Annons
Annons

Det är okej

1:12 22 Okt 2013

Jag åker tillbaka till Växjö imorgon. Det var där det hände. På en av bänkarna på kyrkogården i telefon. Det var där vi gjorde slut.

Nu när dygnet har slagit över har det gått exakt två månader sedan han ringde och sa att det inte känns bra längre och jag vrålade Men för i helvete, du är ju på väg att göra slut. Bara gör det då!

Jag trodde att jag skulle dö där på fläcken, där på kyrkogården. Medan han fortfarande var i telefonen tänkte jag att jag egentligen lika gärna bara kunde lägga mig och skeda en av gravstenarna. Jag blev så förlamande trött av det där samtalet, ville bara lägga mig där och sova en stund. Och samtidigt tänkte jag att jag höll med honom. Att jag bara var fegare än han. Att jag måste sluta vara en sån fegis. Dagen efter åkte jag hem till Stockholm och vi pratade och skrek och grät och tittade igenom alla foton vi har på oss och sov ihop i fyra nätter. Längre och längre ifrån varandra för varje natt. Sedan åkte jag tillbaka till Växjö. Jävla Växjö.

Varenda morgon på väg till radiohuset gick jag igenom kyrkogården och sneglade på den där bänken. Tänkte att där, det var där det hände. Fan vad ont det gjorde. Varenda eftermiddag pratade jag i telefon med mina människor för jag hade ingen av dem där. Jag satte mig på någon av de andra bänkarna på kyrkogården och pratade och rökte och pratade och rökte och snusade och rökte tills långt efter solen gått ner. Och försökte bara få in något endaste andetag förbi den där spändheten jag hade runt halsen. Bara ett endaste. Varenda natt somnade jag till Weeds på högsta volym i lurarna för jag orkade inte höra en enda tanke till.

Det har gått två månader och jag har vant mig vid att säga saker som “mitt ex”. Första gången jag yttrade de orden trodde jag hjärtat skulle stanna. Jag fick lära om mig att säga hemma hos mig istället för hemma hos oss. Men jag möblerade om, gjorde lägenheten till min istället för vår gemensamma, bjöd hem folk, köpte nya kuddar till soffan och började nynna igen.

Det har gått två hela månader och jag hunnit leva ett helt liv sedan dess. Spändheten runt halsen försvann, jag började släppa saker och nya saker kom till mig. Insikter om hur det kanske egentligen var, om vilket liv jag vill leva nu. Jag omslöts fullständigt av människorna runt mig, både de som alltid varit nära, de nya som inte backade för det svåra, de gamla som jag aldrig förväntat mig det av och de som kom från ingenstans. Jag trodde han var min livlina och när jag insåg att han inte var det var det lika delar sorgligt som befriande. Det är slut. Och det är okej.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp
Annons
Annons
Annons
Annons