att tiden var knapp. Äggklockan tickade i en rasande fart, som hjärtat på en liten panikslagen fågel. När den började närma sig fem minuter kvar var vi fortfarande inte ens halvvägs, och det började regna. Började bli trötta. Vi vred tillbaka klockan till femton minuter, tänkte att det på något oförklarligt vis skulle köpa oss mer tid. Det var kallt och blött, och vi höll varandra i händerna varje gång en bil passerade. Till sist kom vi fram till den stora vägen, och långt där borta skymtade vi slutmålet. Den mytologiska gula kiosken.

Nu när jag är äldre vet jag att vägen mellan dagis och platsen där den gula kiosken en gång låg är max en och en halv kilometer. Förmodligen inte ens det. För oss, två små barn vars ben inte räckte till speciellt långa kliv, var det oändligt långt bort. Att slutligen nå fram var därför en enorm tillfredställelse – vi skulle finna det vi färdats så långt för, äntligen. Regnat öste nu ner, och det höga ljudet från bilarna som körde snabbt genom vattenpölarna på den stora vägen var skrämmande. Min vän sträckte ut sin giriga barnarm, tog tag i dörrhandtaget och ryckte. Ingenting. Jag försökte, lönlöst. Vi stod kvar en stund, ryckte vilt i handtaget och vrålade i besvikelse. Stängt. Insåg nu att vi låg illa till, att vi hade tagit en stor risk när vi gav oss iväg på det där sättet, och vi hade inte ens lyckats med vårt uppdrag.

På något vis tog vi oss tillbaka. Jag minns att jag kände mig enormt uppgiven, och nu dessutom rädd för vad vår dagisfröken skulle säga. Hon kanske skulle skälla på oss, vara arg, kanske ringa våra föräldrar och berätta om rymningen. Vi var skamsna, och våra kläder var dyngsura. I min väns stela hand låg den iskalla femkronan kvar. Vi hade offrat allt, och misslyckats.

/Slaktarn

Det är som ett evigt mantra: middagen är helig för kärnfamiljen. Det är då vi samlas och knyter an, pratar om hur dagen varit och hur morgondagen ska bli. Samtliga familjemedlemmar förväntas vara helt analoga och fokuserade på varandra i stället för på minecraft, excell-ark, snapchat, Hela sverige bakar och allt annat som tydligen alienerar oss från varandra. Men delar vi alla verkligen den uppfattningen? Hur är det, på riktigt?

Jag minns inte de där vardagsmåltiderna. Jag vet att vi åt tillsammans, att min mamma lagade middag varje kväll, och att den där kampen att få alla till bords samtidigt var ett ständigt inslag. Men jag minns inte hur det var eller vad vi pratade om, och jag vet inte i efterhand hur stor betydelse det hade. Stor, hoppas jag, men det är möjligt att det är en efterkonstruktion. Något jag har jag tydligare minnen av är att jag tyckte mycket om att vara med och laga maten. Hur jag och min mamma stod och knåpade vid respektive köksbänksyta, och att jag gjorde små upptäckter, som hur man finhackar lök snabbt eller att saltat vatten tar längre tid att nå kokpunkten än osaltat. Det var inga utstuderade lektioner eller revolutionerande upptäckter, bara en långsamt framväxande bekantskap med mat. Jag minns jularna, födelsedagarna, de speciella middagarna… men vardagsmåltiderna. Var det vår kvalitetstid, eller var de transportsträckor till andra saker som hade större betydelse för nära vi stod varandra?

