“It was 1991 and there wasn’t any possibility that there would be a female candidate, a gay candidate, an artist candidate, a candidate making under $50,000 a year, a minority candidate…”

Minns ni Sara Stridsbergs pjäs Valerie Solanas ska bli president i Amerika? Jag tänkte på den igår när jag av en slump kom över en artikel av Joanna Rothkopf på The Slot/Jezebel i twitterflödet. Artikeln handlade om den amerikanska poeten Eileen Myles och den var riktigt spännande! Texten redogjorde för åren 1991-92 när Eileen Myles (kul att skriva ut hela namnet konsekvent) bedrev en presidentvalskampanj i USA. Som kontrast mot alla hemskt farsartade Trump-nyheter var det en skönt eskapistisk och kanske farligt uppfriskande läsning. Och som med så mycket annat: allt började som ett skämt. Typ. Eller ett performance. (Om den förrädiska skillnaden mellan ”skämt” och ”performance” ber jag att få återkomma, det blir en framtida lektion i den ädla konsten att läsa och skriva.)

Men först, Eileen Myles? Vem är hon. Ska jag vara helt ärlig har jag inte läst hennes poesi (väntar på tre böcker från Amazon as we speak, hoppas de inte försvunnit för de var skitdyra). Jag har hört henne läsa upp. Jag har suttit ett middagsbord ifrån henne. Ett middagsbord är mindre än ett stenkast, observera. Jag har läst hennes förord (avdelning: I Love Dick-peppen, läxa: låt alltid vänner som är genier skriva förord, genier som fattar vad din bok handlar om skriver bättre förord än kritiker som inte fattar, och se till att geniet är din kompis, din lilla kamrat). Jag har sett en revival och en ganska enorm hype spira under hösten bland det unga amerikanska poetgardet (ej att förväxla med clowngardet med civilkurage i Finland) som jag följer slaviskt på internet (läs bland annat denna intervju signerad stjärnan Gaby Bess).

Jag följer dessutom Eileen Myles med skräckblandad konceptuell förtjusning på Instagram och älskar det eftersom hon spammar obegripliga bilder i ett tempo högre än mig, plus att det inte ens känns poserande? Hon verkar så jävla cool, bara. Och för en gångs skull känns det ordet inte malplacerat (tycker sällan det känns malplacerat?). Och då har jag ändå vägt in ett ”aber” (?) i min idoldyrkan: nämligen att, alltid lika pålitliga, författaren Ida Linde utvecklade sin ambivalens kring Eileen Myles författarskap i en rökruta efter en Frank O’Hara-kväll på Kulturhuset. Tror Ida Linde sa nåt i stil med att hon ”kunde bli så arg på henne”, eller: ”ibland håller jag verkligen inte med henne, men ibland älskar jag henne.” Får se om jag fattar varför när/om diktsamlingarna anländer. När jag läst, som det brukar heta eftersom det tydligen är tabu att recensera verk man inte konsumerat? Men kul med lite tuggmotstånd!? På tal om Frank O’Hara, som jag, David Bowie och alla andra gillar så mycket; Johanna Frid skrev en uppfriskande sågning, på Linda Skugges sajt constant reader, av Lunchdikter. Läs den! Kul när folk tycker olika. Johanna Frids argument mot O’Hara är så mycket bättre och vassare än mina argument för O’Hara, by the way. Även om jag inte tycker att rubriken ”Oäkta intimitet” klingar särskilt negativt. Men detta skulle ju handla om Eileen Myles. Hon skulle bli president i Amerika! Vilken cliffhanger.

När jag läste på den inledande Poetry will be made by all-läsningen i Moderna Museet-utställningen After Babel, läsningen som bland andra fick lite befogad kritik av Arazo Arif i sensommarens poesidebatt, var Eileen Myles där. Hon stal, milt uttryckt!, showen och det i konkurrens med spanska proffs som Claudia Pagès Rabal och Luna Miguel, i konkurrens med performanceproffs som Giovanna Olmos, i konkurrens med undertecknad (fniss). Jag missade början av hennes läsning eftersom jag var och kissade (läsningarna höll på hela dagen, jag är kissnödig när jag skriver detta), men när jag kom tillbaks såg jag Eileen Myles bredbent kastandes vita pappersark på golvet med en tillbakalutad karisma och en beige väska vid fötterna. Dikterna var fina och roliga, gamla och nya, det var fuck poems och böner. Hon kommenterade titlarna (Aloha – ”This is a great title”) och valde bort text samtidigt som hon läste. Det kanske var inövad avspändhet eller bara skön rutin, skitsamma. Hon kommenterade publiken. Hon kändes lite som en blaserad Iggy Pop. När läsningen var slut tog hon upp en apelsin ur väskan och frågade om någon ville ha en apelsin. Pedagogiskt. Sen kastade hon den rätt upp i ett dyrt konstverk inspirerat av Ikarosmyten. Det var ett briljant framträdande.

However, Eileen Myles skulle bli president i Amerika. 1991. Det började som ett skämt eller ett performance eller en protest. En reaktion mot George H.W. Bush, som approprierat termen ”politiskt korrekt” (enlig Eileen Myles ett lesbiskt uttryck) för att kunna hävda att ”gemene american man” blev tystad av marginaliserade grupper (“… he meant activists, minorities, women, people of color, queers, you know, everybody who he didn’t want to hear from more than once”). Känns lite bekant… huh?

Jag vet inte exakt hur det slutade, men jag vet att hon inte blev president. Hon var kvinna och hon var queer, 42 år gammal. Det vill säga: ung presidentkandidat, ung (med svenska ögon) poet. Hon var för fri sjukvård (”she needs it too!”). Hon lovade dyrt och heligt att hon skulle skriva alla tal själv, att hon inte skulle bo i Vita Huset (så länge det fanns hemlösa). Hon fick säkert några röster, kanske lika många som Piratpartiet. Hon hade ett nyhetsbrev (det vill jag också ha någon gång). Det är ett av mina favoritperformances all time eftersom det var på riktigt. Eller, jag hatar ju autenticitet… men ni fattar vad jag menar. Det var verkligen coolt att hon körde på. In i kaklet. Här två citat från texten (jag skulle vilja ha en podcast med Eileen Myles, ska maila och se vad hon säger):

“Once I decided that I was running—that was April of 1991—I decided that every public event that I was asked to take part in I would turn into a campaign opportunity, so that meant that if you asked me to do a poetry reading, if you asked me to be on a panel, if you asked me to speak at a memorial, whatever it was, I was going to run for office, and that would not end until November of 1992. That was the large single gesture that bound all my activities.”

“It was kind of like staying in character for a year and a half, which was incredible. But the only way that was possible was to determine that everything that I was feeling and thinking and doing [was part of that candidate character]. If I am PMS-ing today, I’m going to talk about PMS as part of my campaign,”

På tal om poeter och politik, synd att Audre Lorde aldrig blev president i Amerika.

I Sverige har jag svårt att se att en poet skulle hitta på något sånt här och ”ge sig in i partipolitiken”? Inte ens som ett konceptuellt, plojigt projekt. Det skulle vara Anna Axfors då… Kanske lättare att leka med den tanken i ett president-system (heter det republik, lol?) och om man är boostad av rättfärdig, spefull hämnarhybris (som Eileen Myles). Dock känns det som att självutnämnt lustiga konstnärer startar partier hela tiden? Stup i kvarten? Eller obehagliga Alexander Bard-figurer? Skulle nog inte skada med lite poetisk expertis som vägde upp mot all hycklande skit här. Samira Motazedi borde bli president i Sverige.

/Elis