Minnen av mindre gemytliga inslag i vardagens kvällsmåltider är tydligare så här i backspegeln. Irritationen: matenärklar matenärklar matenärklaaaaaar! Ungar som inte kommer, maten som blir kall. Gnabben om vem som skulle duka fram, vem som skulle duka av, vem som fick ta det sista. Jag minns bråken om att mitt sjuåriga jag inte kunde hålla gaffeln i ”rätt” hand, och timmen efter att alla andra lämnat bordet då jag satt kvar, balanserades en broccolibit på gaffeln som nu placerats i den rätta handen. Det jag minns tydligast av allt, kanske för att det ligger närmare i tid, är de där åren då vi alltid dukade för fyra men bara tre satte sig vid bordet. En familjehemlighet som ingen visste hur man pratade om, tallriken som plockades fram och bort, oanvänd. Nej, vi hade nog andra forum för vår kvalitetstid.

Familjemiddagen vaktas dock nitiskt. Ingen sittande middag – ingen lycklig familj: en uppfattning som är djupt förankrad i det kollektiva medvetandet, och som också har stöd vetenskapligt. Forskning har visat att middagsumgänget har enorm betydelse för små barns språkutveckling, att det finns en korrelation mellan hur ofta ungdomar äter middag med sin familj och hur höga betyg de har i skolan, och att unga vuxna som vuxit upp med familjemiddagen som daglig rutin löper mindre risk att bli överviktiga. Utöver dessa fördelar för unga personer finns mängder av andra att räkna upp: daglig familjemiddag minskar risken för depression och suicidtankar bland tonåringar, ökar barns förmåga att repa sig efter mobbing i skolan, och bidrar till en mer positiv syn på framtiden, och så vidare i all oändlighet.

Här äts det lite familjemiddag i Netflix-serien Stranger Things

Det största hotet mot denna folkhälsans heliga graal är naturligtvis att vi älskar varandra som mest när vi ser varandras ansikten på en skärm. Inte bara gör skärmarna det svårare att samla familjen runt matbordet, de har också visat sig inte bara nollställa utan till och med omvända de positiva effekter som dokumenterats så flitigt. I en amerikansk studie visade det sig tillexempel att dagisbarn som fick titta på TV under middagen i större utsträckning än andra barn var överviktiga när de nådde tredje klass – något som också bekräftats i svenska, finska och portugisiska studier. Det är knappast så enkelt som att Fångarna på fortet medan jag tuggar gör mig fet – vissa socioekonomiska grupper äter middag framför TV:n oftare än andra, och dessutom annan mat. Men oavsett – det är svårt att slita sig från den så kallade Paddan för en skål brysselkåls skull.

Under tidigare brittiske premiärminister David Camerons styre i användes bland annat familjemåltiden som en slags mätsticka i ett större undersökningsprojekt för att ta reda på hur välmående befolkningen var. Trendanalysbyrån Mintel har nyligen grävt i britternas middagsvanor, och föga förvånande beskriver två tredjedelar av de föräldrar som deltog i undersökningen den dagliga familjemiddagen som kvalitetstid, och hälften som en ”bonding experience”. Men, och här kommer det intressanta: det var inte ens en fjärdedel som tyckte att middagsupplevelsen var avslappnande. När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen minns från mina egna uppväxtårs familjemiddagar är det kanske inte så konstigt. Till skillnad från matlagningen innan var just middagen inte speciellt avslappnande. Undersökningen visade också, ironiskt nog, att sextiotvå procent istället vände sig till TV:n för en avslappnande stunds stärkande av familjebanden, gärna i samband med måltid. Kanske håller den eftersträvansvärda ”kvalitetstiden” på att byta scen, från matbord till soffa.

Den skaver i mig när jag hör det eviga tjatet om hur skärmarna är roten till all ondska, och att familjemiddagarna under uppväxten var ”allt” för valfri tv-kock. Skavet är nog egentligen en slags avundsjuka. Jag skulle också, matintresserad som jag nu är, vilja basunera ut hur fantastiska och inspirerande de var, alla de där måltiderna då vi satt och stirrande omväxlande ner i ugnspannkakan och varandras ögon medan vi berättade om våra drömmar och förhoppningar. Låta makten i familjemåltiden spela ut hela sitt undergörande register. Det var inte så. Det var helt okej, bra, gott. Det var säkert ganska likt hur de flesta andra hade det. Men det var inte ”allt”.

/Slaktarn

Jag har nu tagit mig ner på kontinenten för rekreation och eftertanke.

I skrivande stund sitter jag på en hotellbalkong i södra Spanien och ser ut över omgivningarna. Längst bort, ett mörkturkost hav. Lite närmare en hamn, lastfartyg, containers staplade i stora klossformationer, och lyftkranar som noggrant utför sina arbetsuppgifter. Ännu närmare finns en slänt, torr ljusbrun jord och olika för mig okända barrträd. Pensionärer i vita och beiga kläder tar sig fram på stigarna med korta hastiga steg. Och så närmast platsen jag sitter, taggiga aloe vera-buskar och massor av magentafärgade blommor. Det är vackert här och jag känner mig lättad över att ha bytt miljö. På resan har tagit med mig tre böcker, fyra klänningar och en hatt. Tappade bort mitt enda ytterplagg, en kavaj, på flygplatsen i Köpenhamn. Det gråts inte över någon spilld mjölk just nu, men efter att jag varit i Spanien åker jag direkt till Paris, och där kanske ytterplagget hade varit relevant.

Jag ser också detta som en chans att hitta tillbaka till den förlorade aptiten. Södra Spanien och Paris. Det finns goda förutsättningar och från min sida stor beslutsamhet.

Kapitel ett i denna följetång kommer att handla om att bo på hotell. Det var år sen sist, då jag när jag
reser brukar föredra att hyra lägenhet, av det enkla skälet att hotellrum inte har några kök. Ska man vistas på samma plats i mer än en vecka är det skönt att inte behöva ta sig ut för att äta samtliga måltider. Och ibland vill man tillreda en bloody mary att dricka medan man sitter på balkongen med sin nyss påbörjade Elena Ferrante-roman. Men hotellrummet har också en charm, en charm som bottnar i barndomens semestrar och fascinationen för allt exotiskt som följde med att bo på hotell. Nyckelkort! Swimmingpool! Frukostbuffé! Och mest mytomspunnet av allt: minibaren.

På resande fot i barndomens tidsålder följde med varje hotellincheckning samma förmaningar till oss små: RÖR INTE MINIBAREN. INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER.

Lik förbannat var vi där och grävde. Inventerade varorna. Plockade ut innehållet och spred ut det på
sängöverkastet. M&M:s, Snickers, jordnötterna i sin påse. Vi höll upp de pyttesmå flaskorna med sprit
framför ena ögat och såg världen genom ett brungult filter av Jack Daniels. Sorterade de små glasflaskorna läsk i rader, konspirerade kring metoder att komma åt innehållet utan att bli påkomna. Vi gick i dagar och höll oss, verkligen kämpade för att inte falla för frestelsen. Och så ofrånkomligt: dagen då frestelsen blev för stor, och vi med andan i halsen omsorgsfullt forslade ut en noggrant utvald godisbit i korridoren, där vi letade upp ett främmande hörn på en främmande våning och rev upp ett hörn av förpackningen.

Sedan, den arga mamman som förmanade och skällde: VET NI VAD EN SÅN HÄR KOSTAR? FEMTIO KRONOR. VA! TYCKER NI ATT DET ÄR RIMLIGT? Vi var skamsna barn, men inte tillräckligt skamsna för att komma ihåg händelsen till nästa möte, med nästa minibar.

Igår kom vi hit sent på natten. Vi var törstiga och ville sitta på balkongen och dricka något innan vi gick
och lade oss, så vi öppnade det lilla kylskåpet under skrivbordet. Jag observerade, förvånad, en våg av
exaltering dra fram genom kroppen och såg min hand, utsträckt mot en mörkblå glasflaska fylld av agua mineral natural, förvandlas till en girig barnhand.